Sinnesro är fint att ha.

Kände ni solen i dag? Den värmde!
Jag är jättenöjd med håret. Det var en bra frissa, hon gjorde slingor så det blev effekt! Inga halvmessyrer.

Halvmessyrer är oss till ingen nytta.
Jag har fått besök. En älskad unge, som ligger på loftet med nässpray och Ipren och en katt. Norah Jones fyller rummet med sin mjuka röst. Eld i kaminen. Pajskal i ugnen. En unge till på väg. Ja, alltså en på väg hit i sin bil.
Ute viskar ljuset att våren är på väg.

Mummum på bio och ålande i snön.

Men det här är inte klokt. Det här med snön.
Hur ska det bli?
Jag pulsade till husvagnen i dag. Förresten, ”pulsade” är fel ord. Jag dök, simmade, ålade mig fram i och under snön. Sjönk och sjönk. Det måste ju vara farligt. Vad är det frågan om. Fattar ni, det kommer att dröja väldigt länge innan en liten gullig Blåsippa skymtar fram på stigen i år. Väldigt. Länge.
Jag skrev ett Blogginlägg som bara har försvunnit. Det handlade om att jag blev bjuden på bio i går. Vi såg ”Farsan”. Den filmen tyckte jag mycket om. En varm film.
Jag tyckte om att bli bjuden på bio också. Det var inte i går.
Det är så himla mysigt att gå på bio. Sitta där i mörkret med en påse mummum eller popcorn eller vad man nu tycker om.
Jolå satt.
Nä, men annars rullar det på. Livet, menar jag.
Jo, blogginlägget som försvann…
Det handlade om att ”knacka på där ingen är hemma”.
Det verkar ju himla dumt och onödigt.
En vis man som jag känner berättade i en handledning på jobbet, att han hade knackat på hos folk som inte var hemma, men dom som knackade på hos honom såg han inte.
Kan känna igen mig i det. Jag har börjat släppa in folk som knackar på hos mig nu. Det är riktigt trevligt att göra det. Synd att jag fattar lite trögt ibland. Fast det är aldrig för sent att förändra sig.
Att lyssna på andra är ett bra sätt.
Det kan vara budskap från Universum, fast man tror att det bara är från Maud. Eller Marja.
Jag sitter här och elden brinner i kaminen och just här och nu har jag det fantastiskt bra.
Tvättmaskinen går, efter varje sköljning går jag och tittar om det svämmar över på golvet. Det gjorde det när jag duschade sist. Men det verkar ha ordnat till sig, inget vatten på golvet i dag i alla fall.
Jag har en polare som plåtar åt ett företag. Just nu plåtar han VASA-loppet. Han är så galen. Det är han som är Agent 007 och jag är miss Moneypenny.
Om någon skulle avlyssna våra telefonsamtal skulle snart åtta Piketbussar stå här utanför.
Men Gud va kul vi har. Ingen annan fattar något.
Att ha barnasinnet kvar är en gåva. Kunna vara lite halvgalen, göra Snöänglar, skratta, busa och hålla på.
Blåsa såpbubblor.
I många av oss finns ett barn, som inte fick vara barn. Barn, som tvingades ta vuxenansvar som små. Barn, som medlade när pappa skulle slå mamma i fyllan, barn som gömde spriten eller blandade ut den med vatten, barn som gick till skolan med en sten i magen när klasskamraterna hade fil och flingor i sina.
Det är aldrig för sent att läka detta barn. Visst är det bra.

Fredagsmys! På måndan.

Att åka bil i detta väder är som Rysk Roulette. Går det så går det. Man får chansa. Snörök och moddiga vägar, snorhalt vissa sträckor. Kraftig vind. Det är bara att be en bön, lägga sig i vänsterfilen och blunda tills man tror sig vara förbi tankbilen, som virvlat upp ett enormt snömoln i en mil typ.
Bilen far som en vante om man råkar hamna ur spår en halv sekund.
Hemma hade den uppskottade gången nästan försvunnit, snön hade blåst in och lagt sig som grädden på en Marängswiss över alltihop.
Rondellen i Tierp ser ut som en jättesemla, likadant med den vid ICA Maxi.
Hemma hos mig är det fredagsmys.
Man måste ju fira att det gick bra att komma hem i dag med.
Ostar, Parmezanfyllda oliver, Bruschetta, vindruvor och PEPSI MAX. Uppe sent. Sladdrar på i telefon med folk som får mig att skratta. Boston Tea Party på femman. Wild and Crazy.
Jag har ju haft en stege upp till loftet. Det är samma sak där – Rysk Roulette. Svettig och darrande har jag tagit mig upp och ner, upp och ner. I en liten påse fastsatt på ena handleden har jag haft mobilen och nyckeln till huset. Om jag skulle ramla och slå ihjäl mig kunde jag ringa Andy och så kunde hon komma och så skulle jag slänga ut nyckeln genom fönstret till henne.
Nu är jag trygg. Jag har en trappa till loftet nu, byggd av en hjälpsam människa som Änglarna har skickat hit. Det blev så bra.
Kanske kan jag lära katten gå i den också, så kan jag ta ner köksstolen med en kudde på, som står på byrån för att hon ska kunna ta sig upp och ner.
Jag är så glad!
Och på jobbet var det fina möten i dag igen, tacksamt och ödmjukt kan jag känna att jag får vara ett redskap i andra människors tillfrisknande.
Det är en gåva.