Psykosomatisk hjärtklappning

Ligger på min altan och tänker.
Ovanför mig svävar en mås. Varför är den inte över havet när den kan? Här, 400 meter från stranden, finns väl ingenting att hämta?
Och jag då?
Varför är inte jag nere vid havet när jag kan?
I går kom båtmotormannen och skulle hjälpa mig se om motorn hade klarat
vintern utan att jag tömt ur vattnet och spolat ren den och så.
Vi körde med en muff och vattenslang men inget kylvatten kom ut.
B som i båtmotormannen lyfte den till min bil och jag åkte in till Pettersson
på Kryddstigen och sa som det var.
– Det kommer inte ut nå kylvatten.
Han frågade om vi hade kört den i typ en tunna eller i havet. Det hade vi ju inte. Då tyckte han att jag skulle testa
det. Så nu kommer Båtmotorman nr 2, eller om det är han som är nr 1, (ja vi kan kalla honom A.)
Han ska byta olja på snurran. Sen ska
båten ner till piren och i, och så blir jag en Lycklig Kvinna igen och lever lycklig på mitt hav i hundra
Sommardar.
I natt trodde jag att jag höll på få hjärtsnörrp. Hjärtat slog och dunkade
och jag ringde sjukvårdsupplysningen.
– Det är nog bra om du kommer in, sa hon i luren. Jag faxar till akutmottagningen att du är på väg.
Men klockan var ett på natten och jag tyckte det verkade meckigt att dra till
stan när jag hade lagt mig och skulle upp tidigt.
Jag åkte till jobbet lite senare än vanligt och ringde HC från bilen och de ringde tillbaka kl ett och gav mig en tid en timme senare.
Jag fick ta EKG och dom kollade blodtryck och allt.
Kanonvärden hade jag.
Som jag nånstans trodde; kroppens reaktion på en pressad själ. Så tror jag det är med alla sjukdomar.
Jag kan inte göra ett smack åt den situation jag är i just nu, mer än lita på att det blir som det ska.
Och andas tills det blir klart. Pust.