Vägen hem

Lycka är att få åka hem.
Hem till ett ställe som ger mig kraft och lugn, ett ställe som är mitt.
Vägen hem är vacker som ett julkort med snötyngda grenar på tall och gran. Den där vägen, den är så speciell för mig. Och när jag plöjer genom snövallen och in på gården och kliver ur bilen, då blir jag alldeles lycklig. Det strömmar upp energi i fötterna på mig, den kommer från marken, från Moder Jord, och den helar och lyfter och lugnar och fyller mig med tacksamhet och förundran över allt det vackra.

Jag har lagt en ljusslinga runt några små granar, det är så himla gulligt när mörkret faller och det lyser och glittrar i snön.
På morgonen när jag kliver ut i mörkret brukar jag ställa mig på altanen och bara andas innan jag går och borstar av bilen.
Jag står där och lyssnar på tystnaden och säger några ord tyst för mig själv eller högt, jag säger dom till min högre makt eller till Universum eller till himlens stjärnor, och jag tänker:
– Här.
Här och ingen annan stans.
Snart börjar min favoritserie ”Våra vänners liv”. Jag älskar den serien, och jag älskar musiken i den.
Gud nåde den som ringer nu.
Låt mig va!
Låt mig bara va!
Jag sitter här med min prickiga kopp och har tänt ljus som vanligt, och den här stunden är helig.
Så.

12.30

Den som är frisk har många önskningar men den som är sjuk har bara en.
Har en kär och betydelsefull vän som inte mår så bra. Maktlösheten i mig känns tung. Jag kan inte göra något, jag kan bara finnas. Att sätta sig in i vad någon annan går igenom är omöjligt om man inte har varit där själv. Jag kan inte säga ”jag förstår” för det gör jag inte. Jag kan inte säga att det blir bra snart, för det vet jag inte om det blir. Jag kan inte komma med råd och tips, för min kunskap i det här fallet är lika med noll.
Men jag kan lyssna och jag kan be och jag kan bry mig om.
I dag sitter jag i soffan under en filt.
Katten spinner bredvid.
Jag vet inte vad jag vill längre och jag vågar inte tro på någon.
Så jag stannar i nuet, vilar i tystnaden som omsluter mig. Andas ner i magen och sänker axlarna. Förblir i stillheten.
Allting andas, allting är.

16.05

Bredvid mig sitter en orkestermedlem och övar på flöjtstämman till ”Betlehems Stjärna”. I morgon ska det bli konsert i Missionskyrkan i Valbo kl 11 och i Valbo kyrka kl 18. Alla är välkomna!
Vi kom just hem från en polarexpedition, hon och jag. Åtminstone kändes det lite så. Vi pulsade fram på snöiga stigar, orörda så när som på spåren av en hare som nyligen hade skuttat fram mellan träden.
Det var knöligt och halt på vissa ställen, inte visste vi om det var vatten eller fruset under snön, men vi kom över till ön, och nu sitter det tomtar i fönstren och tittar ut över snövita vidder.
Kaffet smakade extra gott efter den utflykten.

00.19

Tack och lov att jag bor som jag gör! Hittade bra musik på datorn igen, och nu sitter jag med hörlurar på och skrålar med i texterna högt och ljudligt! Just nu är det en dänga med ”Black Jack”, vet inte vad den heter men refrängen är typ ”torka tåren gråt ej mer när dagen gryr vill jag åter se dig le…se dig om, öppna ögonen!”
Det där på slutet går lättast att sjunga så jag tar i så jag spräcker livstycket; ”Öppna ööögoneeeen”!
Katten är måttligt road. Men det är inte hon som bestämmer här. Inte just nu i alla fall.
Om jag ska bli lite seriös en stund så har jag en hel del att fundera på, det handlar bland annat om etik, och om min värdegrund och andras.
När mina värderingar inte längre stämmer med verkligheten, när något jag tror på och värdesätter högt inte längre är vad det är meningen att det ska vara, och jag ändå stannar kvar, vilket är detsamma som att jag deltar, vad gör det med mig?
Tommy Hellström, en mycket klok man, har skrivit böcker, kanonbra böcker, och jag har lyssnat på hans föreläsningar och jag vet exakt långt där inne, vad jag behöver göra, och jag minns hans ord, precis varenda ett.
Men jag är en fegis. Just nu. Vi får se hur det känns i morgon.

Sinnesrobönen kommer här;

Gud
Ge mig Sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och Förstånd att inse skillnaden.

se dig om … öppna ööööööögooooooooooooooooneeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen … torka tåren gråt ej mer …. det som var det finns ej mer, se dig om, öppna ögonen … daradara dara daa …

Saffran och relationer

Jag har bakat en saffranskaka. (Recept på www.ica.se) Det doftar gott här inne! Varmt och skönt är det också. Släpade hem en kasse ved från JULA. Ja, jag vet, det blir dyrt att köpa så. Har lagt ut en krok till en tjej jag känner i grannbyn, hon ska kolla om någon där säljer lite billig ved.
Under här där jag skriver nu får jag plötsligt syn på ett utkast från augusti, den femte.
”Bryggseglar i väntan på goda vänner som ska besöka vår ö” … Jo, det var tider, det. I denna kyla är det svårt att känna känslan av sommar, sol och hav, en brygga där man kan sitta och plaska med benen, höra måsarna…
Men december är också en härlig månad. Fast i går när jag körde på E4:an och inte såg vad som var väg och inte, då var det läbbigt. Snön yrde framför strålkastarna, spåren sopades igen efter bilarna före. Då gick det inte fort kan jag säga.
Jag är trött. Förskräckligt trött. Det kostar på att köra femton mil om dan. Kom inte och föreslå att jag ska åka tåg bara. Nej tack. Min kollega hade väntat i över en timme på tågen hem från jobbet i går. I typ minus tjugo. Kul.
Jag har tänkt mycket på relationer de senaste veckorna. På vän-relationer, och på love-relationer. Det jag har kommit fram till är, att det är viktigt att få något tillbaka i vänskapsrelationer. Ja, självklart också i kärleksrelationer, men det känns mer självklart där… Att inte bara vara den som föreslår, ringer, kommer, utan att det är något som finns hos båda eller om det är flera, hos alla i ”gänget”.
Ibland blir det så, att någon tar ”rollen” av initiativtagare till att träffas. Det sker omedvetet, tror jag. The leader of the pack, liksom. Och det kan vara helt OK. Men om det känns knäppt att alltid vara den, ja då får man väl hojta till, då. Säga hur det känns.
Kärleksrelationer då, ja, det är knepigt ibland. Det finns många olika förhållanden, övergångsförhållanden, BI-förhållanden (Bättre än Inget), vänsterprassel, slentrianförhållanden, beroendeförhållanden, enbart sexförhållanden, och så finns det kärleksförhållanden, såna som är på riktigt.
Dom andra då? Som sitter fast i något dom inte vill, egentligen, men inte vågar bryta upp för att dom är rädda att bli ensamma, rädda att såra den andra, rädda att ingen annan vill ha dom, rädda att dom ska dö ensamma, rädda att den som lämnas super ihjäl sig om han/hon blir ensam, rädda att inte klara av sin ekonomi som ensamstående, rädda att barnen ska bli ledsna. rädda att mamma och pappa ska bli ledsna, eller gamla mormor, rädda att inte få träffa barnen, rädda att han (för oftast är det en han) ska förfölja henne och aldrig släppa taget om henne, rädda att inte stå ut med tomheten som blir, eller svarta hålet inuti som man kanske upplever har fyllts lite av en relation, rädda för ångest eller att inte få hjälp med snöskottningen eller att bli isolerad. Rädd rädd rädd. Så rädd, så hellre stannar man i det som är, fast det inte är vad man vill egentligen, men det är tryggt, och är det otryggt så är det tryggt ändå för den som levt i kaos hela sitt liv blir trygg i det.
Och före jul kan man ju inte flytta isär, och sen är det ju födelsedag och sen blir det påsk, och sen semester, så när kan man skilja sig egentligen?
Ja, inte vet jag. Men jag vet att jag skulle inte vilja leva ett liv där jag inte får vara den jag är, för att någon annan klagar och kritiserar, och jag vet att jag inte vill bli begränsad i mitt liv av någon man, och jag vet att jag vill bli bemött med respekt och jag vet att jag vill kunna bara få vara utan att någon ska styra, kontrollera och bestämma mina dagar och min tid.
En kvinna jag känner bodde ett tag med en man som sa:
– Tror du att du kan komma och gå som du vill här, du?!
Hon flyttade ut ganska snart.
Smart tjej.