Opsykologisk sa jag. I rena paniken.

Akutbesök på Folktandvården i dag.
Jag anade att min visdomstand skulle ryka.
Bedövningssprutor är inte roliga, men dom kan vara alldeles nödvändiga.

JAGVILLINTE! sa jag till tandläkaren.
– Jag är skiträdd!

Hon började ta fram dom största sprutorna dom hade, (min övertygelse), och sa inte det jag ville höra, fast jag fortsatte att berätta hur rädd jag var.
Jag till och med drog en lifestory och berättade om min uppväxt där jag bara åt godis och ingen var nykter nog för att lära mig att borsta tänderna, och hur jag, när jag kom till Gävle, i princip bodde i det gula huset i Brynäsbacken där det var folktandvård då. Det gjorde ont varenda gång.

– Nu är du lite opsykologisk! Så här ska du säga, ”Nej men det här går så bra, så!”
Jag la upp ett manus som jag har för vana att göra i vissa situationer.
Talar om för folk vad dom ska säga.
Hon köpte inte det.

Som tur var hade hon en sköterska som var lite mer medkännande. Hon visste vad jag ville höra. Hon klappade mig på armen också.

Det kändes väldigt bra.
– Kommer jag att få mellanrum mellan alla tänderna nu när det blir mer plats, frågar jag och minns en mamma i barnens skola, som hade tänder som vandrade.
Jag får inget övertygande nej och det gör det hela bara ännu mer skräckinjagande.
Plötsligt inser jag att jag kan resa mig och gå om jag vill.
Jag är en fri människa.
Ingen kan tvinga mig att ligga kvar där i stolen. Jag bestämmer väl själv om jag ska ha tänderna kvar eller inte!
Dessutom vore nog det bra om jag gick, för jag hittade ingen ledig parkering. I just såna situationer kan jag bli oerhört innovativ. Jag skapar nya P-platser. Lätt.
Skulle spara 750 spänn säkert, plus tandläkarräkningen, om jag gick.
Men jag låg kvar.
Jag låg kvar, och hela jag var alldeles spänd, fast jag försökte komma ihåg att andas ibland.

Hon knuffade ut tanden.
Jag hade tänkt mig en tång.
Polygripliknande.

Eller åtminstone en rejäl avbitartång, en sån som min exman hade, med väldiga käftar. (Ja, tången, inte han.)

Jag blir 6 år igen i dom där tandläkarstolarna.
Efteråt var jag skakig och yr och åkte hem till dottern och la mig på hennes soffa tills jag hittade vuxna jag igen och satte mig i bilen och åkte hem med en blodig tuss i käften, 895 kronor fattigare, men P-Lisan blev blåst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *