Med ett farväl till dig, du lilla barn.

1729.
Det blev summan av psalmnumren vi sjöng på begravningen i dag.
När det gjorde för ont och jag insåg att jag skulle kunna gråta forever om jag släppte på, såg jag tavlan och började addera i huvudet.
Det finns otaliga sätt att fly på.
En kista till en alldeles ny baby är inte stor.
Ett hjärta som gråter, däremot, känns väldigt stort.
Oslättsfors kyrka ligger vackert invid vattnet, trädens kronor grönskar, jag kommer med en liten Liljekonvalj i min hand. Den har bara knoppar.
Den är i sin börjigaste början och den kommer inte att få slå ut, eftersom jag har tagit den där vid vägkanten.
Tusse var också i sin börjigaste början.
Ett efterlängtat, älskat barn, ett kärleksbarn som inte fick leva.
Jag ställer mig frågan som aldrig får något svar.
– Varför?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *