Snöängeln.

Advent.

Ljusstakar och stjärnor i mina fönster. Brasan tänd. Lugnt och tyst och utrymme till eftertanke och kontemplation.

Livet bjuder på överraskningar som inte alltid är vad jag önskar.

Jag tänker, att det är en mening med allt, och framför allt, jag kan lära mig något.Ibland blir det mycket på en gång. Väldigt mycket.

Men jag går inte av för hackor i första taget, så kom igen ba´. I´m still standing, som han sjunger.

Men varför lägger jag fokus på det som inte är bra när det är så mycket som är alldeles fantastiskt? Dumt.

En så vacker vinterdag som i dag, men ett konstant snöande, det gör mig lycklig i hela kroppen. Jag har satt upp stjärnor och stakar och till och med fått timern i friggeboa att fungera, så där lyser en adventsstjärna så fint. Lyktor är tända på altanen, brasan brinner, och jag sitter här och har det urmysigt.

Snöänglar vill jag göra nu, men snöänglar kan vara så mycket mer, än dom som blir om man lägger sig på backen och vevar runt med armar och ben.

Mmmmm. Vänta ni ska ni få höra.

En liten flicka var på väg hem från dagis. Det snöade. Barnen hade fått baka pepparkakor på eftermiddagen, som dom skulle bjuda mammorna och papporna på när det blev Lucia.

Pepparkaksdoften satt kvar i näsan på Nora, som pulsade framåt i snön.

Så märkte Nora att hon hade tappat sin ena vante. Hon vände sig om och tittade efter den, men den fanns inte. Hon började gå tillbaka och letade hela tiden efter sin vante. Den lilla handen började bli alldeles kall. Hon gick och gick, men kunde inte hitta vanten någonstans.

Det började bli lite mörkt ute och det blåste väldigt. Nora fick kisa för att inte få in snön i ögonen. Hon gick och gick men kände inte igen sig riktigt, det såg inte ut som vägen till dagis längre, det var så många träd och stora stenar!

Hon tänkte att hon hade nog gått fel, och att hon skulle följa sina egna fotspår så hon kom tillbaka igen, tillbaka dit hon var när hon upptäckte att hon hade tappat vanten.

Men spåren efter Noras små kängor hade blåst igen i snön, och nu visste hon inte alls hur hon skulle hitta hem. Hon började bli rädd. Tårarna kom. det var riktigt mörkt nu, och blåste väldigt kallt.

Tänk om det kommer en björn, sa Nora för sig själv, tänk om jag aldrig mer kommer hem.

Hon började gråta på riktigt, och ropa på sin mamma.

Det var alldeles kallt om fötterna och hon la sig ner i snön och grät. Efter ett tag somnade hon.

Ett vitt, glittrande ljus väckte lilla Nora, och hon kikade försiktigt upp. Där stod en ängel, så vacker, med stora, vita vingar. Ängeln log mot henne, och lyfte upp henne i sin famn. Så svävade ängeln med lilla Nora upp en bit ovanför marken, och alla träden runt om lystes upp av ängelns ljus. Snön glittrade och i ett av träden hängde Noras vante, som ängeln tog och satte på Noras hand.

Nora frös inte mer, hon kände sig alldeles lugn och trygg i ängelns famn. Ängeln var snart framme vid Noras hus, och utan att öppna dörren kunde ängeln sväva in i huset, fram till Noras säng, och där la hon ner henne, försiktigt och så viskade ängeln God natt lilla Nora, innann hon strödde ett glittrande puder i luften ovanför Noras säng, och Nora somnade omedelbart.

Undrar vad det där kom ifrån? Mitt i min Blogg strömmade det ut en massa bokstäver som blev en saga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *