Vart tog mitt älskade hem vägen?

Kommer hem och läser på en upp och nedvänd papptallrik att jag inte får sätta i proppen till belysningen.

OK. Så jag tänder massa ljus, och ser att byggarna har börjat riva väggar. det är isolering framme, grå, äcklig, och jag kan bara föreställa mig hur mycket spindlar det ska bo där. Eller? Är det bara i min skräckvision?

Så jag går ut i friggeboden, som är iskall, och sitter nu med jacka och dubbla täcken och ljus, och har dragit på elementet.

Det kan bli tufft, det här. Men en dag i taget och här och nu.

Just nu har jag det rätt bra. Och om jag blir hungrig kan jag gå in i huset och baxa undan hyllan från IKEA så jag kommer åt kylskåpet.

TV:n är det bara att glömma, den ligger upp och ner i soffan.

Det blir bra. En annan har ju varit ute och tältat tre veckor i rad i ungdomens dar, varje semester, uppe vid Kukkolaforsen bland annat, och där var det inte varmt.

När barnen kom bodde vi fyra pers i husvagn, så vad är det att bråka om att jag sitter i en iskall friggebod och huttrar?

Jag ska ändå sova snart, klockan är ju redan halv nio. Sen är det morgon igen och sju och en halv mil till den lilla orten där fåglarna flyger upp och ner, nej, jag är inte bitter, undrar bara hur i hela friden jag har skapat den här sitsen?

Inget för Walkabouts.

Gud va bra vi hade det i går! Så nöjd med dagen. Vi shoppade, åt lunch, gick i ett par affärer till, fikade, och åkte hem lagom till stängningsdags. Tiden går fort när man har trevligt.

Jag köpte jordens snyggaste stövlar. Holy Moses. Dyra var dom, och onödiga, och alldeles, alldeles underbart läckra.

Fast dom är ingenting att gå på Walkabouts i. Verkligen inte.

Så jag får leta på dom där grova kängorna som jag aldrig vet var jag har när vintern närmar sig.

Söndag och sol, jag säger ja-tack till dagen och hösten och livet och glädjen som jag kan välja att känna. Med eller utan stövlar.

Shoptilyoudrop!

Nu är de flesta grejer insläpade i köket. Har sovit under luftvärmepumpen i natt. Ingen bra idé kan jag säga. Vilket liv! Det lät som en DC9:a på inflygning, sen tyst och på det följer knäppningar och så lyfter DC9:an igen… Det slutade med att jag slog av den.

Ja vad ska man tro om den här lördan då. Annat än det jag kan se redan nu: att det blåser Nordan, det är mulet och inne i huset är det en enda röra, och mer än vanligt trångt.

Det är kartonger på golvet, framför skänken står vitrinskåpet och ovanpå det sitter katten och äter på Ampelliljan. Typ så. Man får inte vara perfektionist om man ska bo här. Nu har jag aldrig lidit av den åkomman, och kommer nog aldrig att drabbas av den heller.

Nej, här blir jag inte lycklig.

Jag vill shoppa. Valbo Köpcentrum kan vara ett bra alternativ just nu.

Just Nu

Just nu skulle jag vilja sätta tiden på ”slow”.

Fredag morgon, ledig dag, höstmysväder ute, tända ljus och kaffe inne. Sugar Cinnamon Carter trängs med laptopen i mitt knä, tryggt snusande.

Dagen är min att göra vad jag vill med.

I går var det mycket på jobbet, vi jobbade till nästan halv sju fast jag ska sluta två på torsdagar. Det blev så bra, det som vi gjorde, min kollega och jag, och återigen fylldes jag av tacksamhet att ha det yrke jag har.

Efter jobbet körde jag fort norrut på E4, sju serverades soppa hos en granne. Så mysigt och trevligt. När jag kom hem var det kolsvart, jag såg att byggarna hade satt presenning framför fönstren och på taket. Snart måste jag nog flytta ut. Halva huset ska tömmas på grejer.

Jag behöver ett par rejäla skor. Att trippa omkring här i high heels är ingen bra idé. Det ska vara skor som tål att gå på walkabouts i. Jag hade ett par kängor men jag har inte en susning om var dom är. Eftersom jag bor så trångt (än så länge) brukar jag ta grejer till ön och andra ställen, eller knöla in sakerna i husvagnen, och det kan vara så att kängorna är just där, längst in bakom madrasser och resväskor och köksstolar och kartonger.

I dag vill jag inte åka någonstans. I dag vill jag vara ett med skogen och träden och havet och tystnaden.

Jag vill sitta vid brasan och dricka te och lyssna på Billie Holiday, jag vill vara mitt ärligaste jag och äkta själv, och lämna över min vilja och mitt liv till en högre kraft, en dag i taget, här och nu.

T A C K !

Gud va det är bra med en Blogg. Någon hade läst om min oro för båten, och ringde mig och sa att nu har du chansen.

I morse vaknade jag med värsta ångesttankarna.

Nu har nog låset till motorn frusit, jag kommer inte att få upp det! Och tänk om det blir massa snö, och båten inte är uppdragen! Och tänk om den sliter sig i höststormarna, och tänk om och tänk om.

På morgnarna hinner jag inte lugna ner mig själv, om ni förstår. Det är som om någon har stått och pumpat in en massa oroliga tankar medan jag sov. Efter en stund och en stor mugg kaffe kan jag ju börja andas, och tänka att det löser sig! Men direkt när jag slår upp mina blå är det kaos. Om det finns något att göra kaos av. Det finns det inte så ofta numera, tack och lov. Men i morse fanns det. Huvva.

Nu står den på landbacken. Åh, jag är så lättad. Min båt är det bästa jag har. Bland materiella ting, menar jag. Den betyder så mycket för mig.

I den kan jag ligga och försöka nå sommarmolnen med tårna.

172

En kvinna kom.

Dikten jag kopierade in här har gjort en skillnad i mig.

Det var -97 och det var omorganisation på Lantmäteriverket. (Nähä?)

På den avdelning jag var skulle många sägas upp.

För mig betydde det möjligheter! Jag hade ett halvår tidigare gått till personalnånting och pratat om att jag ville göra någonting annat, jag ville jobba med människor.

Jag hade separerat och hade två barn, det var inte ”bara” att hoppa.

Personalkillen sa något kryptiskt om att jag skulle vänta till våren, och i mars kom beskedet. Vi var uppsagda!

I det sammanhanget kom en kvinna till vårt jobb, som heter Maud Deckmar. (Kolla gärna hennes hemsida!) Hon berättade om sin väg, hur hon hade blivit uppsagd, och vad det hade fört med sig för henne.

Hon förmedlade hopp, och på mig gjorde hon ett enormt stort intryck. Där stod en kvinna, som hade förverkligat sina drömmar! Jag hade så många drömmar och visioner, men trodde inte riktigt på att jag skulle kunna genomföra och förverkliga en enda av dom.

I dag har jag gjort det! Jag har lyssnat inåt, jag har tagit risker, och jag har tänkt:

Vad är det värsta som kan hända?

Maud läste den här dikten för oss. Jag minns särskilt den sista versen, om modet som måste vara större än rädslan, och om den gynnsamma vinden.

Några år efter att hon kom till oss, tog jag kontakt med Maud, och bad att få träffa henne när hon nästa gång var i Gävle.

Jag berättade att jag med hjälp från Trygghetsstiftelsen först gått en skrivarkurs för kvinnor på Bollnäs folkhögskola, sedan utbildat mig till addiktolog (alkohol och drogterapeut). Jag berättade också att jag hade valt att säga upp mig från en fast tjänst på en öppenvårdsmottagning, och startat eget. Jag hade verkligen vågat flyga! Och det var en gynnsam vind, och skulle jag välja att flyga vidare i dag skulle vinden föra mig framåt igen, och upp bland molnen, och jag skulle antagligen loopa!

Men jag är inte där riktigt. Det är tryggt att ha en anställning. (Suck jag hör mig själv.)

Maud är en del i att jag skrev min bok. Hon är också en del i att jag vågade gå emot mina rädslor, vågade lyssna på mina drömmar och visioner, och jag kommer aldrig att glömma henne. Hon visade mig början på en stig, som blev en väg, som tog mig framåt.

Och jag är fortfarande på väg. Nya mål, nya drömmar, nya visioner.

Tacksam i dag för:

  • ett fint möte med min kollega i morse
  • mitt yrke
  • byggarna som bygger ut åt mig
  • min Volvo som rullar och rullar och aldrig krånglar trots snart tjugotusen mil fast det bara är en 03:a
  • att jag köpte pepparkakor och ädelost på tub, världsgott tillsammans!
  • att jag sprang på dottern på ICA och blev bjuden hem till henne på lax och hennes hemgjorda, jättegoda plommon-chutney!

Pump it up!

Det ringde på förmiddagen i min mobil. Kvalitetsansvarige talade om att huset lutar (nähä?) och att man måste ”pumpa upp” det, så det går att få ihop det när golvet i utbyggnaden ska byggas. Det skiljer 5 cm. Ja det är klart att man måste ju. Det blev lite oroligt där, va sjutton det kanske spricker på mitten liksom?

Undrar om Anna Ankas hus lutar.

Unfinished business

Jag grubblar rätt mycket på det där som jag kallar ”oavslutade affärer”. Typ när den som vuxit upp i ett alkoholisthem attraherar en alkoholist och gifter sig med den personen, och manuset upprepas men med andra ”skådespelare” och en annan ”arena”.

Det står ju inte ”alkoholistbarn” i pannan på den som växte upp i ett sådant hem, men ändå vibrerar något så folk går rakt i armarna på varandra, och alla kuggarna i kugghjulet klickar i och alla mönster från barndomen aktiveras med alkoholisten och så känner sig personen så behövd igen, som då, och tar ansvar och skyddar och räddar och håller på.

Det är inte bara det exemplet, det kan vara andra dysfunktioner, som är obearbetade.

Man får en andra chans. Som barn kan man inte göra så mycket åt sin situation, men det kan man som vuxen.

Det går att säga nej tack. Det går att kolla på vad det är hos personen ifråga, som gör att han/hon tillåter det som sker. Det går att skriva nytt manus, ett som inte medför smärta, men kanske  innehåller följande ingredienser:

  • Kärlek
  • Respekt
  • Lust
  • Glädje
  • Närvaro
  • Kommunikation
  • Tillit
  • Mod
  • Omtanke
  • Utveckling
  • Tillåtande
  • Generositet
  • Accepterande

Hm. Jag trodde det var färdigbloggat för min del i dag, men där ser man.

Sweet dreams.

Äppelpaj och ved.

Jag messade två vänner, ingen kunde hjälpa mig med båten i dag.

Jag släpper det så länge. Det blir inte is på havet i natt i alla fall.

I stället gjorde jag ren ugnen, duschade,skalade äpplen till en paj, målade naglarna på både hand och fot, tog hand om mig själv lite.

Jag har tänkt långa tankar, som farsan brukade säga, och jag har skrivit, och gått lite i skogen.

När jag duschade gjorde jag samma blunder som så många gånger förr. Jag hade mobilen bredvid duschen och nu är det ganska dimmigt i den, och den fungerar inte riktigt som den ska.

Bara äppelpajen är klar åker P1:an in i ugnen. Men jag sänker värmen till 50 grader. Det brukar funka.

Det är en riktig mysdag i dag. Tyst ute, alldeles stilla, färgerna i skogen är magiska i eftermiddagsljuset. Jag skulle behöva åka in och handla, det är slut på massa grejer jag vill och behöver ha hemma. När man bor så här är det inte bara att springa ner på närbutiken när mjölet är slut. Men jag får se, om jag ändå ska in på möte i kväll så kan jag handla då, annars överlever jag tills i morgon.

I helgen var jag Nattuggla igen, men tvingade mig att vakna halv nio så jag kommer in i trallen igen tills i morgon, måndagsmötet mitt i natten måste jag vara i tid till! Holy Moses.

Det går åt mycket ved så här års. Jag älskar ved. Speciellt björkved. Och om det går att ta loss nävern på vedträt är jag alldeles lycklig. Det gör det så himla lätt att tända ju.

Men jag behöver dela på en massa vedträn som är tjocka som plintar. Fast inte i dag. I dag vill jag bara vara. Veden ligger kvar.