Café JAVA

Här är det julmusik och stjärnor i fönstren, jag beställde en Foccacia. Jag har ingen brådska hem direkt. Skokartongen kan vänta.
Jag har ingen tid att passa, här kan jag sitta och blogga från min Iphone tills dom stänger. Jag gillar att hänga här. Det är som ett andra hem.
Yr.no säger att det inte blir någon snö inom den här tiodagarsprognosen heller.
Skit säger jag då, som längtar!
Vi pratade psalmer i dag till begravningen. Jag älskar ”Bered en väg”, men det är ingen begravningspsalm ju. Den vill jag höra i advent för att då känner jag julstämning. Och minns småskolan och fröken som spelade tramporgel och som papporna i klassen var lite förtjusta i. Jag vet inte hur det var med mammorna. Det var inte så modernt att vara lesbisk då.
Fröken gifte sig med en på Bröderna Hansson så papporna hade inget för att dom försökte.
Det är ingen fart i affärerna precis. Tomt och öde. Torget gör nog att folk inte vill ranta runt här.
Jag kollade på golv i dag. Lite svårt att välja tycker jag, men en sak är säker; när jag ser något jag vill ha, då vet jag det med hela kroppen. Som när jag såg Änglaskåpet. Det var bara att slå till. Eller mitt hus. Och alla mina röda skor!

Nattsurr

Första advent, jag gjorde annat i dag än att gå på julskyltningen. Jag tog lite ansvar.
Har hängt upp en stjärna i Pettsonhuset, men det känns så där. Jag längtar tills bygget blir klart! Det känns inte som det ska när det är advent.
Veckan blir intensiv efter vad jag kan se i agendan. Då behöver jag planera. Inte min starka sida but I’m working on it.
I går tömde vi lite mer i mammas rum på Hilleborg. Trångt som det är blir det problem att veta var vi ska ställa kartonger och påsar. Jag knölar ju gärna in allt i bilen ”så länge” men det är ingen bra lösning.
Kalle åkte inte ut den här veckan heller! Vilken unge. Jag håller på honom! Och på Zlatan!

Att välja.

Ludvika tidning var här i går och gjorde ett reportage om mig och min bok. När jag satt där med journalisten och drog min Life Story kände jag återigen en enorm tacksamhet över mitt liv i dag, i jämförelse med hur det hade kunnat se ut. Mina odds var inte så himla bra. Och jag vill återigen påpeka att alla har vi ett val, vi kan välja en annan karta än den våra föräldrar/mor och farföräldrar och deras föräldrar har använt, generation efter generation.

Vi kan välja att ta ansvar, och finna nya stigar.

Det gör ont ibland men det gör mer ont att trampa på i de gamla spåren.Just nu:

lördag

  • en katt i knä
  • slut på kaffefilter
  • ingen bomull runt hjärtat men inte krossat glas heller
  • lätt stressad över allt som är och inte är

Så.

Cover me

Katten börjar lacka ur. Jag har spelat ”Cover me” med Bruce åtta gånger nu, hittade den på Youtube. Skulle jag välja en enda låt, som bara tar sig in i varenda cell i min kropp, och kidnappar min själ, så är det nog Cover me. Kriminellt bra låt. Och ändå var Stones mina idoler.

Jag har bakat Lussekatter. Nyttiga. På riktigt.

Och så har jag poppat. Öst på med Mando Diao och Bruce och jag har rockat järnet i köket, ja, köket är ju det enda jag har numera, och jag har så mycket energi inuti, bra energi, som gör att jag sitter här nu, mittinatten, och bara vet vad jag vill och vad jag inte vill och det är det viktigaste, att jag vet vad jag inte vill, och att jag hittar ett sätt att stoppa det jag inte vill och i stället gör mer av det jag vill.

Enkelt men ändå så svårt.

I morgon kommer en journalist från Ludvika tidning och ska skriva om mig och min bok. Jag måste kliva upp ganska tidigt och fixa håret och grejja, jag ska plåtas också. Det är bara 58 böcker kvar nu, så skynda er alla ni som inte har köpt den än. En bra julklapp till den som ”har allt”, utom kanske ett bra liv. Eller som tillåter någon annan eller något annat styra sitt liv, det är bra att ha kommandot själv, fast just nu vet jag inte om jag har det, faktiskt, jag ska nog läsa lite ur ”God morgon god morgon likör” innan jag somnar.

Det är lite rörigt just nu. Men bra. Jag har det bra här i min bäddsoffa med fem hyllor runt mig, packade bredvid varandra. Det går så bra så. Nemas problemas.

Som hos Pettson.

I morse testade jag om strömmen var inkopplad igen, till tvättmaskinen, och det var den! Vilken bra början på en dag. Det började bli kris. Jag har ju inte hur mycket kläder som helst.

Så jag kände mig alldeles tacksam och glad när jag backade ut bilen från gården, och då hade jag dessutom hunnit med en pratstund med snickarna. Dom kommer sju varje morgon, himmel vad jag ska sakna dom när bygget är klart. Det blir ensamt här på morgnarna. Men dom har inte fått någon kaka den här veckan … jag har haft häcken full, verkligen. Så i kväll ska jag göra Lussekatter till dom. Ja, till mig också, och om någon kommer över så där apropå, men mest till snickarna. Så det så.

I dag har jag bra energier i kroppen. Power. Fananamma. Don´t mess with me. Så.

Svängde in på ICA när jag kom från jobbet, och handlade lite gott. Dadlar, pepparkakor, ädelost, och en julkorv, och grejer till baket. Saffran har blivit kriminellt dyrt! 39.50 för ett paket!

Jag letade alkoholfri glögg också, men det hade dom inte.

Advent i helgen. Jag älskar advent. Och jag ska få till adventsstämning trots att det ser ut som det gör här. I dag tänkte jag, att mitt hem påminner om Pettsons. Ja, inte Pettson i Säljemar, utan riktiga Pettson. Han i boken, som har en katt som heter Findus. Ni vet, överbelamrat, saker överallt, trångt och ändå vet man på något sätt var värmeljusen är och att kattens halsband ligger under CD-högen på en flyttkartong som just nu fungerar som nattygsbord bredvid soffan. Småtvätten hänger på tork i ljuskronan och blöta tröjor torkas på galjar på gardinstången. Holy Moses. Och så ska jag dra igång ett saffransbak mitt i denna röra.

Men när jag går in i den nya delen, från baksidan, då blir jag glad. Och längtar. Tänk att få se på TV igen! Tänk att få slå sig ner i en soffa, ha ett riktigt soffbord framför, vara som en normal människa.

01.39

Nu är det inte kul.

Jag sitter här, tjugo i två, och kan inte sova.

I morgon ska jag upp klockan sex.

Förra natten kunde jag inte heller somna.

Fröken Superwoman håller på tappa greppet. Det är bara för mycket nu.

I vanliga fall somnar jag på två röda när jag lägger huvudet på kudden. Men nu är det full snurr i skallen, hundra miljoner tankar som far runt  runt, in och ut, fram och tillbaka.

Och jag hör mig själv som terapeut för sleepless people;

Och vad är det värsta som kan hända om du inte somnar?

Jo att jag somnar vid ratten strax efter Björke Livs och kör i diket, eller att jag inte kommer ihåg åt vilket håll Tierp ligger för att jag är så in i bänkens trött, eller att jag faktiskt inte kommer att förstå vad dom säger på mötet klockan åtta!

Det är det värsta som kan hända om jag inte somnar.

Jag var borta på en trevlig middag i kväll, och jag skulle ha gett sjutton i att åka hem överhuvudtaget. Jag kunde ha gått på hallygally i stället, ligga här och vara sleepless in Säljemar är verkligen ingen höjdare!

Seriöst, det är inte kul nu. Jag vill inte vara en gnällspik, jag vill vara fantastiskt lycklig här i mina texter på Bloggen, och sprida glädje och entusiasm, men ni vet, det är inte roligt längre.

Allting kommer på en gång.

By the way kom elektrikern klockan sju i morse, jag upp som en raket, vimsig och rufsig och icke-medveten-om-nånting, och helt utan koffein i kroppen, då skulle jag ta beslut igen om var jag ska ha uttag och hur många och skulle jag ha spottar i taket?

– Jatack.

– Infällda spottar i fönstren?

– Jatack.

– Dimmer?

– Jatack.

…och så var det miljoner andra frågor, och jag ba´:

– Jatack!

Men sen frågade jag vad det kostade och sen sa jag:

– Nej tack.

Fast jag vill. Jag vill ha infällda spottar i fönstren. Fattar ni va snyggt. Läckert.

Vi får se.

Från min Iphone

Trött som en zombie efter en lång måndag på jobbet gick jag till verkstan i Tierp och hämtade bilen. Mecken hade inte lyckats byta fjädern eftersom han inte kunde fälla sätena. Det var för mycket grejer i bilen. Just i dag var det om möjligt värre än vanligt eftersom jag skulle till återvinningen med mammas saker. Så jag ska dit igen och komma med en tom bil.
Men sen åkte jag till IKEA och bunkrade med värmeljus. En liten Hyacint köpte jag också. Den ska jag ha i friggeboden.
När jag gick där bland lamporna ringde mobilen. På displayen såg jag att det var Evas nummer, jag svarade men hörde en mansröst. Sonen tänkte jag, men det var ingen man! Det var hon. Jag har aldrig hört henne låta så! Undrar vad det är för något hon har dragit på sig…
Detta skriver jag från min Iphone. Så det är risk för stavfel, tangenterna är pyttesmå. Ska verkligen bli intressant att se om detta funkar…

23.36

Min goa dotter bjöd mig på pannbiff med Hasselbackare när jag höll på dö av hunger, satt utanför ICA Söder och undrade vad jag skulle göra, gå ut och käka eller handla mat och riskera att gå av vägen utanför Björke, avsvimmad vid ratten och vimmelkantig och eländig… Då ringer hon, ungen, och frågar om jag vill komma upp och äta!

”Payback-time” brukar dom säga, mina barn. Tack säger jag.

