Party.

I kväll ska vi ha gemensam middag och alla får välja en låt eller ett musikstycke. Jag har inte kommit fram till om det blir Calle Schewens vals för min del, eller om jag ska ta ”You could be mine” eller Cry to me med Solomon Burke. Eller kanske Öppna landskap?

Det är tur att jag är som jag är. När det gäller att packa, menar jag. Inte visste jag att det skulle bli fest.

Men eftersom halva garderoben ligger i resväskan så hittade jag en spetsblus från Gina och ett linne att ha under, och så får jag ha trikotkjolen till det, som jag har haft hela veckan med olika kombinationer till. Vilket bra plagg! Jag skulle ha köpt två. Eller tre. Den finns nog kvar, också den är från Gina, och den kostar absolut ingenting!

För det finns ingen tid att gå på stan här på utbildningen. Det är varje dag från halv tio, till halv tio på kvällen.

Lunchen hinner man nätt och jämt hitta till en restaurang på, och sen är det bara att hoppa in igen.

I dag kommer det att bli spännande. Jag tror jag ska GÅ till skolan. Får väl se hur det går. Men jag bara känner att det vore väldigt skönt.

Jag har ätit en nyttig frukost också, med hårdkokt ägg, grönsaker och kaffe förstås.

Känner mig rätt nöjd med mina delpersonligheter i dag.

Damernas och en påse smågodis

I kväll när jag tog tunnelbanan till hotellet kände jag mig ganska mör. Utbildningen jag går är ingen lek att vara på, men förhoppningsvis kommer det något bra ut av det.

Eskapism kan vara lite godis och en Damernas Värld på en hotellsäng, och det var väl det jag behövde i kväll.

Jag längtar inte hem än. Möjligen efter doften av höst i skogen.

Men det är helt OK att vara här, på ett gammalt kulturmärkt hotell på Södermalm, där datoruppkopplingen på rummet inte fungerar fast den skulle göra det, och jag sitter i korridoren vid ett litet skrivbord under en inramad handritad karta över Stockholm, från 1733.

Handtextad är den, och det påminner mig om, att jag är utbildad kartritare och lärde mig handtexta på min utbildning som också var i Stockholm på Södermalm. Det var kul.

Den utbildningen var det ingen som grät på, men på den jag går nu är det gråt och tandagnisslan hela dagarna. Och det är bra.

Min tuffaste utbildning hittills var i alla fall addiktologutbildningen. Då gick det åt smågodis och kex och marmelad i mängder. Vi packade in oss i ”antabussen” och åkte till macken på kvällarna och laddade upp till kvällens husmöte.

Det var tufft där uppe på berget, och jag är så himla tacksam för dessa tre år.

Men jag blir aldrig ”klar”. Taket kan aldrig nås.

En sak är säker. Jag slukas av mina upplevelser dessa dagar.

Tvåans buss

I morse när jag skulle ta mig från Bandhagen till skolan visade det sig, att min GPS var trasig.

Det var bara att kasta sig ut i Stockholmstrafiken och köra på känn. Många varv blev det, runt Skeppsholmen och alla ställen jag var på, som jag inte ens vet vad dom heter.

Jag ville komma i tid till utbildningen, och paniken kom krypande.

Som en hägring såg jag tvåans buss. Den hade jag åkt med till kursen i går.

Jag la mig bakom.

När bussen stannade för av och påstigning gjorde jag det också, och när bussen körde på en bussgata hängde jag på.

Hellre polisbil och böter än tappa bort mig igen. Hade jag inte sett tvåan har jag inte varit framme än.

Vilse i pannkakan.

Det är lite pirrigt nu.

Jag ska åka bort.

Resor gör någonting med mig. Jag vill gärna hitta på allt möjligt, som att blogga, torka damm eller städa badrum precis innan jag ska åka.

Så jag behöver självdisciplin nu. Jag behöver hoppa in i duschen, klä på mig, bära ut den överfulla resväskan i bilen och trampa ner kopplingen och dra.

I dag hade jag glömt den extra timmen. Jag klev upp onödigt tidigt.

Men nu har jag ställt tillbaka klockorna och mobilen en timme.

Vill inte. Vill stanna här. Bland träden. I mitt lilla hus vid skogens slut. Fast jag ser fram emot utbildningen, och jag ser fram emot att träffa min dotter, och jag ser fram emot att få bo i ett riktigt hem där det inte står hyllor staplade efter varandra, och där det finns badkar och TV.

Efter det ska jag flytta till hotell. Gud va lyxigt.

Dags att packa!

Röda gardiner hanns inte med. Vi gjorde annat, som var viktigare.

Jag var upp på taket (skiträdd att ramla ner, höjdrädd som jag är), och undersökte skorstenen, för att fatta vad det är som gör att det ryker in när vi eldar! Jag hittade ingen tydlig orsak, men jocklade lite hit och dit, och faktum var att det rykte inte in lika mycket sedan i alla fall! Men nåt galet är det.

Sen gick dottern upp på vinden. Snacka om att hon hittade spindlar. Men det var inte därför hon var där. Hon var där för att leta efter TV-antennen. Jodå, mycket riktigt, den fanns där.

Vi bar in lite ved i boden, plockade in grejer i sjöboden, åt matsäck och hade det mysigt. När vi gick hem tog vi stigen över berget, det var så tyst och stilla i skogen.

Vi plockade några Tranbär och hemma igen åt vi pannbiff, sittandes med varsin tallrik i bäddsoffan.

Nu har hon åkt, jag sitter här i ”Fyndhörnan”, snart är det lördagkväll och på altanen lyser lyktorna sitt välkomnande sken.

Jag ska packa. Nästa vecka ska jag vara  på en mycket spännande utbildning.

Lite extra benutrymme är inte fel.

Lördag i mitt trånga hem som just nu mest liknar Fyndhörnan på IKEA. Hyllor och skåp står bredvid varandra, ska jag öppna ett och ta fram en grej får jag flytta undan tre andra först.

Men det går. Allting går. Det gäller bara att hålla styr på tänket.

Och jag har hela skogen att bo i. Jag har stigar och tjärnar och tallar och granar och berg och sluttningar och myrar, och jag har gula björkar som brinner i eftermiddagssolen.

Bygget går som på räls. Jag anar hur det kan komma att se ut, och jag börjar tänka på en mysig divansoffa i ett rum där det går att sitta fler än fyra personer, utan att en ska behöva sitta på en köksstol.

För så har det varit. Trångt. Väldigt trångt.

Men jag vill ha kvar känslan i detta lilla hus vid skogens slut. Jag vill inte ha någon flådig villa. Det var kärlek vid första ögonkastet, jag föll för myset, charmen, värmen. Och det vill jag inte vara utan.

Men lite extra benutrymme är aldrig fel.

I dag kommer dottern, vi ska till ön och ta in de sista vedpinnarna i boden, och är det inte dags för röda gardiner också?

Jag tror det. Man vet aldrig när det går att komma över dit nästa gång.

There is truth to seek…

På spisen puttrar en gryta, som skulle bli en Chili con Carne-gryta.

Men så hittade jag Plommonchutneyn som dottern har gjort, och tänkte: undrar vad som händer om jag har i en klick.

Jo, det som hände var, att jag skapade en ny maträtt! Chili con Chutney heter den. På restaurang Casa Negro (fri översättning; Svarta Huset apropå ingen belysningspropp i).

Jodå, innovatör har jag alltid varit. Men nu är frågan vad som ska serveras till denna nyskapade rätt. Inte pasta helst. Möjligen klyftpotatis. Eller seulement un Baguette. (Gud vad jag svänger mig med olika ord nu som jag inte har en susning om jag stavar rätt eller inte.)

I dag gick jag in på fina gamla konditori LIDO.

Jag gillar det stället. Där känns det som ”förr i tin”, som min yngsta uttrycker sig. En kvinna stoppade en peng i juke-boxen och ut strömmade ”Diana” med Anna Ankas man. Där satt jag med min Capuchino och samlade ihop mina röriga tankar. Försökte i alla fall. Det gick så där. Men nu, prick här och nu, är allt lugnt inuti. Om jag inte börjar tänka på kursen och resväskan och tågtider och hur många skor/stövlar jag kan tänkas behöva packa ner.

Jag vet inte vad Byggare Blancks Boys har åstadkommit i dag.Det var mörkt när jag kom hem. Men jag ska ta ficklampan med mig och gå runt och kolla lite. Dom åt inte mina bullar i dag. Jag gav dom bullar i går också, dom var slut när jag kom hem, men i dag låg bullpåsen där på bänken, orörd. Kanske vill dom ha Kladdkaka i morgon.

Ja, ”alla ska trivas”, som min mamma nr 1 sa, när faster i Gävle undrade varför flickan (jag) var vaken klockan tolv. Då var mamma nr 1 på kanelen och tyckte att det var en bra idé att ringa och sjunga för sin svägerska.

Det uppskattades inte, kan jag säga.

I går pratade jag med en av mina kusiner, som jag inte har haft kontakt med sen typ 1960. Och det var som om vi kände varandra och hade pratat i förrgår. Ett öppet och nära samtal, som gav mig fler pusselbitar till mammas uppväxt, och till varför allt blev som det blev.

Jag vill veta. Jag vill ha sanningen, även om den inte innehåller ett uns av det som heter Bullerbyn, och det gör den inte på en fläck. Men det är mina rötter, och jag vill inte ha någon förskönad version! Nej, korten på bordet, pang bara. Det är allas vår rätt att veta hur det var egentligen, för att kunna förstå, bli medveten, fatta vad det är vi för över till våra barn, och förändra det vi inte vill att dom ska ha med sig i bagaget.

Sanningen ska göra oss fria.

God didn´t make us to be eaten up by Anxiety, but to walk free and erect in a world where there is truth to seek, work to do, and Love to give and win.

Tacksam i dag för:

  • mitt jobb
  • en modig kvinna som kom på vårt personalmöte och berättade sin sanning, (som jag kände igen mig själv i God damm it!)
  • att jag kan vara uppe halva natten och lite till, ledig från ord. jobb i morgon, börjar på eftermiddan på min egen firma!

Mörker både här och där.

I morse var det omöjligt att måla ögonen här hemma, inga lampor fungerade. Jag tvättade håret i duschen och chansade på att jag fick schampoo och balsam i rätt ordning. Det är fortfarande ingen propp i för belysningen och nu är halva huset tillbommat med en provisorisk vägg. Det är bra. Då kommer inte spindlarna in till mig där jag sover i köket.

Eftersom det är lite knöligt här hemma har jag bokat in mig på olika grejer på kvällarna. I kväll var jag på bio, ”Bröllopsfotografen”, jag hade nog trott att det skulle vara mer komedi. Jag vill skratta. Det var lite kul också, men inte så himla värstinglajban.

Men trevligt i alla fall med bio och lite godis och nice company.

Det var snorhalt i morse. Jag frågade min kollega i går hur man vet om det är halt. Jag brukar aldrig fatta det.

– Man provbromsar, sa han.

Så det gjorde jag i morse. Och förstod.

Samtidigt som elen är avstängd i mitt hus är det mörkt på displayen i mobilen fortfarande, efter att den blev duschad. Så när jag får SMS måste jag lysa med en ficklampa för att se vad det står. Missade samtal ser jag inte heller. Att ringa upp ett namn genom att peka på namnet direkt på skärmen är en chansning. Man kan hamna var som helst.

Jag har förlängt mitt abonnemang och ska ju få en Iphone, men det är slut i hela landet på såna! Så jag får stå ut med svart display tills vidare.

På min altan har jag satt en kruka med Ljung, prydnadskål och en sån där silvrig sak, vad den nu heter, och är så nöjd. Jag gjorde det i morse klockan tio i sju, innan jag åkte till jobbet, och mina händer värkte av kyla. Planteringsjorden var isande kall. Jag ska lägga dit några äpplen också, och sätta en ljuslykta i krukan.

Även om det är som Jerusalems förstörelse inne, så kan en höstdekorerad kruka ge glädje utanför.