Andas

Här är inte rätt forum att framföra mina tankar om politik, men just nu skulle jag kunna raljera rejält om ett inslag på Nyheterna som precis just nu avslutades.
Andas in i stället … och uuuuuuuuuuuuuuuuut…
Så.
Dagen i dag går mot sitt slut.

Jag klarade mig från att äta Semla i dag också.

Jag är sjukt ockuperad av tankar på Semlor.
Som en alkoholist och flaskan.
Jag pratar om Semlor på jobbet, hela tiden.
Min kollega lackade ur.
– Köp en Semla för H***vete så det blir tyst nån gång!
Jag vill att jobbet ska bjuda oss på Semlor. Så slipper jag vara ansvarig, liksom.
Fast det kommer inte att hända. Ekonomin i kommunen där jag jobbar är inte så god.
Men det är bra ändå. Utan Semla.
(suck)

Ny vän på två timmar

Tänker på den lilla hunden som blev stulen (efter vad jag har förstått). Hoppas den kommer hem igen, fort, till sin matte. En hittelön på 5000 är ju utlovad. Jag håller tummarna och ber till Änglarna.
I dag var jag hem till en kompis, som hade en tjej jag aldrig träffat på besök. En jättetrevlig tjej, som jag kom nära på typ tio minuter. Öppen, sann, och fast vi aldrig hade setts tidigare berättade vi typ våra Lifestories för varandra.

Vad är det som gör, att det är så lätt att få kontakt på riktigt med vissa människor? En del kan man ha i samma rum dag ut och dag in, som arbetskamrater man har jobbat med i åratal, eller den man samåker med, och man vet vad dom som ska ha till middag på sin höjd.

Den här tjejen berättade om sin längtan och om sina drömmar, om sin pappa som drack, om förhållanden hon haft med galningar, om sina möten med människor som betytt mycket för henne, om den fina relation hon är i nu, om sina rädslor och sina tvivel och om sin glädje och sin kärlek och sitt hopp.

Det är såna människor som lämnar avtryck. Det är då det blir ett möte på riktigt. Något annat, som inte bara är yta, något som är av värde.

Gud vad jag är trött på babblet som endast är till för ens egen ångestreducering, eller ett sätt att styra samtalet, så att inget farligt kan komma på tal.

Nej, nu tycker jag vi pratar om att folk inte tar upp sin hundskit i en kvart, så slipper vi komma in på något obehagligt.

Eller alla dom bilister som inte tar bort snön ordentligt på bilarna innan dom kör iväg. Tänk om olyckan är framme och det flyger snö från bakluckan rakt på vindrutan på bakomvarande bil.

Hua.

06.31

Skipperdrink och Ingefärste, kaffe.
Tröttheten sliter mig i bitar.
Sätter på TV:n och där är min fina klasskamrat från gymnasiet, det får mig att vakna till lite, jag ler och minns när vi stod där på trappan på VASA i juni för hundra år sen och han och några till killar i klassen skrek:
– Tjena´tjejer är ni klara?!
Och vi …
– Jajamensan fattas bara!!! HL3! HL3! HL3!
Vi hade druckit lite ”Gröna Hissen” hemma hos Marianne innan.
Galenskaper.
Inte drack mina barn ”Gröna Hissen” på studenten.
Sen slussades vi ut, ut på skolgården, till väntande släktingar och goda vänner.
Jag hade lockat håret med stora spolar och benen var bruna och livet lekte.
På sommaren praktiserade jag på Lantmäteriets länsenhet och målade blått på fel sida om kustlinjen. Man målade med penna, blå penna, och suddade sen med en ”dutt” som doppades i bensin, för att få det jämnt.

I pyjamasjackan

Jag har varit i pyjamasjackan sen i fredagskväll.
Sist jag kommunicerade med en människa i.r.l. var fredag eftermiddag på macken på Näringen, där jag tankade och köpte en säck ved. Småpratade med hon som jobbar där om den förbannade kylan som var då, och önskade henne en trevlig helg.
Innan jag åkte in där hade jag fikat med trevligaste vänner på stan.
Jag har pratat med folk i telefon, en sittning blev hela tre timmar i fredags kväll. Men det är annat.
I går var jag inte ens till postlådan.
Jag gick ut en kort stund på baksidan, ca en halv meter bara, fortfarande i pyjamasjackan och mysbrallor, och satte upp en tetra med fågelmat i granen som fortfarande står i sin julgransfot, men är totalt stympad.
Det gjordes i går, själva stympningen. Jag klippte av grenarna, bit för bit, och eldade upp dom. Sen lyfte jag ut gran och fot i snön, rakt ut bara.
När dottern kom före jul och gick ut och högg ner granen, gick jag också ut i en bestämd riktning, böjde mig ner bakom husvagnen, letade djupt ner i snön, och BINGO! Där låg den, julgransfoten, sen förra januari, översnöad men i gott skick.

Det gäller att veta var man har grejorna. Hon såg lite konfunderad ut, flickan, men hon känner sin mor rätt bra.

Tomtarna är hopsamlade på matbordet, som jag ändå aldrig äter på om jag inte har gäster, tillsammans med olika änglar, ljusmanschetter, röda kulor, guldiga kulor och kulor med vackra vintermotiv på, kanelstänger hopknutna med röda band att dekorera julgrupper med, glitter som farmor Signe hade i granen, burkar med tomtar på att ha Lejlas Rocky Road i, röda hjärtan och guldiga kott-änglar med hängen i från England, (älskar dom!), och miljoners annat smått och gott.
Separationsångest får jag, när julen ska packas ihop.
Jag gillar julmyset.
Jag gillar ljuset från adventsstjärnorna, det milda, trygga.
Juldukar ligger i en hög på byrån, men det ligger ungefär lika många kvar på olika bord och hyllor.
Adventsstjärnan på loftet hänger kvar, samma sak med stakarna.
Här går det varligt till väga.
I går hade jag och en väninna planer på att gå på lokal.
Men klockan gick, hon var upptagen med annat innan, och jag monterade ner planerna och stannade i pyjamasjackan.
Lunchen blev en Broccoligratäng med Haricotes Vertes i en Dijondressing.
Det är fint att ha lite hemma, så det går att laga något vettigt, utan att behöva dra till affären.
Jag har registrerat mig på en dejtingsajt, men inte betalat eftersom jag är fylld av skepticism till dejtingsajter och karlar överhuvudtaget. (Jag har mina anledningar.)
I går var jag in där och såg att en man från Falun hade skrivit flera meddelanden till mig, och det går ju inte att läsa dom om man inte har betalat. (Dom går alltså ut med att det är gratis medlemsskap, och det stämmer, men vad ska man med ett medlemsskap till på en dejtingsajt om man ändå inte kan läsa eller skriva meddelanden?)
I alla fall blev jag nyfiken på den där karln från Falun, som verkade så ivrig. Jag går och hämtar mitt VISA, klickar in för en månad vilket är förbaskat dyrt, och går sen in på sidan för att läsa.
– Vill du ha ett fuck? har den mogne dalmasen skrivit.
Vänta ska jag tänka … nej jag tror inte det! Ser jag ut som en som vill ha ett fuck med en vilt främmande idiot från Falun?
Tror ni jag ångrade mig som hade betalat? Jag blev skitförbannad!

Jag har i alla fall lärt mig något. Det kostar att vara nyfiken.
Jag skrev till Kundtjänst och bad dom sätta in pengarna igen på mitt VISA.
Inte för att jag tror att dom gör det, men prova går.
Det regnar.
Det är bra.
Snön på taket kanske smälter ner lite.
Helgen har hittills varit mysig. Det är lite som på retreat.

Tid till eftertanke, tid att bara vara, låta själen komma ikapp.
Jag har gjort det jag vill. Läst, skrivit, jobbat med min andlighet, diskat, målat naglarna, eldat i kaminen, lyssnat på meditationsmusik, tittat på fåglarna, gosat med katten och druckit Ingefärsvatten.
I kväll ska jag till stan och träffa mina fina tjejer som jag träffar varje söndag, i ett sammanhang där jag får reflektera, inventera, växa i min andlighet och bli en bättre människa.

Follow your Dreams!

I morse levererade solen stora diamanter på grenarna i min Ask som jag har utanför loftfönstret. Det är ca femton minus ute och värmepumpen låter som en DC9:a i motvind. Jag lyssnar på ”You can leave your hat on” med Joe Cocker och kaffet är snart klart. Min vita Amaryllis håller äntligen på att slå ut och jag har mitt nya nagellack på.
Ledig från min anställning i dag och kreativ som tusan.
Jag har planer! Jag har energi! Jobbar med nya visitkort, det är skitkul!
Livet är fantastiskt just här och nu.
Någon annan tid än nuet har jag inte. Så jag tänker inte böka i hur det ska bli i morgon eller i nästa vecka, för det blir som det ska i alla fall, hur mycket jag än försöker lägga manus.
Vad är det som tänder lampan i dig? Vad är det som får ditt hjärta att glöda? Go for it.
Är det rätt så är det lätt.

Tung rulle, den där Svinalängorna…

Åkte till stan i kväll och gick på bio med några vänner.
Svinalängorna såg vi.
Riktigt ångestladdad film för oss som har vuxit upp i en alkisfamilj och känner igen oss i fyllslagsmål och spyor och krossat glas och blod och gap och skrik nätterna igenom och kast mellan bråk och hångel, samt förnekelse in i döden.
Någon sa när filmen var slut:
– Tur att man inte har vuxit upp så där.
Men det har man (=jag). Och många med mig.
Men vi lever och vi är nyktra och vi tror på förmåga till förändring, fast inte alla förstås.
Många kör samma manus igen.
Och igen och igen och igen.
Min lärare på addiktologutbildningen sa något som har fastnat i min skalle, ja, han sa mycket som har fastnat, men en grej var:
”Man kan inte ta itu med sanningen förrän man har erkänt den”.
Visst är det bra.
Jag ska inte skriva så mycket om filmen för då avslöjar jag ju handlingen för alla er som ännu inte har sett den.
Men förnekelse finns ju inte bara i alkoholismen.
Den finns i människor som inte vågar äga sina problem också.
Att försöka ta av folk sina livslögner är inte lätt.
Men det är lika svårt att stå ut med människor som klamrar sig fast vid dom.
Tacksam i dag för:

  • min energi som bara flödar och genererar kraft
  • att jag slipper gå upp tidigt i morgon
  • att jag vågar se sanningen i min egen barndom, och ta hand om lilltjejen som finns inuti.

Gud va jag blir glad att just DU läser min Blogg i dag!

Har du sagt något fint till någon i dag?
Gett en komplimang, sagt hur glad du blir att se någon, berättat för någon att du upplevde den personen som väldigt klok eller whatever.
Om du inte har det, vad beror det på?
Har du kanske inte träffat en enda människa på hela dagen?
Eller har du träffat olika människor, men inte kunnat se någonting bra hos en enda en? Vilken öken i så fall …
Kanske du har svårt för sån´t? Svårt för att berömma en annan person?

Vet du, man kan träna.
Prova får du se.
Säg till någon att du tycker hon har fint hår eller snygg jacka eller ett vackert leende eller nå´t. Eller att du blir glad när han eller hon kommer till jobbet.
Det ska vara sant för dig förstås.
Annars är det lika bra att vara tyst.

Jag har träffat två superfina kvinnor på mitt jobb i dag. Det var inga patienter vill jag inflika, så det inte blir missförstånd.

En jobbar som livscoach, och en är praktikant och hon ville veta lite om alkoholism och medberoende och annat elände.
Dom kom en och en.
Båda spred värme och energi i hela rummet! Ja, i hela långa korridoren faktiskt.
Jag berättade för dom det jag såg och hörde hos dom.
Tänk, jag tror det är bra att säga positiva saker till varandra. Våga sockra lite.

Jag har skottat, och gått på walkabout med stavar medan snön piskade i ansiktet. En dusch på det, och nu sitter jag här i min sköna morgonrock.

Tacksam i dag för:

  • fina möten på jobbet
  • att det inte är böter på att ha julgranen kvar den 12:e januari (jag är inte redo än att kasta ut julen!)
  • att jag fick höra fantastiskt goda nyheter i dag
  • min tillit till att allt är som det ska
  • att jag har havregryn så jag får gröt till frukost
  • att jag klarade att inte köpa semla på LIDO när jag köpte sallad där i morse
  • att jag klarade att passera Handlar´n i Björke på hemvägen utan att gå in och köpa semla om det nu finns där redan
  • att inte taket har rasat in (än)

Låt folk gråta klart.

Pratade med en klok kvinna i dag om när man vet om det är rätt väg eller inte.
– Kan det bli fel då?
Hon menade att allt är som det ska.
Även om det är lite grått, lite tungt, lite oro, lite smärta, lite knaggligt ibland, så är det som det ska.
Det är OK att vara ledsen, att vara låg.
En annan väninna sa i dag att hennes samtalskontakt är så bra.
– Hon ger mig inte servetter när jag gråter.

Låt folk gråta färdigt.
Klarar du inte av det själv, så gör nåt åt det.
Men tysta inte andras gråt för att det blir jobbigt i dig.
Det är lika naturligt att gråta som att skratta.
Och lika nödvändigt.

22.33

Nu känner jag mig alldeles normal igen.
Gick upp och åkte till jobbet.
Som folk gör.
Åt lunch och startade upp en anhörigbehandling på den lilla orten där kråkorna flyger upp och ner.
Det kändes så bra.
Jag älskar anhöriga till alkoholister. Jag älskar att vara ett led i att dom kliver av rollen som ”räddare” fast ingen har bett dom, jag älskar när dom släpper sina tunga ansvarsbördor och slutar försöka ändra på någon annan, och i stället låter saker och ting hamna där dom ska.
Jag älskar alkoholister också.
I alla fall dom nyktra.
Finare människor finns inte. På riktigt. Inte dom torrfulla, som går på vita knogar, jo dom är fina dom med, bakom rustningen, men dom som har kastat in handduken, hissat vit flagg, erkänt sin maktlöshet och tagit ansvar för sitt tillfrisknande, dom är goa.
I USA är det en merit att vara alkis. Tillfrisknande sådan.
Det är det i det här landet bland vissa yrkesgrupper.
Men i alla fall, jag hade energin uppe tills jag höll på tuppa av strax före avfarten till Gävle Södra.
Då åkte jag in på ICA MAXI, köpte nötter, kaffe och köttfärs, fortsatte hem och drog på Baseballs på värstingvolym, la en smörklick i pannan och började med köttfärssåsen.
Sen blev jag uppvarvad av musiken och pigg som en pelikan!
Nu har jag duschat, gjort matlådor, och är glad att den här dagen är över, för det är då inte lätt att komma upp efter en lång skön julledighet med sena nätter och långa lata sovmorgnar.
Min kollega upplyste mig om att det är inga lediga dagar nu, bortsett från lör – och söndag, på fjorton veckor.
Jodå så att.
Då är det påsk.
Tur att jag bara kan ta en dag i taget.

Lite vår!

Takdropp och sol!
Jag anar en vår. Plötsligt är tall och gran inte snötyngda längre. Plötsligt har snön på grenarna försvunnit. Smält. Blåst bort. POFF!

I går kväll när jag körde hem efter att vi var ute och åt, så regnade det lite grann.
Det är bra.
Snön smälter förhoppningsvis på tak och stigar.
Söndag i dag, jag ska göra en bra dag av den sista lediga dagen på julledigheten.

Jag ska vara i nuet så gott jag bara kan.

Jag ska ta vara på solljuset.

I gruppen i kväll ska jag fokusera på lösningen och inte på problemet.

Jag ska tänka på det jag har och vill ha i mitt liv och f*** the rest.

Jag ska le mot någon jag möter.

Jag ska inte låta mina rädda tankar begränsa mig utan låta drömmarna och visionerna styra.

Jag ska göra något fint för någon och se till att den personen aldrig får veta att det var jag.

Jag ska inte äta en enda Rocky Road.
Inte ens en liten.