När jag ändå var i närheten av ett badkar passade jag på att låna det, och jag hade med mig ett badskum som var ljuvligt härligt. Det kom Andy med på eftermiddan, en present från henne och Bettan, för att jag har fyllt år. Det var en hel kartong med body butter, body lotion, tvål, badskum, badsalt och duschgelé, och så luktade alltihop vanilj, och jag som älskar vanilj!! Gulligaste grannarna som finns, dom har jag.

Jag åkte inte till varken IKEA eller Valbo, nej, jag åkte till Brooklyn på S Fiskargatan och umgicks med några en stund. Det var vad som blev i dag, denna söndag i november, då regnet strilade på bilrutan hela vägen hem i en becksvart värld.

I morgon ska jag till verkstan i Tierp igen med Volvon, det är fjädern som är av, och bromsklossar i fram som ska bytas, och det blir dyrt så det skriker om det, men det får kosta.

Ny vecka, nya möjligheter. Jag tänker välja bra saker.

Tacksam i dag för:

  • överraskningen som Andy kom med
  • en lat förmiddag
  • middagen hos dottern

”Pengarna kommer till mig lekande lätt! Jag tar emot dom och accepterar att jag är värd att leva i välstånd!”

Varför välja när man kan få allt?

Vi var och plockade ur i mammas rum på Hilleborg i går. Alla hennes kläder ska vi försöka få  med i en hjälpsändning till Lettland. Hon hade flera fotoalbum med riktigt gamla bilder, intressanta att titta på, verkligen, men var förvarar man allt? Det är många beslut att ta, vad ska sparas, vad ska till återvinningen?

Och mitt i det praktiska, mitt i packandet, sticker sorgen hål på hjärtat och gråten kommer.

Det är bra. Jag behöver gråta. Att gråta är läkande.

Söndag i dag, jag har inte ätit frukost än. I går natt bloggade jag i min Iphone och var så nyfiken på om det hade fungerat nu. Det hade det uppenbarligen inte. Jag tror jag vet vad jag gjorde för fel.

Livet är det som är här och nu. Precis nu sitter jag i min bäddsoffa med täcket uppdraget och katten Sugar i knä, hon ligger mellan laptopen och mig. Skulle vara mer bekvämt utan henne nu, skulle nå tangenterna lättare om jag säger så.

Men hon spinner och har det varmt och mjukt. Hon får ligga såklart.

När jag klev upp och hämtade laptopen såg jag massor av Talgoxar i fågelmataren som jag har satt upp! Jag blev jätteglad! Det är Lycka för mig, att sitta och titta på fåglarna som käkar. Om jag har tur dyker Domherrarna upp i vinter. Så vackra!

Jag behöver skaffa en liten fönsterbräda till friggeboden. Om jag inte kan ha adventsstakar någon annan stans, så ska det i alla fall lysa en där inne. Och bygget är nog klart till Lucia, så jag hinner. Men det svider i en advents-besatt kvinnas själ att det inte går att göra mysigt till den första advent. Mitt bästa.

Näe på med kaffet nu så det klarnar lite i hjärnkontoret. Sen får jag se om det blir IKEA eller skogsstigen eller kanske en shoppingattack på Köpis? Eller varför inte alltihop? ”Varför välja när man kan få allt?” som min Facebook-kompis Anna brukar skriva.

Jag kan det!

Fredag i Säljemar och tio grader varmt ute, ett lätt duggregn i en till synes grå värld.

Den som vill titta djupare in i det grå upptäcker att det finns hundra olika nyanser av brunt, grått, grönt, gult, orange och rött i naturen en dag i november, fast det syns inte om man inte stannar till, och verkligen öppnar blicken, och väljer närvaron.

Jag väljer närvaron i dag, och det är spännande att vakna i ljuset och se hur bygget har förändrats under veckan. Annars åker jag  ju hemifrån  i mörkret och kommer hem i mörkret och har inte en susning om hur det ser ut egentligen, runt mitt hus. Men fredagen är min bästa lediga dag, och nu sitter jag här med min laptop i bäddsoffan medan Byggare Blancks Boys spikar på min utbyggnad.

Det har varit en fantastisk jobbvecka, trots att det är sorg i mitt hjärta och inte den minsta bomullstuss runt om, så funkar det att vara en närvarande terapeut och kunna möta människor. Jag är oerhört tacksam för det.

Vi har ännu inte lyckats få till ett datum för mammas begravning, det är inte så lätt som jag i min enfald inbillade mig. Men jag tänker att det blir som det ska. Jag behöver inte styra allt. Jag behöver inte styra någonting egentligen, men jag har en förmåga att glömma det väldigt ofta.

Pratade nyss med en journalist som gjort en intervju med mig angående min bok, och hon läste upp det hon skrev för att jag skulle godkänna texten.

Under samtalet fick jag en känsla som lyfte mig. Jag kan skriva en till bok, och en till och en till!

Det har varit en dröm så länge att skriva böcker, och jag har knappt fattat att jag har givit ut min första, men när hon, journalisten, säger att ”när din nästa bok kommer ut”…, då bara känner jag, jajamen!