Sugar och jag.

Tänk om det är så, att allt är möjligt och inget är för sent.
Jag vågar tro på det emellanåt. Men ibland kommer min inre sabotör och hånskrattar högt och sarkastiskt. Då tappar jag åtminstone tillfälligt bort det jag vill och önskar och tror på och slutar lita på att vingarna bär.
Ändå har jag genomfört många av mina visioner och drömmar. Så sabotören kan ge sig tycker jag.
Fast å andra sidan, kanske jag skulle tillåta mig att bara vara ett tag nu. Inte dra igång några nya projekt. Vara ”nöjd”. Stanna upp. Njuta av det jag åstadkommit ett par månader.
Jag är så glad över mitt loft. Det är fint här uppe. Rofyllt. En egen vrå. Fast varje gång jag ska upp och ner för stegen blir jag alldeles svettig i händerna och på fotsulorna. Det är så jäkla högt. Jag har en liten påse i ett snöre med saker jag behöver ta med mig. Mobilen, så jag kan ringa efter hjälp. En extranyckel som jag kan slänga ut på taket så hjälpen kan komma in, om stegen skulle rasa. Ibland har jag hammare och lite spik med mig, jag har satt upp en liten, liten tavla här. Och mammas lilla CD-spelare, och en julskiva. Jag väljer noga vad jag vill ha här uppe.

Katten kan själv nu. Hon stod och jamade förtvivlat en dag, och kunde inte räkna ut hur hon skulle ta sig upp, fast det står en bra hylla att klättra på under loftet. (Hon är från Oslättfors.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *