Risken finns att nån ska ha korv.

I morse var tidtabellen tight. Jag tryckte på ”snooze” en gång för mycket. Livsfarligt. När jag körde in på macken bad jag änglarna att det inte skulle vara någon korvmaniac före i kön. En som ska ha majonäs och rostad lök och grejer. Men kvart över sex är det som tur är inte många som köper korv.
En minut för länge där inne hade spräckt hela tidsplanen.
8.00 sharp satt jag redo i personalrummet. Kaffet och mackan var avklarat.
Vem kunde tro något sånt om mig? Jag är förändrad.
I kväll ville jag vara hemma. Jag ville lägga av mig dresscodeskavajen och sitta i soffan i någon modernt uppkäftig storskjorta skapad för tonåringar och blåsa Bubbelgum med tjocka svarta eyeliner och svartmålade naglar och lyssna på ”Enter Sandman” med Metallica.

Running out of gas.

Energin sinade plötsligt.
Rann ut i tomma intet.
Jag behöver bara få vara nu, i stillhet med mig själv.
Just söndagar har jag eftermiddagarna inbokade till växande och inre arbete i en fantastiskt värdefull grupp som jag har förmånen att vara med i, men inte ens gruppen fick mig att orka åka till stan.
Jag tvingade mig ut och målade friggeboden, utom på de ställen som är så högt så jag inte vågar. Men jag fick några brädor klara i alla fall.
Sen var det som när luften går ur en ballong. Psssssssssssssssssssssssssssss…jag känner mig som en urvriden trasa typ.
Så nu sitter jag här i soffan och jag tänker tillåta mig att göra det precis så länge jag känner att jag vill.
Sen ska jag ut i skogen.
Där är jag garanterad att få energi igen. Träden sviker inte.
Några kollegor är förkylda. Jag tänker inte. Inte en chans.

Vid havet

Badstenen är kall att sitta på nu. Men jag sitter på den ändå. Det ger mig kraft, sinnesro och en massa andlighet att sitta här.
Jag gick till andra sidan ön och såg på havet i solnedgången i oktober månads andra dag.
Jag tänker på vad det är som är mest värdefullt för mig, förutom min familj, och det är att få sitta här på min sten, fast en sten kan aldrig ägas, jag vet, men min själ behöver just den här stenen ibland. Och då lånar jag den av Moder Jord eller Gud.
Jag har haft på mig mascara förut i dag.
Annars skulle jag släppa fram gråten nu.
Gråten som inte är en ledsen gråt utan en gråt fylld av annat. Av det som är större än jag, det som bär och visar vägen om jag lyssnar och vågar släppa kontrollen för en minut eller två.