Månad: februari 2011

Det är mycket nu…

… och för mig gäller det att ha tillit. Jag gick nyss ut i mysbyxor, morgonrock, fleecetröja och fejk-goosen.
Det är otroligt Stjärnklart.

Magiskt.
På riktigt.

Jag stod där, tittade upp på stjärnorna, och sa till han där uppe, eller änglarna, eller Universum eller vad du vill, att nu får du hjälpa mig.
Nu är det allvar.
Jag orkar liksom inte mer nu, Gud, hör du det?
Give me a sign.
Men Mia Skäringer, hon gick ett steg längre.
Hon gick också ut en vinternatt, drog ner brallorna och moonade åt Gud.
Hon hade liksom lackat ur.
I don´t blame her.
Fortsätter det så här så kommer jag också att gå ut och moona.
OK, nu tycker jag det är dags för tacksamhetslista.
Here we go…
Tacksam i dag för …

  • att jag vågar tro på en lösning i det här också
  • att jag hade en kanondag på jobbet i möten med de som söker min vägledning
  • att jag har en säng och ett täcke och en kudde och en katt på höften när jag sover

22.11

En räkning fattas.
Det är ju konstigt.
Jag får ringa i morgon och be om OCR-numret så jag kan betala in den.
Lite svårt att älska räkningarna den här månaden OCKSÅ! Man ska ju göra det, älska sina räkningar, och älska att man har pengar till att betala dom, enligt Universums lagar.
Ja, nu när jag skriver det här kommer jag ju på att alla fick vara med i dragningen, ja, utom den jag har slarvat bort då, men den får ju vara med i morgon.
”Pengarna kommer till mig lekande lätt” är en bra affirmation.
I dag hade jag två ungdomar på lunch. Trevliga typer, jag fick dessutom en present, en sladd som jag kopplar till stereon från datorn så nu kan jag lyssna på Spotify i högtalarna! Det blir ju inget tryck direkt i en laptop…
Men nu blir det annat.

Söndagskvällen går mot sitt slut.
Jag vill att den ska räcka ännu en stund. Att tiden ska gå s a k t a .

I skogen.

Jag behöver vara med mig själv i dag.
Åtminstone just nu och med all säkerhet ett par timmar framåt.
Så låt mig va.
Den meningen kommer ofta upp i mitt tänk.
Låt mig va!
Jag glömmer aldrig en sommar när min chef ringde hela tiden, fast jag hade semester!
Jag ville bara skrika LÅT MIG VA!
Ute på öarna låg jag, i solen, men kaffetermos och goda mackor och hade med mig en vän.
Havet bara log. Himlen också.
Måsarna skrek:
– Sätt ner foten!
Svanen väste:
– Säg ifrån, du är ju ledig nu!
Fiskarna, dom små, ropade i kör:
– Du ska inte prata med den där människan nu! Stäng av mobilen!
Samvetet sa:
– Bäst att svara, det kan bli konsekvenser.
Rädslan stämde in och rosslade:
– Du sitter löst ändå på det där stället, tänk på att du inte har någon A-kassa!
I dag ringer inte någon chef när jag är ledig.
Det är bara det att jag vill vara med mig själv.
Vara hemma nån f***ing gång!
Åker 6, kommer ibland hem först strax före 22.
När ska jag hinna njuta av mitt älskade hus om jag hela tiden är ute och far.
Visst, jag väljer det liv jag lever.
Allt väljer jag.
Jag måste ingenting.
Men jag väljer att göra vissa saker för att behålla min själsliga status, och förhoppningsvis växa ytterligare som människa, och då menar jag inte i omfång.
Jag väljer att träffa mina vänner för att jag älskar att vara med dom.
Jag väljer att gå på dans för att det gör mig glad.

Jag väljer att gå på bio för att det är så himla mysigt.

Men jag väljer att bo i skogen för att jag vill se stjärnorna från loftet när jag har lagt mig, och för att jag får ett lugn i hela mig när jag kliver ur bilen.

Jag väljer att bo i skogen för att Talgoxarna sjunger en kall morgon i februari, och fyller hela mig med andlighet, hopp och glädje.

Jag väljer att bo i skogen för att få nåden att se en Havsörn segla över myren.

Jag väljer att bo i skogen för att jag har fyrahundra meter till havet.

Jag väljer att bo i skogen för att låta det första ljumma vårregnet skölja bort vinterns entoniga stagnation ur mitt hår.

Jag väljer att bo i skogen, för att det är här jag hör hemma.

Bland tallarna och stenarna.

Här bor jag.

22.18

Fick lust att måla och åkte till färgaffären på söder och köpte vattenfärger och ett gäng penslar.
Jag har kanske vattenfärger och penslar någonstans, troligen i husvagnen.
Vem tar sig in i en husvagn med denna snömängd framför dörren, som dessutom med all säkerhet har frusit i låset, nej tack, innan jag skulle ha kommit in där hade jag antagligen tappat all inspiration och all lust att måla.
Ibland är jag så infernaliskt trött på snön och kylan.
Det går inte att leva som en människa ju!

I morse var det nästan trettio minus, och jag kommer just nu på, att mina överdragsbrallor hänger på en krok i mitt rum i Tierp.
Och nu är det helg snart och i morgon är jag ledig.

Skit detsamma, blir det inte varmt i helgen tänker jag vägra att gå ut överhuvudtaget så då behöver jag inga varma brallor.
Jag vill inte mer.
Nu tänker jag titta på SOLSIDAN.
Missade det i söndags.

23.01

Femton grader inne när jag kommer hem efter fika på Kvinnojouren. Snabbt in med ved i kaminen, köpte en ny säck i dag på JULA.
Fikastunden på jouren var intressant och lärorik. Känner verkligen för att delta mer aktivt där igen. Jag vill inte passivt se på hur det fortfarande ser ut 2011.

En arbetsdag kvar denna vecka, jag är trött.
Trött av att pendla, trött av att gå upp mitt-i-natten. Ser verkligen fram mot att sova länge på fredag.

Tacksam i dag för:

  • kvällen med kloka kvinnor
  • lunchträff med trevliga Malin
  • min kamin

Hur tänkte jag när jag skapade det här livet?

Mitt liv är mitt Liv och jag har skapat precis allting, medvetet eller omedvetet har jag gjort att det är precis som det är just nu.
Hur i hellsicke kunde jag skapa ett liv där jag tvingas kliva upp klockan 6 varje f***ing morgon utom fredag lördag söndag, och så sätta mig i en iskall bil och åka i nästan en hel timme på snorhala vägar innan jag kommer fram till jobbet?
Korkat.
Mycket korkat.
I kväll när jag kom hem var det mörkt, jag gick in i huset utan att kolla posten i brevlådan för jag vill inte se vad det ligger där, och så gjorde jag varm choklad med minimarschmallows.

Snorromantik

Man brukar prata om drogromantik.
Det händer på de flesta behandlingshem att de som är där sitter och berättar olika droghistorier, och just då minns man bara det man vill. Ångesten och abstinensen och konsekvenserna förträngs.
Snorromantik är jag inne i nu.
Jag har aldrig drogat men jag har varit snorig. Och det jag minns från mina förkylningar är bara rosenrött.

Det jag drömmer om är att

  • ligga framför TV:n och se på romantiska kärlekskomedier
  • dricka citronvatten med honung
  • läsa olika tidningar som AMELIA och DAMERNAS
  • äta Center och Bridgeblandning utan kalorier
  • vira in mig i tjocka täcken och ha flanellpyjamas
  • olika döttrar kommer med apelsiner och isglass
  • en ständigt brinnande eld i kaminen och massor av tunna och tjocka vedträn

Fast det var väl inte så det var när jag senast var förkyld.

Det var väl mer att inte kunna andas, ständig  huvudvärk, ont i halsen, feberfrossa, hosta så revbenen hade kunnat gå av, och svårt att sova.

Men drömma får man.

I dag känner jag Livet i mig igen!

Det händer något med mig när jag lyssnar på Norah Jones. Hennes musik väcker mjukheten i mig, tar fram följsamheten, jag får en bild av en citronfjäril som följer sommarvinden en dag i juli, över böljande ängar och strandremsor med Förgätmigej, och vidare över gula fält av Smörblommor.

Gårdagen var en ”baravaradag” utan några stora visioner eller önskningar att få något gjort direkt.
I dag är det annorlunda. Vaknade med en färdig lista i huvudet som jag genast satte mig upp och skrev ner.
Känner mig fri från lättja och har lust och glädje i massor.
Ska börja med att städa hallen.
Fort innan jag ångrar mig!