”Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd”

… ”det kanske var flummigt … det kanske var bra”.
Lyssnar på ”Jag får liksom ingen ordning” med Winnerbäck. Om och om igen.
Kan vara uppe hela natten om jag vill, känner mig som en busig unge som aldrig, aldrig vill gå och lägga sig! På tal om det tog jag fram mina såpbubblor och blåste hejvilt häromdan. Det är lycka, det.
Jobbade för länge i dag igen, gasade på till stan och följde med min dotter och kollade på en bostadsrätt innan vi gick hem till henne och åt. För min del blev det rökt lax, en bit Brie och lite Broccoligratäng. Mums!
Därefter fick revisorn mina rekvisitioner och jag fick äntligen åka hem!
I morgon är jag ledig. Som vanligt på mina fredagar finns det saker att göra. Men jag måste ingenting. Visst är det bra. Jag kan välja. Kanske väljer jag att gå till fotvården, kanske inte. Kanske hugger jag lite ved, kanske inte. Kanske sticker jag nånstans med bilen, kanske inte. Kanske, men bara kanske, köper jag en hängränna.
Jag har fått tillbaka mina eskapistiska tankar och skulle gärna flyga till Antibes. Det var i maj för några år sen jag var där, och känslan kommer nu, jag minns frukostarna ute på den lilla innergården, och Geckon som klättrade på den vitkalkade väggen.
En bit bort låg det lilla hotellet som Taube bodde på.
Jag längtar tillbaka.
På hotellet delades små våtservetter ut var morgon. Jag sparade mina bara för doften. Det var samma doft på tvålarna.
Dofter hjälper mig att minnas.

Var hämtar du din kraft?

Kommer hem först vid tio på kvällen, kliver ur bilen och ställer mig och andas. Jag andas in den kylslagna vårkvällen, långt ner i magen, det är 4 grader och ljust fortfarande och så går jag in och säger förlåt till katten för att jag var borta så länge, ända sen i morse, och hon ba’ ”Who cares”, typ.
Sen rycker jag ut en låda GI- biffar ur frysen och gör en Haricots Vertessallad (så gott) och äter på stående fot vid bänken. Det blev biffar över tills i morgon också.
Marken runt mitt hus ger mig kraft. Stigarna som jag har trampat i femtio år, där mina nakna fötter känner varje trädrot, varje sten och varje böj, skulle fattas mig. Grunden på havet, vadställena och klippornas skrevor ute på öarna.
Människor flyr ofrivilligt från sitt hemland, från sina kraftplatser. Dom har också stigar som dom kan utantill, sjöar och hav, berg och dalar. Dom har inget val när kriget kommer.
I kväll ber jag för de människor som tvingas fly och lämna det käraste dom har, sitt land, sitt hem och sina kära.
Jag kan aldrig förstå helt vad dom känner, men jag kan ana.

Memories

En trevlig kväll är tillända. Vi var tre tjejer hos mig, en som bor utomlands men är hemma i Sverige tillfälligt. Så himla mysigt att få besök av både henne och min andra vän, och jag åt inget av kakan utan skickade med den när dom gick.
Nu ligger jag på loftet, och lyssnar på Billie Holyday och minns Jägarelund.

Lycka!

Altanen, solen värmer mina vita armar, talgoxen och bofinken sjunger ikapp och jag ska få trevligt besök i kväll. Det är inte klokt va fint det är att leva ibland! Som om inte detta var nog, så hör jag havet brusa!
Det gäller att njuta. Snart är det över, alltihop! Vare sig jag vill eller inte.

Nöjd!

På konferens i stan, på lunchen kollar jag runt lite. En kille från 3 vill ge mig en reklamlapp.
– Tack, men jag har redan 3.
– Då ska du få den här av mig!
Jag sträcker ut handen och han lägger dit en karra.
En alkoholist med en drink, en GI-ätande med en karamell. Ingen skillnad.
Men jag går in på Nian, hittar en papperskorg. Gissa om jag är stolt! Gud va jag tycker om mig själv när jag väljer det som är bra! I alla angelägenheter!
Lunchbuffen gav mig möjligheter att göra kloka val. Det fanns räkor, fläskfilé och annat utan kolhydrater.
Eftermiddagsfikat blir nästa utmaning.
Men vad ska jag med sött till? Nej tacka vet jag en hoprullad ostskiva. Ev med smör på. (Blä!)

Tack!

Känslan jag hade i går är som bortblåst. Den innehöll ca 89% äkta fu***ng ilska, 4% hagelbrakartankar och resten låg på Harmtåget.
Nu är jag alldeles befriad. Ljus i sinnet. Glad inuti och utanpå. Jag andas och ler.
Det som har tillkommit är
en fantastisk arbetsdag
en smalare jag
och sist, men inte minst, ett möte med en andlig, närvarande och inlyssnande person.
Tack.

Effektiva jag

Har hunnit med massor i dag. Städat efter min blamage vid kasen, rensat tvättstället som det var stopp i, ätit sunt och nyttigt, vårdat min själ och min kropp.
Packade ena bilen full för att åka till Återvinningen, men ångrade mig i sista stund eftersom jag förstod att jag skulle behöva stressa till nästa ställe, som är A och O, samt några bokstäver till (för den som är invigd).
Ett beslut jag har tagit kräver åtgärder. Om det är ur mitt hjärtas röst är tveksamt, men, som jag brukar säga: ”A woman´s got to do what a woman´s got to do”.
Längtar till i morgon kväll. Jag ska träffa en viktig person då, som kan leda mig vidare i Livets Labyrint.
Tacksam i dag för:

  • mina vänner
  • att jag sätter gränser när jag behöver
  • att det gick att köra nercabbat i dag

Fullt i kylen!

Min spis har aldrig använts så frenetiskt som nu. Inte lagar jag mat, annat än möjligen på helgerna, i vanliga fall! Nu äter jag lagad mat till frukost till och med! Och är det inte plattorna, så är det ugnen. Eller båda delarna.
Det som det blir ännu mer av är ju disk. Hela tiden får jag diska!
Mina skålar räcker inte till! Det ska blandas och vispas, hackas och röras. Olika gockor med majonnäs och vispgrädde står inträngda i min kyl, som numera är alldeles för liten! Franska dressingar med Dijon och olja trängs med äggkartonger och stora glänsande smörpaket. Gräddtetrorna paraderar stolta på översta hyllan. I dörren står den röda mjölken och ler.
Två kilo är borta. På fyra dagar. Visserligen försvinner synen emellanåt, åtminstone till hälften, och det är som om jag skulle ha dragit i mig ett par Black Russians ibland, men då får jag gå till kylen och rulla ihop en ostskiva eller två, och så är jag tillbaka till det normala igen.
Min Iphone har dött. Den här gången har jag inte duschat med den, den bara dog. Så kan det vara. Den lever nog upp igen bara den får ta igen sig lite. Det är väl någon mening med det också kan jag tänka.
Ett stilla regn faller där ute. Låt det regna. Det är ett kravlöst regn som tillåter mig att bara vara.