Första Brända-Bocken-hänget

Efter jobbet i dag träffade jag en tjej på avtalad plats och vi gick till Brända Bocken och tog en fika.
Just när vi satt där kom solen fram mellan molnen, det kändes som in the good old days, när jag kunde sitta där med en väninna eller flera och sulla med en balja kaffe i timmar.
Bara glo på folk bakom mina solglasögon, bli lite brun på armarna, få lite nya fräknar. Fint, det.
Det blir nog fler besök där i sommar.
Fast kladdkakan är ingenting i jämförelse med Coffee by Georg.
Bara så ni vet.
Den är en tredjedel så stor också. Visserligen ligger den på en jäkligt snygg assiett, flankerad av Citronmeliss och med några tinade bär lite käckt på svaj.
Men det hjälper inte.
Jag har planterat i dag igen. Det var sånt väder som jag bara älskar när jag kom hem.
Molnigt och solstrålarna kilar sig igenom ändå, ni vet, och tillräckligt varmt för att jag kunde gå ut på altanen barfota och plantera några av mina bäbisar i större krukor, alltmedan göken gol i väst.
Jag älskar moln.
Jag älskar blå himmel.
Jag älskar vindarna, de hårda från norr och de milda och de som för med sig sjöbris.
Jag älskar tystnaden som kommer ur en alldeles vindstilla morgon på ön. Eller samma tystnad en kväll i juli på min altan här på fastlandet.
Jag älskar åskans muller över Hamrångefjärden, när den som först ligger och hovrar, för att sedan plötsligt ta ett jätteskutt och braka loss precis över viken.

Men då är det inte lika roligt längre. Jag är inte så kaxig när åskan går. Om jag inte har någon att hålla i handen, förstås.
Sommarväder väcker känslor.
Saknad efter mamma ibland, och saknad efter min barndom där på ön, där jag var mer fri än någon annan stans, och där jag fick vara ett med skogen och stigarna och stenarna och havet.
Jag är fortfarande ett med skogen, stigarna, stenarna och havet, och jag skapar nya minnen där nu, tillsammans med mina barn.
Men känslan från barndomen kommer speciellt starkt när jag ser molnen torna upp sig över Ormviken, eller känner de första solstrålarna värma på våren, eller när Nordvästen ger hals och vågorna slår med all sin kraft mot stenarna.
På tal om vågorna, snart är det dags att stämma upp i skön allsång till Evert Taubes ”och vågorna klucka mot strand”!
Det är Lycka.
Midsommar på ön.
Men det återkommer jag med all säkerhet till!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *