I hatten.

over-100728-028
I kväll är jag i stan med min laptop.
Då lyser det blått på själva pucken.
Men hemma, i skogen där jag bor, lyser det aldrig blått.
Det lyser grönt, vilket är lika med halvmessyr. Och hur är det med halvmessyrer?
Just det. Dom var oss till ingen nytta.
Att komma ut på nätet med grönt sken på pucken kräver t å l a m o d.
Det går inte att ladda upp bilder med grönt sken heller. Men det går bra nu. Så jag passar på!
Hattar är en böjelse jag har. Jag blir förstärkt i mina energier när jag har hatt.
Den på bilden köpte jag i Nice. Jag blir om möjligt ännu kaxigare när jag har den på mig.
Det kan behövas.
I dag åkte jag ut på havet och det var kraftig vind som gjorde att det stänkte som sjutton. Jag älskar att sitta där i aktern och bli dyngblöt. Det ilar i kroppen för varje gång vågen slår mot båten och jag bara tjuter.
-Ouuuuuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!! vrålar jag så sjöräddningen tror väl det är fara på färde, om dom hör mig.
Men jag är bara lycklig.
Riktigt innerligt förbannat lycklig.
I går blev det en makalös shoppingattack. IKEA och Köpis, det tog hela dan. Jag kom hem med kjol och linne, cardigan eller va re heter, två kuddar i turkos och en väska, och massa värmeljus förstås, men faktiskt inte ett enda par skor.
Jag sa till mig själv, ”Inte en enda skoaffär till i sommar”, sa jag.
Men hur det var så gick jag in i alla skoaffärer i hela Köpis i alla fall.
Men jag köpte inga skor.
Inte ens ett REA-par, som hade kostat typ sjuhundra och var nersatta till tvåhundranittionio.
Jag bara ställde tillbaka dom i hyllan, knyckte på nacken och gick ut.
POFF bara.

09.33

Det blåser Nordan, ordentlig Nordan. Skorstensröret skakar och låter. Mulen torsdagmorgon.
I går köpte jag en muffins för trettio kronor och en kaffe för tjugofem. Ingen tvingade mig förstås. Jag valde det själv. Men det var den dyraste muffins jag någonsin köpt!
Det var på gasklockorna. Winnerbäck uppträdde. Jag tycker det var lite segt. Alltså han är bra, men det blev för långt.
Det ska nog vara lite mer Rock för att jag ska vara nöjd.
Sista låten; ”Jag får liksom ingen ordning”, var klart bäst.
Men i det stora hela var kvällen värd sina 395 spänn. Som upplevelse, träffa folk, mysa lite.
Fast fikat för 55, nja, där kan man
tveka.
I dag är det väl läge för lite shopoholism? Eller ska jag kanske stanna hemma och läsa? Fick en ny bok i brevlådan från en vän i går.
Ja jag får se.
Lämnar jag över dagen så brukar det bli så bra så.

Varats olidliga lätthet

Här, på min strand, ligger jag på en solsäng och känner den ljumma julivinden smeka min kropp. Solen hittar luckor i molnen då och då, vassen böjer sig ödmjukt för vindarna. Måsungarna har lättat från stenarna i viken och en och annan fisk bryter stillheten på den lätt krusade vattenytan.
Jag drar några djupa andetag och
försöker få kontakt med mig själv.
Här finns ingenting som stör och jag kan bara vara. Bara vara i stillhet och tystnad, bara vara i en medveten närvaro. Några dagar kvar av juli, några dagar att fylla med det jag vill.
Den här dagen fyller jag helst med varandets olidliga lätthet.

Larv på muggen

När jag kommer hem efter bion och mys på fiket efteråt hittar jag en larv i toan. Den ligger där med turkosgläns på ryggen och jag tänker ut olika räddningsstrategier, kattsandsspaden kan den klättra upp på kanske, eller hinner jag springa ut efter en kvist? Men sen konstaterar jag att det är för sent. Den har drunknat. Eller? Den rör sig inte i alla fall.
Undrar varför!
Det var ingen larv.
Det var ett vässat varv från min turkosa ögonpenna.
Skulle kanske ta en synundersökning ändå.
Regn och rusk gjorde dagen slappvänlig. Gjorde en sallad till lunch efter inspiration av de sallader vi åt i Nice och Antibes. Avocado, rädisor, färsklök och tomater och oliver bland annat.
Gick ner och öste båten i regnet, det hade samlats skapligt mycket vatten i den! Älskar att känna vinden och regnet mot ansiktet, jag gillar vädrets makter och min egen litenhet.
Kvällen avslutades med bio, actionkomedin ”Knight and day” med trevligt sällskap och snygga Tom
Cruise på filmduken. Sämre kan man ha det!
Utanför mitt öppna fönster hör jag hur västanvinden sliter i Aspen medan det droppar på plåttaket.
Det är natt.
Tacksamhet känner jag för:
*. mina fina vänner
*. det jag har att se fram emot i veckan
*. ett telefonsamtal som gav trygghet

Hemma igen

… så länge det varar, för det är förändringar på gång i mitt liv, men här och nu är jag i alla fall hemma, här i mitt vardagsrum med min lilla katt i knäet.
Vad är det som gör att en låt du hör i ett annat land får dig att känna helt annorlunda än när du hör samma låt medan du står i köket och skalar potatis, eller sitter i bilen och kör?
I Juan le Pain i går gick jag in i en affär sent på kvällen, medan asfalten på trottoaren ångade hett av fuktig värme, svetten verkligen rann på min
bara rygg och min make up hade sköljts av på den långa promenaden från Antibes, och då spelades en låt
av Amy Winehouse, som jag antagligen har hört massor av gånger, men då var den skitbra och gick rätt in i mig!

Jag hittade ett par – gissa? – guldsandaletter som var det
snyggaste jag sett på evigheter, ”måsteha”, man bara vet! Inga tvivel liksom…
Havet utanför Juan le Pain låg lugnt och blankt i ett fantastiskt milt
kvällsljus, båtarna vilade på vattnets sidenyta, ja, det var en magiskt vacker vy som mötte oss när vi efter mer än en timmes promenad kom
fram. Vi hade gått fel, det går på tjugo minuter egentligen.
Men det är så bra att jag har haft med mig ett kvicksilver från Stockholm som
gillar att röra på benen! Där sitter det inte fast! Jag har gått ner i vikt under dessa dagar, en kväll gick vi över två timmar, varje dag har jag släpats runt
i Nice och Antibes och upp på berg och överallt. För att inte tala om alla shoppingrundor!
”Det är så dyrt på Cote d’Azur” säger folk, men faktum är att kaffet är billigare än på Mingel o Bar! Sen kan
man ju välja om man vill ha salladstallrik med friterade Emmentalersticks, och då kostar det
lite mer än hemma. Men det var det värt!

Je suis a Nice

Min larare i franska skulle ha varit ganska nojd tror jag.
Jag tar mig fram och klarar det mesta.
Lite problem blev det i dag, nar jag precis hade klivit upp ur badkaret, ja, jag passar garna pa nar hotellet har den lyxen, fast det ar typ sjuttiotre grader ute. I skuggan. Jo da knackqade det pa dorren, och jag fragade pa franska vem det var, precis som om det hade spelat nagon roll vad personen pa andra sidan dorren hade svarat, jag kanner ju ingen i Nice, men i alla fall var det en man som undrade om det var nagra problem?
– No, no, pourqui?
Da var jag inte med, det kom en lang harang men till sist forstod jag att hotellgasten under hade fatt mycket vatten i sitt rum.
Sa kan det ga. Kanske inte folk badar pa hotellrum mitt i hettan. Men jag gor.
Jag har badat i havet ocksa, men det ar ju sa varmt i Medelhavet sa det svalkar inte.
I dag akte vi med taget till en medeltidsby uppe i bergen, Eze heter den.
Supervacker utsikt och galen busschauffor, eller valdigt van vid slingrande bergsvagar.
Eller kanske skitradd kvinna som inte gillar varken flyg eller andra hoga hojder?
Det var i alla fall vart det, och vi at en jattegod sallad pa ett mysigt stalle hogt uppe pa bergssluttningen.
Jag har lidit av en fruktansvard skrivklada, men har nu hittat ett internetcafe, antligen.
I gar kvall var vi och tittade pa batarna i hamnen. Jag holl pa ga at, helt otroligt vilka yachts det ligger har. Ojoj vad jag gillar att glo pa dessa snygga skutor, och hur jag kan dromma mig bort och tappa bade tid och rum.
I kvall ska vi ga pa restaurang som alla andra kvallar. I gar besokte vi en fin restaurang och bestallde in en fisktallrik, men jag sager bara att det var nada jamfort med Axmar Brygga. Pa riktigt.
Au revoir…

19.57

Grannen sitter i viken när jag kommer ner till min badsten.
– Du det är 23 grader i kväll! Ytvattnet åtminstone! Du måste hoppa i!
Tror ni han behövde tjata?
Upp till huset och på med baddräkten, och jag säger bara, INGENTING går att mäta med den simturen jag fick, ingenting! 23 grader här ute, det händer inte! Jo, nu, i kväll hände det. Och solen över hela viken, och havet och jag, skjut mig efter det här och jag ska inte sakna någonting.

Freluga trädgårdsscen

Dom är inte så vilda i Freluga.
Dom sitter fint på medhavda stolar och lyssnar tysta på Anders när han sjunger och lirar gura, sen applåderar dom precis lagom högt och länge innan han
drar igång nästa låt.
Och så sitter det en kvinna i publiken som är ”the wild one”. Hon vrålar ”Whoooooooooooo!!!” och kan inte
sitta fint och stilla på stolen utan att
rycka och knycka på olika
kroppsdelar, för hon bara älskar Moneybrother och hans musik, och på de konserter hon har varit på förut har folk stått upp och sjungit med i ”Stormy Weather”, och hon sjunger
med men då vänder sig någon på stolen framför om, och glor
misstänksamt på henne.
Nej, hon har som vanligt bara druckit LOKA, men hon har för mycket dans i kroppen och för mycket liv i sig, och hon har slutat skämmas.
Men mot slutet, när Anders säger i
micken, att ”nu jävlar i hellvete blir det åka av”, då ställer sig folket upp och så blir det nästan som på Spegeln hemma i Gävle.
Nöjd med min spontana utflykt rullar
jag under bar himmel tillbaka hem.
I Freluga fick jag träffa M som jag gick i gymnasiet med, och hennes dotter!
Det var himla trevligt!
Jag gillar att hänga grejjer i träd.
Ett trähjärta har jag i björken, och på ön hänger lyktor och prisman i träden. I Frelugas träd hängde speglar, runda små, och många. I gårdsbutiken köpte jag såna. Det är jättevackert!
Men i bilen på väg hem kom en
tanke… Köpte jag inte såna på Fjäderholmarna förra sommaren?
Och var är i så fall dom?
Hm.
Och apropå förvirring, jag har tappat bort bikiniöverdelen jag köpte i Alanya.
Brallorna däremot försvinner inte i brådrasket.

Morgonstund

Ställde klockan på åtta, jag ville ha morgonen, ville sitta på stenen en stund med fötterna i vattnet och sakta vakna.
I går kväll simmade jag klockan tio, och sen var det lätt att somna, kroppen var kall och jag fick hämta täcket.
Undrar om jag skulle prova att dra upp en abborre i dag. Har ingen mat här och jag vägrar att åka till affären. Men jag är ju så förbannat blödig. Det är så synd om fiskarna, när dom får en krok i munnen och ska dö.
Nej, det får bli någon annan lösning.

Vågar du prata om det som är?

Mamma nr 2 sa ofta, att den som har gjort en resa har alltid något att berätta.
Jag berättar inte så ofta om mina resor.
Jag berättar hellre om det som har gjort en skillnad inuti. Mina inre resor, om ni förstår.
Jag vill hellre berätta om Korpen, som la sig framför min bil, och flög bara lite högre upp än jag satt i bilen, och flög så på Iggövägen tillräckligt länge för att jag skulle förstå, att det inte var en tillfällighet.
Eller låt mig berätta hur det kändes för mig att vara tretton, och gå och ta morsans Valium och trycka i mig tre stycken, för att jag ville slippa smärtan inuti.
Men det är inte såna saker vi pratar om vid busshållplatsen. Det anses liksom inte rumsrent.
Utåt ska vi vara glada och lyckliga och se ut som om vi lever våra drömmar, och våra barn ska ha MVG, fast dom kanske mår skit för att pappa är full och slår mamma varje helg.
Skuld och skam styr, när det borde vara glädje och tillit.
Inte vet jag varför det här kom upp denna vackra julidag, men någonting väckte dessa tankar. Jag tror på att vara sann mot sig själv. Leva det liv jag vill leva. Bryta destruktiva mönster, ta ansvar, våga gå emot rädslor och smärtor, följa sina visioner och fokusera på möjligheter i stället för hinder.
Ingen annan än du har ansvar för ditt liv!
Du har inte ansvar för någon annan vuxen än dig själv!
Flyg! Följ dina drömmar, vad är det värsta som kan hända?
Berätta för någon om det som bor inuti dig. Din skam, din största glädje, dina tillkortakommanden, din längtan och din smärta. Du kommer nära då. Mycket mer nära än om du berättar hur dyr maten var i Juan le Pain eller hur tungt det gick att klippa gräset i går.
Låt det bli ett möte. På riktigt.