Someone´s in trouble.

Nu ligger han illa till, Sugars vän Julmusen.
Jag vet var han bor. Under diskbänken har jag ett skåp som varmvattenberedaren står i. Öppnar ju inte det så ofta, men i dag gjorde jag det, och där inne hade han lämnat sina spår.
Där är det ju varmt och mysigt. Snyggt jobbat Julmusen!
Men det är också ett utmärkt ställe att sätta giljotinen på. Då behöver jag inte vara orolig att Sugar är där och pillar med tassen, eller sätter dit svansen.
Sorry Honey.
Dina dagar är räknade.
(Nu ska jag bara tala om att jag är inte så kaxig som jag försöker verka, jag bara mobiliserar upp ett kurage, tar på mig en rustning, lirar Allan. A woman´s got to do what a woman´s got to do.)
By the way; jag behöver inte ha hit någon karl som jag skrev i ren förtvivlan i går.
Det är fixat.
Allting kan jag!
Precis som Lotta på Bråkmakargatan.
Nu har jag gjort ”Rocky Road” också. Det är så kriminellt gott och onyttigt så man går upp tre kilo bara man tittar på det.

Jag tänker inte titta mer före jul.

Lätt att bli glad av trevliga telefonsamtal!

Nu har jag lagt ut på Facebook att jag säljer min bok till JULPRIS, det kan ju vara ett bra julklappstips för den som har ”allt”.
I dag tänker jag ganska bra. Fokuserar på möjligheter, tänjer på tankarna så att dom når långt bortom det som är.
Jag har idéer.
För jämnan, faktiskt.
Undrar hur det skulle vara om jag sjösatte en tredjedel av dom.
Tänk att nu mitt-på-eftermiddagen ringde det, och jag blir så glad av vissa människor! Av många faktiskt, men mer av en del.
I dag har jag inte en enda människa som ringer och spyr ur sig elakheter för sin egen ångestreducerings skull, ingen som gör att jag efter telefonsamtalet har gått från min vanliga glädje-över-att-bara-leva till svarta gropen.
Vi får välja.
Välja människor som gör oss glada.
Sätta stopp när det gör ont.

Ibland är man med någon som gör en illa så länge, så det onormala blir normalt, och efteråt så undrar man hur det har gått till att man under så lång tid har tillåtit någon att dunka ner ens självkänsla ända ner i botten.

Men det är ju strategi i det här med makt och kontroll.

I början är den här typen oerhört charmig. Gullig och fin. Sen kommer det smygande. Elakheterna. Kontrollen. Varvas med lite gullighet, för det är det som binder. Växling mellan värme och våld. Försoningsstunder, kvinnan känner sig älskad, för att tre timmar senare få höra att hon är en … you name it.

Hur kom jag in på det här igen, så här före jul och allting?

Kanske för att det upprör mig, kanske för att sprida ett budskap till dig som fortfarande sitter fast, det går att ta sig ur, det går att söka hjälp, du kan, du törs, du är värd att vara med människor som respekterar dig och framför allt, värdesätter dig.

By the way, jag hörde talas om en bok i går, en bok som min lärare och terapeut Torbjörn Fjellström har skrivit. Den handlar om addiktologi – läran om bindningar. Bindningar är ett bra ord i sammanhanget. Bindningar och intrasslingar och ouppklarade affärer, som inte försvinner av sig själva.

Så i dag är jag tacksam för

  • mina trevliga vänner
  • mitt julpyntade hus
  • Elvis jul-CD

Våra TV-vänners Liv

Ja vad ska jag säga.
Så här är det; jag är inne i en serie som heter ”Våra Vänners Liv”.
Med ”inne i” menar jag, att jag lever in i serien så jag blir alldeles knäckt nu efter kvällens avsnitt.
Han kan ju inte gifta sig med Anja heller! Han är inte kär i henne!
Och lilla Stella som hörde när pappans nya pratade i telefonen och nu ska hon välja att följa med mamman till Malmö för att inte vara ”till besvär”.
Och han på förskolan slutar för att svärfar trakasserar honom, nej, vet ni vad!
Min kompis trodde att det är sista avsnittet nästa måndag.
Hur ska det kunna bli ett bra slut då?
Suck.
Skohyllorna är ihopskruvade till ett högt sko-torn, men det gick inte att dra åt skruvarna ända in. JAG MÅSTE HA HIT EN KARL. Eller en kvinna med en jädra styrka i nyporna.
På riktigt. Jag har härjat med skruvdragaren och en sån där nyckel men det går bara inte.   Jag vill inte ha några halvmessyrer till skohylla nu när det skulle bli så fint i min hall.

I dag kom ett paket. En tidig julklapp.  Inuti var det rökelse i olika form och doft. Hur mycket som helst. Och en fin skål att ha rökelsen i, en del av rökelsen var sån som man strör på glödande kol. Det var kol med i paketet också. Och en skål till kolen.

Jag tänkte att det blir perfekt när jag ska ha seans.

Minuten efter ringde en kvinna och bokade mig. Synkronisitet!

Stockholm i juletider.

Julbord på våning 28 i Kaknästornet var en vacker och smakrik upplevelse. Först var det Glögg-mingel på våning 30. Utsikten var till en början svår att tyda, det var grå grå grå bara, men efter en stund klarnade det upp och vi såg alla ljus från Stockholms stad.
Jag vet inte om jag är ovanligt bombad.
I entrén på Kaknästornet ombeds vi hänga av oss jackorna. Tjugo spänn till killen bakom disken, och så ger han mig en polett när han har tagit emot min jacka, och säger, att den ska jag stoppa in i en automat där borta, och så pekar han.
– Vad kommer det ut då? frågar jag förhoppningsfullt, som en barnunge på fem år.
– Det kommer inte ut något, men du kommer in i tornet, svarar han torrt.
Herre Gud.
Efteråt gick vi till Kungsan och tittade på julmarknad, totalt ovetande om sprängattentatet.
Gamla Stans julmarknad var stängd när vi kom dit, så vi tog tunnelbanan hem till J och E och hann lagom duka fram varm glögg, ostnötter, pepparkakskulor och lite annat smått och gott, till favoritprogrammet ”Så mycket bättre” började.
Jag frös så jag skakade senare på kvällen och trodde jag hade feber, kanske hade jag det, kanske inte, men någonting har gjort att jag har ont i njurarna sen i fredags, och det kan vara Skipper-pulvret. För mycket protein är tydligen inte bra för njurfunktionen efter vad jag förstått av att googla runt och läsa om njurproblem. Jag får se om det går över av sig själv.

I dag hann vi med julmarknaden i Gamla Stan, och jag kände mig som i boken om ”Kajsa Kavat”. Det var precis som på Ilon Wiklands illustrationer, jättegulligt! Vi hann gå runt i några mysiga gränder, men tiden gick tyvärr alldeles för fort.

Fint att vara hemma igen med kaminen och skogen och lugnet,  fast jag har haft det alldeles otroligt mysigt i storsta´n.

Bara en tanke…

Så här.
Hur bra kan vi må,om vi väljer att fokusera på det som inte är bra?
Om jag hade vaknat upp i morse och tänkt på hur kallt det är, och hur dyr bensinen är, och hur länge sen det var jag tvättade fönstrena, och hur besvärligt det är allting, då hade jag inte suttit här nu och bara bubblat av tacksamhet och lycka över att jag har en ledig dag och en katt, och ägg i kylen och jäst hemma så jag kunde dra igång med Ostpinnebaket, och  bra musik på Spotify har jag också, och friska ben som bär mig, och guldtior i en hemlig låda, så det räcker till en danskväll om jag vill, är inte det bättre att fokusera på, än hur eländigt allting är?
Inte vet jag om du har guldtior men du kanske har snus eller nya slalomskidor eller något annat trevligt att vara glad över? En varm säng att sova i? En trevlig fru och gulliga barn?
Det vi fokuserar på växer! Jag har sagt det förr och jag säger det igen! Det går att välja sitt mående.
Kay Pollak brukar  fråga sig själv: ”Finns det en möjlighet att bli ännu lyckligare just nu?”
Ja det finns det. Jag kan sätta på kaffehurran.

För långt åt vänster.

Jag är ingen perfektionist.
Men tygkransen som jag satte upp sitter skitaningen (Kjells uttryck, han jobbade på fotolab och var den som godkände flygbilderna jag hade framkallat. ”Skitaningen för mörk!” eller ”Skitaningen för mycket Cyan!” sa han på klingande dalmål. Nu är han hos änglarna. ) Ja alla fall sitter kransen skitaningen för mycket åt vänster, jag ville ha den centrerad över hyllan. På millimetern. Men jag ska försöka leva med det.
Nu ska bakas Ostpinnar. Alltså nu ska vi skilja på Ostnötter och Ostpinnar. Pinnarna har jag på ett recept i min iPhone så vi får väl se om jag kan trixa fram det.

Ledig fredag

Mina lediga dagars börjor är oftast bättre än när jag behöver skynda mig till jobbet.
Den här dagen har en bra början. det är lugnt, fridfullt och tyst här inne, och himlen är blå. Bara det, att himlen faktiskt lyser ljusblå är en gåva!
Ingefäravattnet har blivit en skön vana. Jag kokar en bit ingefära ca tjugo minuter och dricker två muggar innan Skipperdrinken. Sitter en stund i tystnaden och mediterar. Det är fint. Att få en stund så där. Bara varastund.
Jag har ätit pasta.
Och rotmos.
Så kan det va.
Men jag fortsätter ändå med Skipperkuren. Det kan bara bli bättre igen.
Alltså, jag ligger lite illa till. I kväll är det tjejmiddag (igen, andra tjejer nu, jag älskar tjejer!), och i morgon är det stort julbord på våning 28! Whiiiiiii! Det ser jag fram emot.
Men en dag i taget, ja, det kan bli lite knivigt framöver, med ätandets ickevara.
Jag har gjort en lista på dagens innehåll.
I dag ska jag skruva ihop tre skohyllor, stapelbara, som jag köpte på JYSK i går på extrapris. Min hall är full av skor, stövlar, kängor, tofflor… Nu ska det bli ordning på alltihopa.
Jag köpte tre små korgar som jag kan ha vantar och mössor i också.
Och varför inte möss? Det är ju bra om man vet var man har dom.

När jag ändå är igång med skruvdragaren ska jag sätta upp en gardinstång i rummet, jag har ett fönster som jag har valt att ha utan gardiner. Men det skulle sitta fint med en röd kappa där. Så får det bli. Baka ostpinnar kan jag också hinna med om jag får lust.
Igår gjorde jag Ostnötter ur ICA:s recept. Men hallå! Ska ni inte göra nånting i dag så köp hem Parmesan och rostade Cashewnötter och sätt igång! Himlen direkt utan att passera GÅ. Och till dessa små smarriga Ostnötter ska en färskost med vitlökssmak serveras.

Min iPhone har lackat ur.
Jag går igenom en traumatisk fas i mitt liv. Det går inte att trycka, alltså touchfunktionen är helt väck. Jag måste ropa namnet på den jag ska ringa till. Ni har väl fattat det alla iPhoneägare, att man håller den runda försänkta lilla grejen intryckt ett tag, och säger ”ring Peder”.
Då svarar han (för det är en han):
– Peder eller Peder Gyllenhammar?” med monoton röst, och då får man svara där vilken av dom man vill prata med just då.
Är det så att jag är ute och kör bil och inte vet var jag är eller vart jag ska, då finns ingen bättre människa på denna jord att ringa än Peder Gyllenhammar. Eller om jag inte vet var jag ska parkera. Jag har svårt med det där om man inte får stå före eller efter parkeringförbjudenskylten. Så en gång tog jag en bild på en sån skylt, skickade den till P.G. och skrev i ett separat SMS:
Får jag stå här?
Men det blev lite tokigt där, för han fick inte bilden av någon anledning, bara SMS:et.
Så han kunde ju inte svara på det riktigt.
Ja, i alla fall, iPhonen har ballat ur, och det går bara att ringa dom som ligger i telefonboken genom röstuppringning. Svara kan jag. SMS kan jag inte skicka.
Det är katastrofläge, och inte vet jag hur det ska bli. Vi får se vad som händer.
Nu till handling! Fram med skruvdragaren.

Vintermorgon

Skulle vilja vara hemma i dag och baka Ostnötter. Ha en riktig mysdag med glögg och saffransskorpor, som jag fick lite billigare med tidningskortet. Skriva julkort. Slå in något paket. Lyssna på julmusik. Ta en walkabout och njuta av naturen.
I går hade jag en trevlig tjejkväll hos en vän. Vi bor i samma skog, hon och jag. Vår gemensamma vän som är hemma i Sverige ett par veckor var med. Jättekul att träffa henne, det blir inte så ofta, och spännande att höra hur det är att leva och bo i Turkiet.
I dag är en ny dag.
I dag ska jag göra mitt bästa.
Fast jag helst vill stanna här, i soffan.
Himmel va klockan går!! Måste rusa nu.
Ha en fin dag alla! Andas, glöm inte det. Andas djupt ner i magen.
Le mot någon du möter. Ett leende kan betyda mycket.

Katten beter sig inte som folk.

Kommer hem i niodraget på kvällen, Sugar jamar, jag ser att det är slut på mat i hennes skål och fyller på. Går sen in i vardagsrummet och tänder stjärnan. Då ser jag i ögonvrån att det rör sig bredvid soffan på golvet. En tjock liten mus spatserar i godan ro på mattan. Jag ba´… vad ska jag göra????????Tänk om katten gör mos av den? Men katten sätter sig och tittar på den bara.
HALLÅ!
Jag fångar den på min stövel och öppnar dörren och får ut den.
Sen får jag dåligt samvete.
Dom kanske var kompisar?
Dom kanske har suttit här och småsnackat medan jag var på jobbet … käkat lunch … sovit middag. Vad vet jag?
Kallt är det ute också.
Den var verkligen jättesöt.
Men jag vill nog inte ha ett husdjur till.