Första Brända-Bocken-hänget

Efter jobbet i dag träffade jag en tjej på avtalad plats och vi gick till Brända Bocken och tog en fika.
Just när vi satt där kom solen fram mellan molnen, det kändes som in the good old days, när jag kunde sitta där med en väninna eller flera och sulla med en balja kaffe i timmar.
Bara glo på folk bakom mina solglasögon, bli lite brun på armarna, få lite nya fräknar. Fint, det.
Det blir nog fler besök där i sommar.
Fast kladdkakan är ingenting i jämförelse med Coffee by Georg.
Bara så ni vet.
Den är en tredjedel så stor också. Visserligen ligger den på en jäkligt snygg assiett, flankerad av Citronmeliss och med några tinade bär lite käckt på svaj.
Men det hjälper inte.
Jag har planterat i dag igen. Det var sånt väder som jag bara älskar när jag kom hem.
Molnigt och solstrålarna kilar sig igenom ändå, ni vet, och tillräckligt varmt för att jag kunde gå ut på altanen barfota och plantera några av mina bäbisar i större krukor, alltmedan göken gol i väst.
Jag älskar moln.
Jag älskar blå himmel.
Jag älskar vindarna, de hårda från norr och de milda och de som för med sig sjöbris.
Jag älskar tystnaden som kommer ur en alldeles vindstilla morgon på ön. Eller samma tystnad en kväll i juli på min altan här på fastlandet.
Jag älskar åskans muller över Hamrångefjärden, när den som först ligger och hovrar, för att sedan plötsligt ta ett jätteskutt och braka loss precis över viken.

Men då är det inte lika roligt längre. Jag är inte så kaxig när åskan går. Om jag inte har någon att hålla i handen, förstås.
Sommarväder väcker känslor.
Saknad efter mamma ibland, och saknad efter min barndom där på ön, där jag var mer fri än någon annan stans, och där jag fick vara ett med skogen och stigarna och stenarna och havet.
Jag är fortfarande ett med skogen, stigarna, stenarna och havet, och jag skapar nya minnen där nu, tillsammans med mina barn.
Men känslan från barndomen kommer speciellt starkt när jag ser molnen torna upp sig över Ormviken, eller känner de första solstrålarna värma på våren, eller när Nordvästen ger hals och vågorna slår med all sin kraft mot stenarna.
På tal om vågorna, snart är det dags att stämma upp i skön allsång till Evert Taubes ”och vågorna klucka mot strand”!
Det är Lycka.
Midsommar på ön.
Men det återkommer jag med all säkerhet till!

Att leva sin dröm

I vintras blev jag hembjuden till en kvinna som jag kände lite ytligt så där.
Vi hade setts lite här och där, och jag visste att hon också gillar att skriva.
Hon bor i ett eget hus, precis som jag, (jag gillar kvinnor som har egna hus så jag slipper känna mig så ”eljest” bland alla samboende par).
När jag kom in till henne var det första jag såg hennes skrivarvrå. En laptop på en bänk, lite urklipp på väggarna, lite utskrifter bredvid datorn.
”Hon lever min dröm” tänkte jag.
Jag blev alldeles uppfylld.
Det var fantastiskt att få möte henne. Jag frågade om skrivandet, varifrån hon får inspirationen, hur hon arbetar med texter.
Hon brukar läsa dikter också, i olika sammanhang.
I går ringde min iPhone. En kvinna frågade om jag ville komma och läsa dikter eller något ur min bok på Lättings ”Open Stage” den första juni.
Gissa om jag blev glad!
Det slog mig, att nu lever även jag min dröm!
Det har inte hänt över en natt, men sen i januari har det hänt massor! Jag har fått kontakt med många skrivarcoacher och författare som inspirerar mig, jag leder skrivarkurser, jag skriver på min andra bok och jag har haft en Bokkväll på Folkets Hus i Bomhus där jag läste och samtalade om min bok ”God morgon god morgon Likör”.
Och vad har jag gjort för att det skulle bli så här?
1) Jag har tänkt på det jag vill och drömmer om,  som om det redan vore sant.
2) Jag har klivit in i visionen, alltså handlat på mina tankar. Testat, provat, frågat, ringt, googlat, kollat upp, undersökt, skrivit, vågat.
3) Jag har haft ett coachingsamtal i P4 med radiocoachen Leif Grytenius (som för övrigt fyller år i dag, Grattis Leif!) och med hjälp av hans coachingfrågor blivit klar med vad jag vill! Han lärde mig också att känna svaren i kroppen. När det ”kvillrar”, då är det läge!
4) Jag har lunchat med min fina väninna Malin Granberg i Tierp, som också jobbar som coach och har samma tänk som jag. Det har varit oerhört inspirerande, och är fortfarande, för jag är inte klar än! Men jag är på väg, och jag vet vad jag vill, och jag vet att jag kan få det!
5) Jag har varit lyhörd för ”vägledningen” från Universum, Änglarna, Gud eller vad ni vill. Jag kallar det min högre kraft.
6) Jag har gjort en ”måltavla” som det står SKRIV på i mitten, med guldglitter runtom. Det står en massa annat också, som jag vill få uppfyllt, men just SKRIV, och ordet ”författare” står i mitten. Inget annat på tavlan har guldglitter. Bara just det.
7) Jag affirmerar och visualiserar varje dag.
Nu fattas bara en iPad så jag kan skriva när och var som helst när lusten faller på.

Om jag skulle ha låtit bli att lyssna på min inre röst, då hade ingenting hänt.

Om jag skulle ha bestämt, att ”det kommer inte att gå”, så hade heller ingenting hänt.

Jag tror att det vi tänker blir till ord, och orden blir till handling, och handlingarna blir vårt öde.

Så se upp med dina tankar!

Vad drömmer du om?

Vad är det du tror att du aldrig kommer att uppnå?

Välj tankarna noga, och tänk att du redan är där! Se dig själv i den situationen du vill vara, fantisera, skriv och affirmera, känn tacksamhet över det du redan har/gör, och vet du inte riktigt vad det är du önskar långt där inne, ta kontakt med en coach! Det är värt att investera en slant i dig själv, för just du är faktiskt värd att leva ditt bästa liv.

Kontorist 1974

Skriver CV för att söka lite extrajobb eftersom jag bara har 75% anställning. När man, som jag, har fyllt femtio finns det ju en hel del att lista under ”Arbetslivserfarenhet”.

Kontorist på Korsnäs Marmas huvudkontor 1974, till exempel.
Men det har ju hänt en del se´n dess.
Då satt jag vid en skrivmaskin och knackade ner skeppningsorder till Mombasa i Kenya.
Är det något värde i att lägga till det i en CV 2011? Skulle inte tro det.
Jag har lite svårt med att fatta varför jag ska skicka med mina grundskolebetyg också. Tror någon att jag är samma person i dag som 1969? Inte ens hårfärgen är kvar, (tyvärr, för den var fin, men det förstod jag inte då. Jag tyckte det var för mycket åt det röda, och snodde morsans Poly Clair nr 11 och tonade det.)
Nej, det har hänt en del.
Så det där med CV och arbetsliv trettionio år tillbaka har jag svårt att lägga nå´t krut på.
Träffa mig i stället, fråga mig om mina värderingar i dag, och mina utbildningar de senaste tio åren. Ta reda på på vilket sätt jag bemöter mina klienter, och om jag har bearbetat mina egna trauman innan jag tror att jag ska kunna leda andra i sina.
För ett par år sedan hade vi en ansökan ute efter en ny beroendeterapeut på mitt jobb.
En av dom som sökte är känd som en mycket kompetent terapeut, har lång erfarenhet, har jobbat med sitt eget bagage och fortsätter med det, eftersom tillfrisknande är en färskvara. Just den här mannen skulle verkligen passa som hand i handsken på min arbetsplats.
Hon som var chef på stället då kollade på framsidan av hans CV, la det åt sidan med kommentaren:
– Han ska vi inte ha! Han kan ju inte skriva en CV som man ska!
Jag höll på bryta ihop.
Så all hans kompetens som terapeut var totalt ointressant, på grund av att hans CV inte såg ut som den skulle enligt socialförvaltningens riktlinjer.
Trist.

Men jag skrev nyss ett personligt brev om vem jag är, vad jag är bra på och vilka mina bästa egenskaper är.

Att jag skrev skeppningsorder på huvudkontoret på KM 1974 tog jag inte med.

Jag tror inte det spelar någon större roll i sammanhanget.

Sjösättning i kväll!

Nu ligger hon där hon ska.
Jag är alldeles lycklig!
Tacksam för hjälpen.
Precis när jag skulle låsa fast henne vid bryggan tappade jag låset och nyckeln och hela kittet i plurret.
Jag hämtar det i morgon med båtshake.
Hemma hade jag ett annat lås, så det är lugnt.
För övrigt är jag exhausted. Alltså det är för mycket nu. För mycket tid på E4, för mycket att göra på jobbet, och så vill jag för mycket, och det händer bra saker hela tiden, jag skulle kunna stå med en håv och bara ta emot, men det hinner jag inte!
Visst är det någonting som inte stämmer då?
Ge mig ledigt.

I hundranitton dagar.

sommarkänsla.nu

Energin försvann i dag.
Jag har gått på moln hela helgen.
Bara varit lycklig. Tacksam. Glad. Nöjd. Entusiastisk. Fri.
I morse var det inte så längre.
Min vän skrev på facebook: ”If you don’t like something, change it. If you can’t change it, change your attitude. Don’t complain.”
— Maya Angelou

Så vi talar inte mer om den saken.
Men kvällen är underbar och jag har gått en rask (mycket rask) promenad i Hemlingby. Nostalgi! Det var en tid i mitt liv när jag var där uppe mycket och ofta.
Vitsippor i massor kantade spåret och fåglar fanns det där med. Fast lite fjompigare än dom som lever här ute i skogen.
Jag gillade att gå där. Det blir fler gånger.
Köpte några Petuniaplantor i Tierp i dag innan jag drog hem. Nu ska jag plantera dom, och sedan gå på en walkabout igen.
Det är slöseri att sitta inne i detta väder.
Jag vill bada fötterna i havet!

Med ögon känsliga för grönt

När jag tittar ut nu genom köksfönstret lyser Björkens blad i solen.
Men jag har spenderat den största delen av dagen i stan tillsammans med mina tjejer.
Vi har ätit sallad på Coffe Lounge och det kan jag säga, att aldrig har jag väntat så länge på en sallad.
Det tog bergis 45 minuter innan den kom.
Dessutom fick jag torka bordet själv, med blöta servetter. Det stod på en lapp vid servetterna att man skulle inte ta fler än man behövde. Men ska man torka av ett helt bord går det åt ett dussin. Typ.
Inte vet jag om dom har tänkt efter ordentligt när dom har börjat med uteservering där, för personalen sprang som skållade råttor ner på entréplanet och ut på gågatan och in och upp igen.
Värsta stafettloppet.
Men skit detsamma, det blir nog bra. Inte är det mitt problem heller. Jag kan välja andra ställen där det inte tar så lång tid att få in maten. Jag har mina favoriter.
Jag provade lite kläder på stan. Bland annat en knallrosa klänning på Gina. Ropade på tjejerna.
– Kom å kolla!
– Oj.
– Vad tycker ni?
– Det beror på när du har tänkt att ha den.
– Har du tänkt att ha den överhuvudtaget?
Jag har försökt uppfostra dom att vara ärliga.
Tydligen har jag lyckats bra.
– Den där färgen är nog mer en fjortisfärg.
Jag tar fram en turkos som jag också har tagit in i provhytten och visar fram, förhoppningsfullt.
Båda skakar på huvudet.
– Svart. Om du ska ha nån alls.
Jag har haft två knallrosa sommarklänningar. En i nån slags sammet som jag inte minns vad den kallades. Jag var jättefin i den.
Men jag var typ 23 då.
Senare hade jag en halterneck i samma färg.
Ofta dras jag till det jag har haft förut.
Det gäller både kläder och karlar. Alltså jag har hittat karlar som har varit som farsan nr 2 och nr 3, och en karl som var som morsan nr 2. Den första vet jag inte vem han var som. Kanske han bara var.
Men det blev ingen klänning från Gina i dag.
Jag är tacksam för att jag får ärliga svar från mina ungar.
Tänk om dom skulle säga ”Åh va fin du är i den klänningen” för att inte såra mig.
Nej, raka puckar vill jag ha.
Jag mötte en tjej i dag som jag blev glad att se. En unge som jag har spenderat en del lördagskvällar med, jag blev jätteglad att se henne och hon såg också ut att bli glad över att möta mig.
Alla dessa barn och tonåringar som blir involverade i sina skilda föräldrars olika förhållanden hit och dit, hur känns det för dom egentligen?
Den ena efter den andra gör entré, stannar olika länge, försvinner, och så in med nästa.
Jag minns att på dagis diskuterades frekvensen av personalbyten på 80-talet.
Man menade att barn blir avtrubbade, det kommer en ny ”fröken”, barnet fäster sig vid henne/honom, poff – så slutar han/hon och in kommer en ny, stannar ett halvår och så går karusellen runt runt.
En del barn upplever samma sak med mammas/pappas olika partners.
Till sist blir det bara ”OK nu har han hittat en ny igen, får se hur länge hon stannar” och så för vi över mönster som ska upprepas i generationer igen.
Jag är ingen mönsterförälder när det gäller partnerval. Inte för att många har passerat men ändå. Men jag har kört på det jag har känt igen, och det var ingen bra karta jag hade med mig. Det var backigt och höga berg, branta stup och flodvågor (av alkohol). Mellan höjdkurvorna var det 5 meters ekvidistans, och gränserna var nästan helt utsuddade.
För att återgå till dagens shopping så gick vi vidare till Indiska där jag hittade en – guess what? Ljuslykta, vänta ska jag tänka hur många jag har nu … Inte vet jag men den här tyckte jag skulle passa i köket. Precis som ingen annan i min ljuslyktesamling skulle kunna passa där?
På Kicks var vi också in, köpte lite makeupremover och grejer, nagellack och nagelstärkare.
Det är lite kul att piffa nu när det är vår igen.
Men nu ska jag in och kolla på cruising!

http://youtu.be/W6Jo1gH89VM

Crazy Daisy

Skönt trött efter en dag i Stockholm ligger jag nyduschad och nöjd i bäddsoffan med katten på täcket.
Hon tog mig ända dit och hem igen, ”Crazy Daisy”, jag var inte helt säker på att hon skulle orka med sina 74 hkr!
Nu sover jag så god natt alla!

Vardagslycka

Skulle vattna Penséerna i morse och upptäckte att vattenkannan innehöll en isklump. Nu har det blivit + 8 och jag var ut nyss och hängde upp mina nytvättade lakan på tork.
Det är vardagslycka. Gå ut i morgonrock och hänga tvätt medan fåglarna sjunger ”Snyggt jobbat, och så här tidigt på dan!”, och solen värmer ryggtavlan under tiden jag står där.

Jag gillar inte att fokusera på det jag inte vill ha, för då får jag bara mer av det, men nu vill jag gärna lätta på min olustkänsla inför ett besök i dag på ögonkliniken.
Jag har besvär med ett öga och det hade jag 2009 också, glaskroppsavlossning tror jag det heter, och besvären med blixtar och grumlig syn med mera har återkommit.
Så jag var på HC i går, och då säger läkaren att det är glaskroppsavlossningg igen.
– Men den har ju redan lossnat? säger jag oförstående, men hon tar ingen notis om min antagligen urdumma fråga, hon bara fortsätter med att skriva.

Jag gillar inte när dom sätter en massa grejer på ögat!
Min väninna säger
– Äh! Lita inte på dom där. Dom hittar på bara. Jag tror det är inre press.
Det ligger nånting i det hon säger.
Jag tror alla sjukdomar/åkommor är signaler. Vi behöver förändra något.
Fibromyalgi kommer av medberoende, Tinnitus likaså.
Önskar att jag förstod vad mina ögonbesvär handlar om. När jag slår upp ”Ögonbesvär” i Louise Hays bok läser jag: ”Man tycker inte om vad man ser i sitt eget liv”.
2009 stämde det.
Det finns ju det jag inte tycker om i mitt eget liv nu också.
Två timmar på E4 varje dag, till exempel.
Men läkarna skulle nog inte delta i en så´n diskussion.
Så jag går dit i dag, och litar på att det blir som det ska.

22.00

Laddaren till datorn la av i går.
Helt plötsligt, bara.
Efter jobbet i dag åkte jag till Kjell & Company i Valbo, och utan några som helst krusiduller fick jag en sprillans ny.
Det är service som gör att nästa gång jag ska köpa något, till exempel ett fodral till min iPad som jag drömmer om, så vet jag vart jag ska åka.
Jag tog en sallad på konditoriet där, och tog fram min laptop och satt och skrev.
Tills dom stängde satt jag där och skrev.
Jag gillar att sitta på olika fik och skriva. Det är bland annat där som iPad kommer in i bilden. Så lätt.
Så smart.
Så himla roligt.
När jag var hos frissan sist fixade hon volym med hjälp av en volymtång, en liten söt, som gör småkrusigt närmast hårbotten, så det blir lite busigt. Så jag hann in där och köpa en. Bara 199, det var som hittat!
Jag vill inte verka våpig men seriöst; jag hittar inte spaken som man öppnar locket med på min mini-bil.
Eller huven kanske det heter, men i det här fallet är det ju så litet och ynkligt. Som locket på en snusdosa ungefär. Eller en sån liten burk som morsan hade sacketter i.
Eller en ask med solpuder från Dr Hauschka.

Så här söt är mini-tången.

Men för att återgå till motorlocket. Hur ska jag kunna kolla oljan då. När jag inte kan öppna.

Det känns som att det börjar bli dags.

Jag har redan kört 1000 mil ungefär.

Många mil blir det. Timme ut och timme in. Dag ut och dag in… månad efter månad … år efter år.

Jag kan varenda böj. Jag vet precis var jag kan ligga i vänsterfilen för att tjäna in några meter. Jag vet hur lång tid det är kvar när jag kommer till det där China-haket vad det nu heter, och jag vet var trädet står som bara har grenar högst upp, och hur långt det är kvar då, och jag vet, att om jag ska få höra när Adam tävlar i ”Adams pengar” så får jag stanna strax efter rondellen in till Tierp, för se´n försvinner sändningen.

I morse till exempel, då fick jag inte veta vem som vann! Vi hade möte på jobbet så jag kunde inte stanna och vänta där jag brukar.

Hur tror ni DET känns?