Hundra Sommarda´r

I dag har jag gjort några bra saker.
När jag klev ur hissen på våning 11 upptäckte jag att jag hade en liten nyckelpiga på armen.
– Stackars dig, tänkte jag, och travade rakt in på 111:an, gick igenom hela korridoren och ut på balkongen, hela tiden med den lilla nyckelpigan under uppsikt. Den kröp fram och tillbaka, den var på min hand nu, och jag vred och vände så den skulle vara kvar där.
Så satt jag ut handen där det var öppet på balkongen, och så sa jag:
– Flyg, flyg upp till Gud, så får du gröt och mjölk.
Den flög.
Uppåt flög den, fast det var på elfte våningen redan.

Sen fick jag vänta på doktorn. Jag fick fortsatt permission tills på fredag.
Doktorn tyckte jag såg frisk ut på ögonen i dag.
Det andra braiga som jag gjorde var att jag lämnade in olika papper till Medborgarskolan, där jag hade skrivarkursen. Utvärderingarna, närvarolistan och lite grann vad vi gjorde de olika kurskvällarna. Då kom det för mig igen, hur roligt det var att vara ”Skrivlustalärare”.
En övning som jag delade ut var att mina elever skulle skriva en berättelse där alla ord fick ha bara en enda stavelse.
Ämnet var SPORT.
Så här kan det bli:
Sport är ej vad jag vill se på. Fy så trist! Jag vill ha lugn och ro.
Mitt barn är i ett lag. De har en boll att slå på. Hon blir trött och blöt av svett, men hon är glad.

Så. Typ.
Jag skrev ett brev också, till fina Birgitta som bodde granne på ön när jag var barn. Hon fyller år i morgon.
Sen när jag kom hem till havet igen tog jag mig över till ön och satte mig på min sten medan den ljumma sydvästvinden smekte mig och busade med mitt hår. Fötterna hade jag i vattnet, jag mår bra av det, jag till och med kände att jag blev friskare.
På riktigt.
En svan flög in och landade mitt i solglittret.
Koltrasten sjöng så vackert bakom gäststugan, och när min dotter i Stockholm ringde hörde hon den också.
Hon kan behöva höra lite Koltrasthälsningar från sin ö, hon med.
Dit hon ska resa snart hörs inga Koltrastar.
Nu har jag målat naglarna turkosa igen, och ska väl snart gå och lut´ikull mig, som Ingvar sa.
Men först, mina damer och herrar:

Första juni.

Var glad min själ
åt vad du har.
Nu har du hundra sommardar
I morgon är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största!

Körrgår´n.

Det var slut på permissionen och jag åkte upp på sal 111 i morse för olika kontroller och tester, fick återse mina rumskamrater och höra allt om deras helg där uppe.
Så gick jag ut i solen och till Gamla kyrkogården där mer än halva släkten ligger begravda. Farmor och farfar och mamma och pappa och en faster som endast blev 3 år, och pappas faster Engla och you name it.
Men mest ligger pappa Torsten där.
Han, som dog när jag var tre månader.
Det känns starkast med honom.
Sen kommer farmor Signe
Hon har betytt ofantligt mycket för mig.
Hon gav kärlek.
Villkorslös kärlek.
Det är fint, det.
Så jag köpte blå och gula Penséer och lånade en planteringsspade och gjorde fint där.
Jag satt på gräsmattan framför stenen och planterade och pratade med dom allihopa.
Det blev så fint.
Lyckligast blev nog farmor.
Hon tyckte om den blå-gula kombinationen med Penséerna.
Nu är jag alldeles trött.
Kroppen har en infektion att ta hand om, jag behöver komma ihåg det.
Det är OK att vila.
Jag har för mycket idéer hela tiden. Kreativ så det osar.
Men jag kan bara vara resten av kvällen.
Maj månads näst sista dag har bjudit på sol, vindar, vackra blommor och riktig vårkänsla.
Jag är så nöjd.
Allt är som det ska.

21.42

Ibland handlar Livet om att lyssna.
Jag hör.
Men jag kör på som vanligt, för jag har inte alltid modet att förändra.
Det brukar kosta.
Så här sitter jag med konsekvenserna i knät.
Jag tänker att det är en mening med allt som sker.
Jag ser redan vinster, som jag kanske inte hade haft förmåga att ta in annars.
Insikter som gör mig rörd, varm och lite sorgsen på en gång.

Det finns så mycket kärlek runt om mig. Det har jag verkligen sett under den senaste veckan.

Att en soppa kan smaka så gott!

Under ett par, tre dygn har jag checkat in på Hotell Skånbergsleden, rum nr 15.
Det blev så.
Jag har bott där och blivit mycket väl omhändertagen, på ett rum för fyra men vi var tre, tre kvinnor med samma smärta och samma ordination att fasta, och när vi började prata visade det sig att vi hade många andra saker gemensamt också, som bland annat tacksamheten över att vara singlar och ha fridfulla helgkvällar i soffan med ett utmärkt sällskap – sig själv.
Jag fick åka hem i dag och jag saknar våra mysiga samtal och skratten när alla tre pustar och gnäller ”aj!” vid i – och urklivning ur sängen, och  tröttheten, den envisa, överskuggande, som gör att vi somnar och vaknar, somnar och vaknar, samt den kolossala lyckan när vi alla tre får äta första gången. Fast det är en slät soppa, brunbeige till färgen, upplever vi den som det godaste vi har ätit någonsin.
I går kväll såg vi på ”Så ska det låta” och i morse löste vi Melodikrysset tillsammans.
Tack till alla som kom på besök, och alla som har brytt sig om med SMS och telefonsamtal, och tack du som fick fram gråten i mig i förmiddags, på riktigt, jag behövde det.
Jag blir känslig när jag ligger med dropp och inte vet varför det är som det är, och jag längtar efter mina barn och jag har en liten tjej inuti som är rädd och inte vågar lita på någon.

Nu är jag hemma och mina fina grannar, kattvakterna, hade skrivit ett fint kort med ”Krya på dig” och tre Biskvier till fikat låg på bänken.

Plötsligt händer det

Man (man är jag) ligger där i soffan med katten bredvid, aptitlös och hålögd, och så bränner det till så förbannat i magen, så man slår dom där fyra siffrorna och så vinglar man ut på gungande ben, och inte vet jag hur det gick till men här ligger jag med dropp i en fånig skjorta och är fastande.

”Mänskan spår och Gud rår”, sa alltid mamma.

I går kväll när jag gick och la mig tidigt eftersom jag skulle upp extra tidigt, började jag frysa. Jag skakade och darrade och hämtade mysbrallorna först, drog på mig dom, ingen skillnad, till sist låg jag där med fyra täcken och huttrade.
I morse klockan 9 hade jag 38.6.
Det blev inget pangpang för mig i dag.
Jag har mest sovit.
Det värker i kroppen. Kan inte gå eller stå upprätt.
Så kan det va´.
Ute har det blåst som attan.
12m/s. Minst.
Det är en märklig känsla att ha feber.
Jag har inte haft det på säkert tio år. Eller fem i alla fall.
Jag brukar sällan vara sjuk.
Men nu säger kroppen STOPP.
Jag lyder.
Stannar här. I soffan.
Mobiliserade så pass mycket kraft (Alvedon) så jag kunde göra en drink i råsaftcentrifugen. Fick sitta och skala apelsinerna, citronerna och mangon.
Men himmel så gott. Äpplen hade jag i också.
Annars skulle det sitta fint med en 200-grammare.

I ett förtält med bland andra några sjöbjörnar.

Farsan uppfostrade mig mer som om jag var en kille än en tjej.
Han hade ju en son tidigare och till mig köpte han ”killjacka” med innerficka och jag höll på skämmas ihjäl i skolan när några upptäckte det.
Jag hängde med honom mer än med mamma, la nät, skrapade båten, tjärade ekan, spikade takpapp, höll på.
Det var kul ibland, om jag inte hellre ville vara med ungarna på ön och måste göra färdigt först.
Men jag har kompisar som jag omöjligt kan snacka med om vissa saker. Jag älskar mina väninnor, men om jag pratar med dom (inte alla, jag generaliserar nu), om båt och bil och iPhone och sån´t, är det inte så kul alltid.
– Vad var det för bil då?
– En blå.
– OK
Eller min fina barndomsväninna som bor i Umeå. Vi snackar och kommer in på mobiler.
– Har du en iPhone?
– Vänta … Nisse, har jag en iPhone?
Så.
Jag går bet när min före detta revisor snackar om intäkter och verifikationer och skatteunderlag.
Han också tydligen, eftersom jag åkte på sån gräslig restskatt.
Så alla har ju sitt som dom inte förstår.

Nu.
Tänker jag komma till saken.
Jag var på sextioårskalas i kväll, i en husvagn uppställd i Fliskär.
Där satt det några sjöbjörnar runt bordet, och det var fint att få lyssna på dom, och flika in lite här och där.
Vi snackade båtar och nät och ålar och sjöbris, och jag trivdes.
Så jag fick sitta där i förtältet, och känna mig lite hemma.

Dels för att jag fick sitta i ett förtält.

Jag fick verkligen minnen tillbaka från den tid jag och min exman och barnen var ute och campade.
Det var fina tider. På riktigt.

Och så samtalen.

Annars hinner jag bara hem, plantera några plantor, blogga, prata med katten, ge henne mat, äta själv (lite KESO och rökta laxskivor), in i duschen och så hela programmet med tänderna, borsta vanligt, borsta med dom där fjompiga små mellanrumsborstarna, skölja med flour … sminka av, nattcreme på, fotcreme, och nya pyjamaströjan som det står ”Oopsi Daisy” på, upp på loftet och ”gnait” som mitt kusinbarn i Skåne skriver på facebook.

Jag menar ska det vara så här??

I morgon ska vi ha planeringsdag, så då ska vi samlas KVARTIF***INGÅTTA utanför jobbet, och åka nånstans och ha konferens. HALLÅ! Varför ska man upp mittinatten jämt för?

På eftermiddagen ska vi skjuta. Åhh vad jag längtar.

PANGPANGPANG ba´.

Jag behöver verkligen få skjuta av mig lite ilska. Hoppas det finns hagelbrakare.

Med ett farväl till dig, du lilla barn.

1729.
Det blev summan av psalmnumren vi sjöng på begravningen i dag.
När det gjorde för ont och jag insåg att jag skulle kunna gråta forever om jag släppte på, såg jag tavlan och började addera i huvudet.
Det finns otaliga sätt att fly på.
En kista till en alldeles ny baby är inte stor.
Ett hjärta som gråter, däremot, känns väldigt stort.
Oslättsfors kyrka ligger vackert invid vattnet, trädens kronor grönskar, jag kommer med en liten Liljekonvalj i min hand. Den har bara knoppar.
Den är i sin börjigaste början och den kommer inte att få slå ut, eftersom jag har tagit den där vid vägkanten.
Tusse var också i sin börjigaste början.
Ett efterlängtat, älskat barn, ett kärleksbarn som inte fick leva.
Jag ställer mig frågan som aldrig får något svar.
– Varför?

23.02

Kom just hem efter sista ”Skrivarlusta” på Medborgarskolan för terminen. Det har varit så trevligt att få jobba som kursledare i den lilla gruppen som jag hade, dessa fyra torsdagskvällar.
Mina elever har skrivit noveller, Haikudikter och annan poesi, dom har praktiserat flödesskrivning och lekt med ord, och det har varit entusiasm och glädje och skrivlusta i rummet vill jag lova!
Det är härligt med människor som vågar lämna ut lite av sig själva. Då blir det ett möte. På riktigt.
Det känns lite tomt i mig.
Avslut skapar tomhet.
Jag stannar i den känslan. Tänker inte gå och stoppa i mig choklad, så det så.
Det finns ingen heller, jo, på ön, men dit tänker jag inte ta mig nu i alla fall.
Efter kursen åkte jag till ICA Söder, jag dräller alltid in där strax före nio när som stänger, för jag hinner aldrig annars.
Undrar hur det är att sitta i kassan där.
Tänk en kvinna, som alltid köper massa bullar och kakor och godis och chips och ostbågar. (Nej, det är inte mig själv jag syftar på, jag köper aldrig färdiga bullar), men fattar ni, så kommer hon en annan dag och upp på bandet glider mini-mjölk och Broccoli och frukt och linser, stora berg med äggkartonger och makrill i tomatsås.
Slår personalen vad med varandra då?
– Före den sista maj är hon här och köper Marshmallows igen!
– Jag sätter en hunka.
– Jag sätter två.
För om den där damen har handlat på ICA Söder i femton år, så har kanske hon i kassan sett ett mönster.
– OK nu är det Mini-mjölk och makrill igen. Here we go. Nu ska hon bli smal.
Eller till jul, när Leilas Rocky Road ska tillredas, och man står där i kassakön med 600 g Blockchoklad och fyra Dumlepåsar och mini-marshmallows och typ ett halvt kilo jordnötter. Plus en Aladdin och en Paradis och en korv med mandelmassa.
– Haha hur länge tror ni det dröjer?
– 5:e januari säger jag!
– 20:e! Det där räcker ju ett tag!
– Nä inte när det gäller henne! Jag sätter en hundring på trettonda´n!
Typ så.

Så brukar jag fantisera att hon i kassan tänker.
Då kan man ju gissa hur snacket går på systemet.
– Nu var han här och köpte en Jack Daniels. Hur länge dröjer det tror ni?
– I morgon bitti hänger han på låset!
– En timme, Polarna står utanför.
Inte vet jag. Kanske skiter dom fullständigt i vad vi handlar, vi trogna stamkunder på ICA. Kanske vill dom bara få ut en så fort som möjligt så dom får gå hem nån gång.

Jag har turkosa naglar i dag.
Tonåringen i mig ville väl ha det. Hon var hårt hållen tills hon var 20 och valde att flytta hemifrån på vinst och förlust. Ett sjumånaders vikariat på Korsnäs gjorde att hon vågade.
Och på den vägen är det.