Vågar du prata om det som är?

Mamma nr 2 sa ofta, att den som har gjort en resa har alltid något att berätta.
Jag berättar inte så ofta om mina resor.
Jag berättar hellre om det som har gjort en skillnad inuti. Mina inre resor, om ni förstår.
Jag vill hellre berätta om Korpen, som la sig framför min bil, och flög bara lite högre upp än jag satt i bilen, och flög så på Iggövägen tillräckligt länge för att jag skulle förstå, att det inte var en tillfällighet.
Eller låt mig berätta hur det kändes för mig att vara tretton, och gå och ta morsans Valium och trycka i mig tre stycken, för att jag ville slippa smärtan inuti.
Men det är inte såna saker vi pratar om vid busshållplatsen. Det anses liksom inte rumsrent.
Utåt ska vi vara glada och lyckliga och se ut som om vi lever våra drömmar, och våra barn ska ha MVG, fast dom kanske mår skit för att pappa är full och slår mamma varje helg.
Skuld och skam styr, när det borde vara glädje och tillit.
Inte vet jag varför det här kom upp denna vackra julidag, men någonting väckte dessa tankar. Jag tror på att vara sann mot sig själv. Leva det liv jag vill leva. Bryta destruktiva mönster, ta ansvar, våga gå emot rädslor och smärtor, följa sina visioner och fokusera på möjligheter i stället för hinder.
Ingen annan än du har ansvar för ditt liv!
Du har inte ansvar för någon annan vuxen än dig själv!
Flyg! Följ dina drömmar, vad är det värsta som kan hända?
Berätta för någon om det som bor inuti dig. Din skam, din största glädje, dina tillkortakommanden, din längtan och din smärta. Du kommer nära då. Mycket mer nära än om du berättar hur dyr maten var i Juan le Pain eller hur tungt det gick att klippa gräset i går.
Låt det bli ett möte. På riktigt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *