En kvinna.

En kvinna ringer.

Hon vill prata om en relation hon just har inlett.

Mannen hon träffar har bett henne att dom ska vara hemliga ett par veckor.

– Av vilken anledning vill han det?

– Jag vet inte riktigt…

– Vad tänker du om det?

– Ja, det kan väl vara OK. Ett par veckor bara… det är inte så farligt.

Efter två år ringer hon igen. Dom träffas fortfarande, men dom är inte ihop, för det vill inte han. Och han vill

fortfarande att dom ska vara hemliga.

Han vill inte synas offentligt med henne, så de träffas bara hemma hos henne eller honom, där ingen kan se dom.

Att han inte vill vara ihop med henne förklarar han med att hon inte riktigt passar honom så som hon är. Hon är för

tjock, hon tar inte hand om sig på det sätt han anser vara rätt, hon är inte tillräckligt seriös och borde göra mer för

sin personliga utvecklings skull.

Men de fortsätter att träffas, fast han är tydlig med sitt budskap.

– Vi är inte ihop. Jag kan inte vara ihop med en sån som du.

Och kvinnan berättar att det gör ont i henne, att hon känner att hon inte duger.

– Vad är det som gör att du stannar kvar?

Och det vet hon inte.

Men hon börjar se vad det gör med henne att tillåta någon utsätta henne för det som sker, och han säger till henne,

att om du bara kunde ändra på det och det, så kan jag vara ihop med dig…

Hennes självkänsla sjunker, hon börjar känna skam över sig själv, och hennes väninnor påpekar att ljuset i hennes

ögon liksom har slocknat.

Hon berättar att hon sakta  tappar det som en gång var hon, det äkta som fanns i henne, det som var värdefullt och

vackert. Hon känner sig ful och oduglig.

Som en vingklippt fågel blir hon, tills hon en dag hittar ilskan, den heliga och livgivande, och hon väljer sig själv igen,

hon tar sig ur, och hon vänder sig till människor som älskar henne för den hon är, och som säger fina saker till henne,

och hon berättar för mig om paralleller i sin uppväxt, där hon heller aldrig har dugt, inte räckt till, varit fel.

En dag sitter hon med sin kollega och äter lunch.

Han tar upp sin mobil och tar ett foto av henne, sedan ber han henne titta på bilden.

Hon ser ljuset i sina ögon igen, och hon vet att det var det han också hade sett.

Det tar tid att laga en trasig själ.

Det krävs mod till att våga öppna sitt hjärta igen.

Den här kvinnan vågade.

Hur det gick vet vi inte än, men jag önskar henne mod att ta emot den kärlek hon kan få, och som hon är värd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *