Taxidriver

Tyvärr kom hon inte, Denise Rudberg.
Det var något tok med tågen norr om Stockholm.
Jag hade sett fram emot att lyssna på henne på biblan i kväll.
På vägen hem från jobbat fick jag en idé.
Jag kan köra taxi på helgerna.
Först tänkte jag ringa Peder G som har jobbat som taxichaffis, men jag förstod att han skulle ha invändningar.
Det är ofta honom jag ringer när jag inte hittar eller förstår vad parkeringsskyltarna betyder.
Så jag hoppade över honom och ringde direkt till TAXI i stället, för att fråga om jag kunde bli kopplad till stans trevligaste och goaste taxidriver; Birgitta. Hon vet, tänkte jag, hur man blir taxichaffis. Och hon vet inte det de flesta andra vet; min totala brist på lokalsinne.
Men det finns ju GPS väl?
Nu fick jag inte tag på henne.
Det kanske var ett tecken.

pumps.nu

Kanske tar jag ner Tomtegardinerna i köket i dag.
Men inte adventsstakarna och inte stjärnan.
Det är så jäkla mörkt fortfarande.
Jag börjar lacka ur på mörker och kyla och is och min förbannade fejk-Canada-goose som väger femton kilo.
När jag går på bio får jag köpa två biljetter så jag har nånstans att lägga den under filmen. För att inte tala om stövlarna, dom lurviga, som jag går i dag ut och dag in! Jag vill ha pumps!
Jag vill ha pumps och skinnpajen och jeans och snöfritt på gården och i skogen och sol och värme och ljumma vindar. Nu.

Natten är min.

Del 1 av räkningarna är betalda.
Det var så många så jag tog det i etapper.
Det blir nog minst två etapper.
”Vi får väl se vilka som får vara med i dragningen” som han sa, han som inte hade pengar till alla.
Nu börjar en film med Michel Pfeiffer.
Klockan tjugo i två.
Ja, jag skulle gärna vilja se den.
Varför måste man sova på natten för?
I kväll var jag ut och käkade.
Vi satt i fyra timmar och pratade.
Gick på en fin vinterpromenad i dag, med stavarna. Snorhalt och eländigt var det på vissa ställen, men vackert i skogen och över isen.
Längst bort skymtade en mörkt blå, bred rand.
Det öppna havet.
Längtar efter det. Längtar efter att sjösätta, längtar efter att få sätta ner ena foten kanske redan i maj, bara en tiondels sekund, fort fort och sen på med strumpan igen.

Blue Tattoo

Jag har ingen röst och ingen hörsel längre, men who cares. Jag är ju femtiosju ändå så. Jag har väl hört det jag ska höra och sagt det jag ska säga.
Jag har varit på CC och lyssnat på ett rock och bluesband som kunde lira och sjunga så jag hade kunnat tappa brallorna utan att märka det.
J***ar i min låda säger jag, ibland räcker inte mitt ordförråd, men det var ingen lek, det där.
Sångar´n i bandet, Stefan, sjunger med värsta känslan, och det bara brakar på med musiken i bandet, tungt, riktigt tungt, så ingen sitter still där inne på CC, inte ens dom som är nyktra. (Vi var fem.)
Efter paus kommer hon upp, Sara, som gästar bandet i kväll, börjar lugnt och fint med ”Steamy Windows” men sen kommer hon loss med andra låtar, och en sak är säkert, med den pipan kan hon erövra fler ställen än CC-puben i Gävle! Det har hon säkert gjort också, jag har väl bara inte fattat det.

Jag är jätteglad att jag gick dit i kväll.

Jag är upplyft till skyarna.

Döv, men upplyft.

För övrigt var det en trevlig dag redan innan CC och Blue Tattoo.

Lunch på BALI, sen gick jag  T i  l l   G y m m e t.

Stod på löpbandet med ”Bad case of loving you” i lurarna, fattar ni hur fort man kan jogga då, i en halv minut, tills man får sakta ner till fyran igen och gå  för att inte falla död ner och behöva skämmas för att man bara har på sexan när den som kutar bredvid har satt sin på tolv.

Men det var en bra början tycker jag.

Sen for jag runt där på de olika maskinerna fast jag minns inte vilka siffror jag skulle ställa in på spakarna, men jag gjorde så bra jag kunde.

I morgon kanske jag får träningsvärk.

Det brukar dom skriva på Facebook, dom där som går och tränar.

– Jag har sån träningsvärk.

Så står det på deras statusuppdateringar.

Jag känner att det var ett tag sen jag hade träningsvärk, så jag hoppas jag får det i morgon.

Då ska jag också skriva det på Fejjan.

22.44

I kväll såg jag Änglagård 3 på bio, trots att den fick dålig kritik. Jag tyckte om den! Helena Bergström är en fantastisk skådis, och hennes dotter går i mammas fotspår! Hon till och med grät lika bra.

Bio är himla mysigt och avkopplande. Nu finns det en till film jag vill se, det blir många biobesök nu i januari, och det behövs för att lysa upp lite.
Torsdagkväll, ledig i morgon, just nu trivs jag! Har just kört en tvättmaskin och när jag har plockat ur den och hängt upp blöta kläder ska jag klättra upp på loftet och lyssna på meditationsskivan ”In the Vortex”.
Det är kallt som sjutton här inne, jag köpte ved nu efter bion men jag klarade inte av att ta in säcken från bilen. Det är verkligen snorhalt på min gård, fortfarande, och jag har fullt sjå att få med mig väskan in. Veden får jag försöka baxa in när det åtminstone är dagsljus.
I morgon ska jag luncha med en kär väninna som jag inte har träffat på jättelänge!
Det ser jag fram emot!
På kvällen kan det bli andra trevligheter och i kväll fick jag ett sms från A. som ville att hon, jag och en till väninna ska hitta på något på lördag.
Ja gärna, svarade jag genast.
Här hoppar inga halta löss!

Jag behöver fylla på med roliga saker på helgerna, och träffa positiva människor som tror på Livet och glädjen och hoppet och växandet.

Tacksam i dag för:

  • en lugn skön torsdagskväll med tända ljus i mitt hem
  • nya CD:n med Hicks
  • ett nära samtal med finaste M i kväll
  • bion med L
  • att jag har kaffe till i morgon bitti
  • min tillit

Billie Holyday

Har du varit kär någon gång och spelat Billie Holyday medan ett stilla vårregn faller mot rutan och ni är i ett torp mitt ute i nowhere och ligger där, tätt tillsammans, i en knarrig extrasäng intill ett element som luktar ovant-vid-värme och du bara vill att allting ska stanna, tiden, regnet, musiken och han…
She brings me memories, Lady Blues.
Men nu är det januari och jag lyssnar på henne medan jag har en paj i ugnen och gör en vitkålssallad med stark dressing, massor av grovmalen svartpeppar och mycket salt, och så slår det mig när jag står där i köket och håller på, att hur f** orkar jag egentligen?
Hur orkar jag köra femton mil om dan och ha ett hus i skogen och hur orkar jag bråka om det jag tror på på mitt jobb, och hur orkar jag vara alldeles lycklig fast jag inte sinnesförändrar mig med varken vin eller Irish Coffe eller andra ”fix”.
Ja inte vet jag, men jag har väl fått någon Lyckoinjektion av Änglarna, som räcker ett tag. Nånting är det ju.
Jag kan tappa energi, som jag gjorde på morgonmötet på jobbet i dag, men jag hämtar hem ny, ganska snabbt. Jag tror att tänket är så jäkla viktigt. Ska jag bli offer eller ska jag stå upp för mig och mina värderingar och säga det jag menar och mena det jag säger?
Jag väljer det sista fast det har kostat.
Jag behöver ett mirakel.
På riktigt.
Jag får be Änglarna igen.
Tänka rätt.
Aldrig ge upp tron på att jag är värd det bästa.
Det är du med.
Jag svär.

Totaly Crazy

I natt sov jag typ 4,5 timmar.
Under helgen hann jag vända på dygnet fast jag nyss har rätat upp det efter julledigheten. Det går på en grisblink, sån´t.
Men 08.10 var jag på jobbet, med ingefärsdryck, frukostdrink och kaffe i magen. Skvalp skvalp. Matlåda med Qinoa och räkor. Apelsin till mellanmål på eftermiddagen och KESO och Avocado till förmiddagen.
Präktiga jag.
Jobbar hårt hela dagen med administration, samtal och grupp, bara åker som på en vindsurfingbräda genom dagen. Känner igen hur mycket jag älskar mitt yrke, det ger mig energi att ha grupp, och jag jobbar till och med över en timme.
Sen sätter jag mig i bilen och då är det som om någon har slagit mig i skallen med en Bongotrumma. (? Var kom det där ifrån? Bongotrumma!)
Så jag måste stanna efter vägen för att inte somna vid ratten. Svänger in på en parkering, lutar sätet och sover ca fem minuter.
Piggnar på mig så det räcker en bit, tar en AW ensam på CHEERS, äter fläskfilé, för jag bara hade dött om jag inte hade fått sätta tänderna i en köttbit just då. Bea till. Jodåsåatt.
Efter Iggövägen gör jag något som skulle få vanliga normala människor att sätta femton olika bokstavsdiagnoser på mig.
Jag kör in till sidan, cabbar ner, fäller sätet bakåt igen och försvinner in i den vackraste av stjärnklara januarihimlar.
Jag ligger där på fårskinnsfällen i förarsätet en lång stund. Inga bilar kommer. Det är tyst. Magiskt vackert. Jag har varm jacka och fryser inte nånstans.
Den bokstavskombination som jag skulle vilja sätta på mig själv just då är L.Y.C.K.L.I.G.

Kliver ur bilen utanför mitt hus. Det är isgata. Riktigt glashalt.

Som av en händelse har jag en dammsugare i bakluckan. Jag hämtar skaftet och håller det med själva skarven neråt, in i snön, på sidorna om själva isgången, så jag ska klara mig in utan att drutta på arslet.

”Bättre brödlös än rådlös” sa alltid mamma.

Bäst jag går och lägger mig tidigt ikväll.

Jag känner mig lite yr.

Ordet ”måste” måste jag inte ha i mitt vokabulär.

Det toksnöar i Årsunda.
Undrar om det ska komma hit till kusten?
Ja, det visar sig.
Nedmontering av julen pågår fortfarande. Jag tar lite här och lite där.
Tomtegardinerna i köket är så gulliga. Jag blir glad av dom! Dom får hänga kvar lite till.
Jag har skrivit en massa saker i dag, som jag blir glad av. Bara av det blir jag jätteglad! Tänk om jag skulle skriva tio saker som jag blir ledsen av. Undrar hur jag skulle må då!
Lördagar blir jag glad av.
Det är det i dag.
Jag har en lång frukoststund här i soffan. Tända ljus och läsning i Shakti Gawains ”Uppvaknande”.
Jag måste ingenting i dag.
Jag måste aldrig någonting. Jag väljer.
Jag måste inte betala räkningarna. Men jag väljer att göra det. Jag måste inte kliva upp och åka till jobbet. Det väljer jag också.
Det enda jag måste är antagligen att dö en dag.

Lunchbuffé i dag

Arbetar hemma i dag med skrivandet.
Arbetsklädsel: Morgonrock och tofflor med lurv inuti
Arbetsplats: Soffhörnet
Kollegor: Sugar
Arbetslust: 9,5 på en skala mellan 1 och 10
Lön: Glädjen, kreativiteten och energin
Risk: att bli sittande så här hela dagen
Räddning: bestämt lunchträff på Heartbreak

Opsykologisk sa jag. I rena paniken.

Akutbesök på Folktandvården i dag.
Jag anade att min visdomstand skulle ryka.
Bedövningssprutor är inte roliga, men dom kan vara alldeles nödvändiga.

JAGVILLINTE! sa jag till tandläkaren.
– Jag är skiträdd!

Hon började ta fram dom största sprutorna dom hade, (min övertygelse), och sa inte det jag ville höra, fast jag fortsatte att berätta hur rädd jag var.
Jag till och med drog en lifestory och berättade om min uppväxt där jag bara åt godis och ingen var nykter nog för att lära mig att borsta tänderna, och hur jag, när jag kom till Gävle, i princip bodde i det gula huset i Brynäsbacken där det var folktandvård då. Det gjorde ont varenda gång.

– Nu är du lite opsykologisk! Så här ska du säga, ”Nej men det här går så bra, så!”
Jag la upp ett manus som jag har för vana att göra i vissa situationer.
Talar om för folk vad dom ska säga.
Hon köpte inte det.

Som tur var hade hon en sköterska som var lite mer medkännande. Hon visste vad jag ville höra. Hon klappade mig på armen också.

Det kändes väldigt bra.
– Kommer jag att få mellanrum mellan alla tänderna nu när det blir mer plats, frågar jag och minns en mamma i barnens skola, som hade tänder som vandrade.
Jag får inget övertygande nej och det gör det hela bara ännu mer skräckinjagande.
Plötsligt inser jag att jag kan resa mig och gå om jag vill.
Jag är en fri människa.
Ingen kan tvinga mig att ligga kvar där i stolen. Jag bestämmer väl själv om jag ska ha tänderna kvar eller inte!
Dessutom vore nog det bra om jag gick, för jag hittade ingen ledig parkering. I just såna situationer kan jag bli oerhört innovativ. Jag skapar nya P-platser. Lätt.
Skulle spara 750 spänn säkert, plus tandläkarräkningen, om jag gick.
Men jag låg kvar.
Jag låg kvar, och hela jag var alldeles spänd, fast jag försökte komma ihåg att andas ibland.

Hon knuffade ut tanden.
Jag hade tänkt mig en tång.
Polygripliknande.

Eller åtminstone en rejäl avbitartång, en sån som min exman hade, med väldiga käftar. (Ja, tången, inte han.)

Jag blir 6 år igen i dom där tandläkarstolarna.
Efteråt var jag skakig och yr och åkte hem till dottern och la mig på hennes soffa tills jag hittade vuxna jag igen och satte mig i bilen och åkte hem med en blodig tuss i käften, 895 kronor fattigare, men P-Lisan blev blåst.