Ostpinnar, det är grejer, det.

Påminnelse i mobilen: Möte 18.30
Men tror nån att jag hinner, näej!
På ICA Söder när jag langar upp varorna på bandet säger någon bakom i kön:
– Stor bak…
Jag tänker på en rak höger men fattar sen att han menar ”storbak”.
Två påsar mjöl och margarin, smör och flera paket jäst skvallrar ju.
Det blir vaniljfyllda ”Solbullar” och Ostpinnar.
Tur att jag är van att lägga mig i tvådraget. På natten alltså.
Nu ska det bakas!

Karin Viola

Min Mamma skulle ha fyllt år i dag. Hon var född 1912.
Hon dog i oktober 1960.
Alkoholen tog hennes liv.
På den tiden hade beroendevården inte kommit så långt i Sverige.
Jag tänker ibland på, hur det skulle ha sett ut om det hade varit i dag.
En sexåring som bor med två fullblodsalkisar hade placerats någon
annanstans. Soc var inkopplat, men ”det var ingen fara för flickan”.
Jag skötte mig själv. Gjorde gröt på morgonen. Tog ansvar för mamma och Harald.
Inget barn som växer upp i en dysfunktionell familj går hel ut i livet.
Men alla vi vuxna, som bär på hemligheter och skuld och skam, vi som tog vuxenansvar som barn, eller blev rebeller, clowner eller ”osynliga”, vi kan välja att ta hand om våra sår i dag. Vi kan välja att påbörja en
läkning av vårt sårade inre barn, vi kan välja att lyfta upp istället för att
odla livslögnens sköra tråd och trycka ner det som gör ont.
Visst är det bra.
Min mamma valde inte att bli alkoholist.
Ingen väljer det. Eller känner du någon som säger, att när jag blir trettiosju ska jag sitta på parkbänken och supa?
Att ta sig i kragen, skärpa sig, rycka upp sig är vad andra tycker att den beroende ska göra.
Men har du någonsin hört någon säga, att en diabetiker borde ta sig i kragen, eller en cancerpatient?

Guldringen

När jag fyllde arton ville min farfar och farmor ge mig en slant i present.
Morsan tyckte dom kunde köpa en present i stället.
– Får hon pengar röker hon upp dom!
Det låg någonting i det hon sa.
Jag fick en guldring med en akvamarin i.
Jag rökte till och från, som många av mina kompisar på gymnasiet.
Vi stod där på Vasaskolans gård på morgnarna och lät John Silverfimpen gå runt.
Fattiga var vi. Men vi delade med oss.
Och så sprutade vi på oss parfym när vi skulle hem, och tuggummi förstås, men det hjälpte ju inte.
– Har du rökt?!
– Nej men dom andra röker, det är det som luktar.
Ibland gick det.
Ibland fick jag presenter i stället för pengar.
Guldringen är inte i min ägo längre.
Jag gav den till en av arvvingarna.
En som aldrig har rökt.
Åtminstone inte vad jag vet.

Whiiiiooooohooooooo!

Jag har precis klivit upp på stenen igen efter ett isande kallt dopp, det var alldeles underbart och uppfriskande och befriande, och jag känner mig fylld av energi och vild och vacker!
Jag älskar den här sommaren och det här livet jag har fötts till. Inte HELA tiden kanske, men oftast, och absolut säkert älskar jag att sitta här med vinden i mitt hår och vattnet och solen och blommorna på stranden.
Tacksam, så in i bänken, i dag för:
*. Sommaren här på ön
*. glittret på vattnet
*. Rabarberpajen
*. lugnet inuti och runtom
*. Trädgårdsfesten jag är bjuden på senare i eftermiddag
*. Livet!