Månad: februari 2010

Gry är tillbaka i min bil på morgnarna.

Under Gry Forsells barnledighet lyssnade jag på ROCKKLASSIKER.

Tjejen som vikarierade för henne retade jag mig bara på. Hon var inte Gry. Tramsade bara. Gry är rak, hon är naturlig utan masker, pang på bara.

Sitter med senaste numret av AMELIA och läser om Gry, jag kan känna igen mig i henne i en del avseenden. Bland annat är hon också nattuggla, och fixar ändå ett jobb som börjar klockan 6.Hon har lärt sig tekniken för att komma upp på morgonen: hon gör som med plåstret, rycker så fort som möjligt. Alltså, hon snoozar aldrig, utan går upp direkt. Hm… Kan vara värt att prova.Hon har ju bra tankar, den kvinnan. Använder ”Vad är det värsta som kan hända-tanken” inför en förändring som är stor, typ att köpa hus… Jag minns ett annat råd hon gav i ”Äntligen morgon”.

”Bästa sättet att komma över en man är att lägga sig under en annan”.

Det var inte alldeles klokt, kanske, och hon sa det på skämt. Inte vet jag, men jag tror inte det skulle funka. Fast alla får ju göra som dom vill. Visst är det bra.

Det är så mycket snö så jag kommer inte fram till fågelmataren utan att pulsa upp på halva låren. Men jag kastar mig ut i snöhavet nu. Jag tycker om dom små liven, och har jag nu börjat mata dom så vill jag fortsätta. Det lär dröja innan dom kan hitta mat själva.

Medan själen vaknar

Söndagsmorgnar är speciella. Jag lyssnar på mjuka klassiska musikstycken medan jag tänder eld i kaminen. Att mala kaffebönor och brygga direkt känns lyxigt, det tar jag mig inte tid med när jag ska till jobbet och springer runt med kaffemuggen, som jag alltid hittar på kvällen inne på badrummet vid spegeln eller i hallen, halvt urdrucken.
Färskpressad apelsinjuice hör också mina söndagar till. Jag tycker om att ta hand om mig själv ibland. Vara fin mot mig, inte bara greja för alla andra.
I går köpte jag en present åt mig själv, vi var ju och shoppade i Uppsala. En parfym, som doftar lite blommigt, lite vår. Anaiis Anaiis, för er som vet, den doften var min favorit för länge sen.
Vi hade en trevlig dag, fikade, shoppade, pratade, åt lunchbuffé på en svindyr Chinarestaurang, och innan vi åkte norrut hann vi med IKEA också, självklart blev det en packe till med värmeljus för min del, och vanliga blockljus också.
Hemresan var ingen höjdare, det var som att köra i Kesella. Vi möttes av ett ymnigt snöfall i höjd med Tierp, som tur är kan jag vägen mellan Tierp och Gävle utantill.
Väl i stan igen lånade jag dotterns lägenhet och de andra gick till sig, vi fräschade upp oss efter en dags rännande i affärer, på med lite mer mascara och sen möttes vi igen, nu skulle dagen avslutas med middag på krogen. Optimister som vi är hade vi ringt från bilen och försökt boka bord på flera ställen, men det var såklart fullt. Lönehelg och Hockey, inte en chans. Men vi hade tur och fick ett perfekt ”drop-in-bord” på ”Cheers”.
Jag tvekade länge om jag skulle sova hos dottern i stället för att piska hem till skogen, men jag valde att göra det trots snöandet och oplogade vägar. Stannade till på Å-krogen för att se Linda och bandet, hon är fenomenal den tjejen, så levande och fri.  Det var packat där inne, jag lyssnade bara på en låt innan jag klev in i min igensnöade bil och fortsatte hem till lugnet.
Min själ är inte med riktigt, den ligger kvar på loftet, medan kroppen sitter här i soffan och Bloggar. En gång var den kvar på Long Island i flera dagar. Det är det som kallas Jetlag. Jetlag får man inte efter en dag i Uppsala, men själen kan behöva väntas in ändå.
I dag blir det kalas för lille Felix, som fyller 2 år. En riktig goklimp.
Men jag har annat att ta itu med innan dess. Husvagnstaket behöver skottas. Min husvagn används som ett förråd. Den stod här när jag köpte huset. Men av all takskottning här hos mig bedömer jag, att det är minst riskfritt att skotta husvagnstaket.
Jag tror ta mig sjutton att jag kan själv.

Trött, nöjd och glad.

Vilken fin dag det blev. Fin dag, fin kväll. Lugnt och skönt.

Bakade ”Brötchen” (mammas recept), åkte in och jobbade på firman, sen till ICA Söder och handlade. Det är så kul att bjuda hem folk nu när man inte behöver sitta som packade sardiner längre. Vi hade riktigt trevligt, och de som inte kände varandra sen tidigare hittade många gemensamma nämnare, både vad gäller yrkeserfarenheter och bekanta.
Jag fick hit mammas sekretär, som mina stackars vänner har haft sen vi tömde mammas rum på Hilleborg. Nu står den i mitt kök tills snön försvinner, och jag kan ta ut den i friggeboden.
Jag fick hjälp att skotta snön från taket på cabben, det blir så himla tungt nu när det töar, och jag är skiträdd om min underbara vackra läckra 307:a.
I morgon kan det bli en riktigt svår shopping-attack.
Jag och tre bruttor till har planer på ”shoptilyoudrop”, men det är vädret som avgör. Ska det ner tre decimeter till vete sjutton om jag vill åka någonstans överhuvudtaget. Men vi får se.
Tacksam i dag för:

  • fina vänner, gamla som nya
  • att cabben blev befriad från en meter snö på taket
  • ett bra samtal med Linda
  • att det är så mycket varmare! (stod ute och pratade med en av gästerna sent, utan att frysa det minsta. Har verkligen blivit härdad!)
  • mitt hem
  • att sekretären är hemma hos mig nu
  • att jag har vänner som är så gulliga och fina mot mig
  • att jag har fått lön
  • att det är lördag i morgon

Kanevvluk just nu. (fin snö på yupikspråket)

Det snöar.
På TV meddelar SMHI att det blir ännu mer snö. Just i våra regioner blir det extra mycket mer snö. Trafiksvårigheter utlovas också. Jo tack, tack.
Men mina planer för helgen tänker jag inte backa i. Snöa på bara. Jag tänker inte ge mig.
Sitter i soffan och har ätit frukost. Det fanns kvar av Kräftsillen, jag tog en sådan macka. Sill på morgonen funkar inte bara när det är gökotta.
Innan jag åker in till firman ska jag baka lite matbröd. Jag får besök i kväll. Vet inte än vad jag ska laga för mat, men det får bli något snabbt och enkelt.
Inte kåldolmar med andra ord.
Jag behöver skotta. Nu. Medan degen jäser.

Nattens tankar.

Listor är kul.
Det går att skriva listor på allt möjligt, faktiskt.
Lista på de fem viktigaste personerna i ens liv, till exempel. Välj fem personer, som du skulle vilja ha hos dig, om du visste att du bara hade tre månader kvar på jorden. Du fick inte byta efter ett par veckor. Fem stycken. Hm. Barnen självklart. Sen då? Om man är singel? Och om man inte är det, så kanske det inte är självklart ändå, att välja partnern? Och i så fall, ska man då fortsätta ha den partnern, även om man inte bara har tre månader kvar?
Jag skulle välja barnen, och resterande skulle vara personer som gör mig glad och som får mig att skratta. Barnen får mig också att skratta. Jag har skitroliga barn. Humor är viktigt.
Vad som är viktigast i en relation kan man också lista. Och sina fem bästa låtar. Cry to me/Solomon Burke skulle jag ta med. Och Calle Schewens vals förstås, och Cover me.
Här sitter jag i mitt hus vid skogens slut mitt i natten och skriver en massa blaj. Undrar varför jag inte går och lägger mig. Jag vet. Jo för nu ska jag passa på. Passa på att vara vaken länge. För i morgon kan jag sova ut. Egentligen är jag trött. Skulle somna direkt om jag la mig.
I dag såg jag sjukdomen rätt in i vitögat. Alkoholismen tänker jag på. En person kommer knallfull och ber om hjälp. Det visar sig att denna människa har kört bil i detta tillstånd.
Jag höll en föreläsning på jobbet i dag om missbrukarpersonligheten (”Diffe”), som finns inuti varje person som är beroende. Den delen kan ha uppkommit på olika sätt. Kanske har man ärvt den. Eller dragit på sig beroendet genom att dricka/droga. Diffe kommer alltid att sträva efter att få tillbaka värdpersonen till sin drog, även om det har gått tjugo år. Så tillfrisknande är färskvara. det räcker inte med att gå en behandling på fyra veckor, och sedan tro att man är frisk. Det är ett livslångt arbete.
Ingen är ansvarig för sin alkoholism. Ingen har valt att bli alkis.
Men alla har ett ansvar för sitt tillfrisknande. Och det ansvaret behöver alkoholisten ta.
Inte hans fru. Eller någon annan. Då går det åt pipsvängen.
Ibland är det bästa att låta saker och ting hamna där det ska. Släppa kontrollen. Let go. Hua. Hur ska det gå då? Tänk om han super ihjäl sig.
Det är större risk att han gör det om det hela tiden finns någon, som räddar, skyddar och tar ansvaret. Torkar spyor och betalar räkningarna. Skäller och klandrar.
Den som vill veta mer kan läsa en bok av Melody Beattie; ”Bli fri från ditt medberoende”. Eller ringa mig.
Att kämpa tycks ha blivit en dygd.
”Hon kämpar på”, säger vi och ler ömkligt. Som om det är något alldeles ofrånkomligt, att livet är en kamp. Livet är kanske en kamp för många av oss, men är det inte vi som gör det till en kamp? Det måste inte vara en kamp att leva. Vi kan välja att tro något annat. Vi kan välja att tro, att Livet är gott… Vi kan våga tro, att det är lätt att leva!
Jag tänker välja glädje, och tillit och jag förtjänar att vara L Y C K L I G !

The telephone Man

Veckan är över för mig som anställd, nu är frihetens dörr öppnad och jag kan göra vad jag vill i tre dygn! Just nu sitter jag på JAVA och äter en grillad Foccatia.
I dag lämnade jag min bok till en annan av stans författare, vi kom överens om att byta böcker med  varandra. Kan inte låta bli att undra vad han ska tycka.
I morse kom ”The telephone Man” om någon minns den låten. Fast han letade efter felet hittade han det inte. Han pulsade runt i all snö och klättrade upp i stolpen och höll på. Men när han kom in och skulle förklara att han inte hittade något fel, så fungerade telefonen igen! Och jag hade provat innan han kom. Då var den död. Glad blev jag i alla fall. Gud va jag ska babbla.

”Det är inte fult att vara trött” (Tomas Sjödin)

I kväll var jag på en intressant föreläsning på ANDRUM. Den var om att låta själen gå i morgonrock och tofflor. Tomas Sjödin som föreläsaren hette, var oerhört lätt att lyssna till, och hade ett vackert språk.
”Våra vänner håller på att renovera ihjäl sig”, påstod han, och visst är det så, att en del aldrig blir nöjda? Det är hela tiden något nytt, som ska göras. Något nytt, som ska till.
”Man kan drunkna i möjligheter”, sa han, och menade att det är viktigt att se sina begränsningar som människa. Ibland måste man vila från det man älskar ett tag.
Som när man lägger ifrån sig ett korsord, och nästa dag när man tar fram det igen kommer orden direkt.
Jag gillade Tomas Sjödin. Han talade rakt in i min själ vissa gånger. Jag kände igen mig i att vilja för mycket. Dra i gång för mycket och för ofta…
Min själ ska få gå i morgonrock och tofflor ett tag.

Såg ni Ängeln på TV4 i morse?

22feb10-013
Åkte och bunkrade med såna där små, söta vedbitar som finns på JULA, en påse för 36 kronor, det räcker att tända många brasor med, och så hittade jag en romantisk komedi med Pfeiffer. Efter det åkte jag till ICA och köpte kräftsill i delikatessen, Cappuchinokulor och lite annat, och fort hem och tände eld. Myskväll i soffan, jag och katten! Gud va bra vi har det.
I morgon tar jag sovmorgon. Jag har för mycket plus på flexsaldot, och kan behöva sova till sju åtminstone en f*** morgon.
I morse kollade jag på vädret på TV. Då uppenbarade sig en Ängel i TV-rutan. Hon var mild och blond och hade den vänaste röst. Hennes vingar var av spunnet guld, men kanske var det bara jag, som såg dom.
Hon sa, att nu börjar februarisolen att värma…
Läs den meningen en gång till, s a k t a.
Februarisolen börjar att värma. Snön kommer sakta att smälta bort. Så sa den vackra ängeln, och det strålade ett gyllene ljus runt henne.

Jag är så glad att jag betalat TV-licensen. Det är värt varenda öre, vissa gånger.

When a Man loves a Woman

I kväll hade jag en god vän och hennes bror på fika. Och en vovve, som inte fick komma in. Men den var nog van att vara ute i kylan, för den låg på altanen utan att gnälla. Men jag kände mig lite taskig. Han var väldigt söt. Hade jag släppt in honom hade min katt dött av hjärtslag, å andra sidan, och henne vill jag inte mista.
Jag fick hjälp att skotta igen, och snöar det en enda flinga till vet jag inte vad jag gör.
I kaminen brinner en fin eld, det är varmt här inne, jag är glad. Alldeles glad i hela mig. Bara ändå.
Jag tror att jag har återfått mitt förstånd. Igen. Det är bra.
Puh!
Ja, just så är det. Jag har återfått mitt förstånd.
Tack för det.
Just nu bläddrade jag på kanalerna och ser att min favoritfilm (en av dom) går på kanal 9. ”When a man loves a woman”, jag har sett den hur många gånger som helst, och jag gråter varenda gång! Hon super, han är snygg, barnen väcker smärtan i min egen barndom.
Värst är när hon, den yngsta lilla tjejen, frågar:
– Will there be swans?
Det är när piloten (pappan) säger att han ska flytta till Denver. Då stortjuter jag.
Nu gick filmen sönder.
Det är väl någon mening med det också.
Annars skulle jag sitta här och gråta halva natten, men jag behöver sova, jag.
Förresten har jag den på video så jag kan ju se den när jag vill. Men det blir alltid mer känslosamt när den går på TV.
Mer på riktigt liksom.