Gillar läget

Kravlöst väder, som jag brukar tänka, när inte solen står på Orrberget.
Som i dag, mulet men varmt och solen kommer fram emellanåt, precis lagom mycket för att jag inte ska släppa allt och packa sjösäcken och dra till havs.
Jag har grundmålat lite. Nådde inte ända upp, men så kan de va. En dag ska jag ta tag i det där med att huset fortfarande är omålat högst där uppe, en dag ska jag be om hjälp.
Vilken dag som helst.
Tog nyss ut en ugnspannkaka ur ugnen, det blir lunch/middag i dag. Slapp åka in och handla i dag också, med andra ord.
Men kaffet är snart slut, och då, mina vänner, finns det inga tvivel om det är värt att åka till affären längre.
Jag har tagit ett beslut.
Jag ska klippa av mig håret.
Orkar inte med min blonda, mesiga look längre.
Inre förändringar vill komma till tals i det yttre hos mig.
Nu är det dags.
Jag hör morsans röst:
– Förstör inte det vackraste du har flicka!
Det sitter i.
”Tjejer ska ha långt hår”.
När jag har klippt mig kort de gånger jag var i ett förhållande har ingen jublat.
En satte sig i soffan och tokstirrade i fem minuter.
Knäpptyst.
Han fick antagligen en chock.
Jag var arton och han låg i lumpen och visste ingenting om mitt besök hos frissan, när han kom hem på helgpermis. Men han vande sig snabbt och tyckte det var snyggt. Det var en ”Jane Fonda-frisyr” om någon minns hur hon såg ut.
Typiskt nog var jag faktiskt skitsnygg i håret i morse, om jag får säga det själv. Det bara föll så där snyggt, etappklippningen kom fram och hade det inte varit söndagsmorgon kl tio hade jag lätt kunnat gå på värsta partyt utan att ens borsta ut det.
Annars känns det bara mesigt med långt, blont hår just nu. Tråkigt och snällt. Beige. Intetsägande liksom. Menlöst. Till lags.
Jag är inte ett dugg varken mesig eller snäll. Inte menlös heller.
Jag har blivit mycket bestämd. Värre än nånsin.

Kalla mig ”bitch” och jag ska känna mig stolt, om man med ”bitch” menar en kvinna som står för vem hon är längst där inne, och vågar vara sann mot sig själv och andra, och  kör med raka puckar och ärliga svar.

Jag saknar fortfarande en avsågad hagelbrakare i vissa situationer och jag står för vad jag tycker även om ingen annan håller med.
Ett arbete med mig själv som jag gör tillsammans med andra har gjort saker med mig.
På tisdag sätter Camilla saxen i min kalufs.
Jag har blivit en annan.
Ljuv och blond kan någon annan vara.

Många bad kvar att inte ångra

Katten lämnade soffan i dag, värdigt, men bestämt, när jag drog på volymen och lät Bruce fylla huset och gården med Tenth Avenue Freeze-Out.
Men matte fick drag under galoscherna och åkte till Vårvik och dansade häcken av sig till Blondy.
Regnet hängde i luften, några droppar föll, men who cares när det är Sommar och dans och havet ligger där, precis nedanför klipporna.

En viktig sak jag har lärt mina barn är, att man ångrar aldrig ett bad.
Under alla mina somrar vid havet har jag verkligen aldrig ångrat ett bad. Tvärtom, jag har bara blivit mer lycklig än innan.
Jag har många långa bad att inte ångra i sommar. Ända in i september.

Det är synkronisitet hela tiden nu, jag tar det som ett tecken att jag är på rätt väg.
I kväll träffade jag en kille igen, som sa det jag behövde höra för att inte släppa min vision.
Det är bara att åka med. Göra det jag ska. Och vara glad.

Good Night Musiclovers.

En stor, kraftfull, trygg och stark vill jag ha.

Några av mina väninnor tycker att jag ska börja fundera på att släppa in en man i mitt liv igen.
– Ärrad och bränd, svarar jag, nej tack, jag har fått nog.
Men du kan väl skriva en lista på hur du vill att den mannen du träffar ska vara? säger hon som bor i samma skog, och jag svamlar något om att han ska inte skrika och gapa och säga elaka saker i alla fall.
– Men du, jag har inte pratat med dig sen jag var i Umeå, eller hur? Jag är faktiskt kär. I en bil! Den är stor och kraftfull och trygg, stark och pålitlig. Grön och silverfärgad. Och den tar sig fram överallt, nästan. Jag är helt såld på den där kärran!
– Jag vill göra dig uppmärksam på att du bytte ämna nu, tänkte du på det?
Kanske det.
Kanske snackar jag hellre om bilar. Kanske litar jag mer på en bil än på en man. Kanske känner jag mig mer trygg i min bil än i mitt hus med en galen karl som använder mig som ångestreducerare och projicerar ut sin låga självaktning på mig.
Så jag håller dörren öppen.
Dörren till en riktig norrlänning. En kraftmaskin med fyrhjulsdrift.

Bryggsegling med laxbakelser

Bussresan var inte helt odramatisk.
En kvinna ombord fick vad vi amatörer (chauffören och jag), trodde var början till en stroke.
Vi fick stanna och ringa ambulans.
Jag hoppas det gick bra för henne. Ambulansen kom snabbt och körde henne till lasarettet.
Innan jag klev på bussen hade jag köpt nötter och frukt och en Ramlösa. Det skulle dröja ett tag innan jag var framme, så där en sju timmar.
När jag satt mig ropade chauffören ut att det var en nöt-och fruktallergiker ombord, och ingen fick äta något av det.
Jag hade som tur var Läkerol också, i väskan, sen tidigare.
Han sa ingenting om Läkerolallergi.
Här uppe i Norrland blir jag väl omhändertagen, minst sagt. Min väninna med familj får mig att må som en prinsessa.
Jag har en egen lägenhet och sover som en stock.
Åskan var hård i dag och det slog gnistor från kylskåp och lampor.
Internet blev ett minne blott. 3-mobiler funkar inte alls. Tror ni jag får abstinens? Men det gör inte så mycket.
Här är landskapet öppet, de vackra Rallarrosorna står invid vägkanten och långt bort efter vägen syns sjön.
På eftermiddagen åkte vi till havet och bryggseglade. Åskvädret var över. Vi satt i båten under tak och hade tjejmiddag.
Laxbakelserna var gudomligt goda.
Damerna hade tagit nån öl, så jag körde tillbaka.
Hastighetsmätaren visade MPH, vilket inte jag hade uppmärksammat.
Jag tyckte det kändes skumt när jag körde 70 och trodde det var km/h.
Jag gillar Norrland.
Jag gillar laxbakelser och lyxiga båtar och jag gillar Chevor som visar MPH.
Men mest gillar jag att vara med hon, den där som bodde granne med mig alla somrarna på ön, när himlen var alldeles blå, och hennes mamma,som stod utanför en sommarmorgon och sa till min mamma:
– Det är inte en TUSS på himlen!

God morgon!

I dag är jag glad.
Det ”kvillrar” i kroppen.
Jag ska träffa min barndomsvän från ön.
Vi, som lekte hela sommarloven.
Badade, rodde, sprang i skogen, spelade Monopol och FIA med knuff regniga dagar, eller hade snigeltävlingar i regnställ och stövlar.
Då hade man tålamod.

Men jag har inte tid egentligen att sitta här och blogga!
Bussen går snart!
Ha en fin dag alla!
Lyssna på ditt hjärta.
Andas.

Söndagssnack med väninnan i samma skog

– Det är mycket prövningar nu. När ska det ta slut? Ibland tänker jag på alla dom som seglar på en räkmacka genom livet. Lyckliga i sina förhållanden, bra jobb, cash i överflöd, friska och glada, inga bekymmer…
– Så uppfattas du av andra också! Du ser alltid vacker och glad ut, du bor i ett hus vid havet. Du har en båt som du älskar att vara ute med, gör roliga saker, har många vänner. Det strålar om dig!  Andra tror säkert att du seglar på en räkmacka för jämnan. Men det gör INGEN. Alla har sitt.

Och så är det ju. Det vet jag med, men ibland glömmer jag.
Alla har sitt.
Till och från hamnar vi alla i det svarta. Eller mörkgråa i alla fall.
Några pratar inte om det, (för då finns det inte), andra dricker på det, eller flyr i Tradolan eller något annat, några dyker in i det och löser det som går att lösa.
Själv har jag i alla fall insett att kemi inte är lösningen på några som helst mörka demoner. Alkohol ger en illusion om lindring, men den försvinner med baksmällan och ångesten som följer.
(Titta! Är jag inte inne på alkoholism nu igen! Fast jag är ledig.)
Men det som är bra, det är att kunna vara i nuet.
I nuet finns ingen oro.
I går satt jag i båten typ hela dan. Först ensam, jag lät båten driva med vinden, och var bara totalt närvarande.

Sen åkte jag ut igen med en kompis och gjorde samma sak.
Jag är lycklig där. I min båt. Med måsarna och hela havet runt mig.

Och resten, ja, det jag kan göra något åt tar jag hand om, det andra lämnar jag över till något jag har valt att tro på.

Något större än jag själv.
Det har funkat hittills. Fast jag ibland bara har känt att nufårdettamigfanvaranog, jag orkar inte mer.

Och så har jag orkat ändå.

Gud vad jag har orkat.
Så det är nog bra att välja var fokuset ska vara.

I dag fokuserar jag på det som är fint.

Och det är inte lite.

Tacksam i dag för:

  • min båt
  • mina lediga dagar
  • mina kloka, fina, fantastiska vänner som alltid får mig på rätt köl när jag är på väg att tippa
  • Sommaren med sina dofter och smaker och ljumma vindar

Vill – vill inte – vill …

Såg en bild på en tjej i går, som har klippt sig i en skittuff frisyr.
I flera månader har jag funderat hit och dit på att klippa av mig mitt långa hår, och när jag såg hennes bild blev jag ännu mer sugen.
Ändå tvekar jag.
Jag vet ju hur mycket jag egentligen tycker om att ha långt hår! Jag känner mig kvinnlig, jag kan göra olika frisyrer, jag kan känna vinden leka med mina hårtestar och när jag simmar gillar jag att ha det blöta håret mot min rygg.
Men samtidigt, det växer ut igen, och jag vill bli lite mer … macho? Vad heter det i kvinnlig motsvarighet?
Jag känner mig för snäll, för mesig, jag vill ha svart skugga runt ögonen och en kort uppkäftig frisyr och skinnpaj och kängor med stålhätta.
Och en avsågad hagelbrakare.
Igen.
Fortfarande.
God damn it, mitt arga har inte gått över alltså.

Omfamnad av Sommarkänsla.

Tidig morgon
efter nattlig båttur
fast jag skulle

sova tidigt

Havet är min drog
– en Gudadrog

I morse
upp halv sex
Yoghurt, hallon, inga nötter
Byter om två gånger
innan jag väljer min långa
blommiga
från Antibes

Svarta remskorna

Bussen
går halv åtta
vilar, sover lite
surrar med kompisarna

Färjan i Grisslehamn
sol på akterdäck
Skärgårdssmörgås
med Sikrom
i drivor
Kaffe
Äntligen kaffe

Taxfree
Biotherms underbara bodylotion
på extrapris

Cleanser
hudvård

Toblerone

Smörgårdsbord
och nu

har de Nyförlovade
klivit ombord

Ostar
Kex
Äppelkaka
Glass
Chokladmousse
och kaffe
Igen

Efterlängtat kaffe
Vi lägger till

Överförfriskade Tappio
visar halsbandet
han köpt till sin fru
Då kanske han inte får skäll
för all sprit
han hällt i sig
och bär på
när han vinglar fram
på landgången

Bussen i tid
tar bilen till ICA
Yoghurt
Nektariner
Nötter
och bröd

Hem till mitt hav

Tystnad
stillhet
på min altan

Molnen
viskar
att det kan
bli regn

Solen tar sig
igenom
Igen

Fuktig luft

jag landar
i friden
och tacksamheten

över mitt hem

Grannfrun kommer
sitter en stund
med mig
och pratar

En stilla
Lyckokänsla
sprider sig
inuti

Tacksam

för en härlig dag

i juli

Sovit hål i dagen, som farsan skulle ha sagt.

Somnade om och vaknade elva.
Himmel och pannkaka. Och solen står på Orrberget, Sunnanvind brusar.
I dag bloggar jag om att sätta gränser.
Jag gjorde det i går i telefon, tydligt och klart, till en auktoritetsperson. Gud så skönt det var att sätta ner foten.
Om jag inte hade gjort det hade jag hamnat i Första Klass på Harmtåget och bäddat ner mig i bitterhet.
För mig som är uppvuxen i en dysfunktionell familj, eller rättare sagt två dysfunktionella familjer, eftersom jag blev föräldralös vid sex års ålder, är just att stå upp för mig själv inför auktoritets-och myndighetspersoner (chefer, banktjänstemän, you name it), något som jag fortfarande har vissa svårigheter med. Just det karaktärsdraget räknas in i de svårigheter som så kallade ”Vuxna Barn” får med sig i livet, som en följd av att alltid vara till lags, anpassa sig, känna in stämningen i hemmet, hålla med så inte det blir bråk, medla, dämpa, skydda…
Andra svårigheter är att inte kunna ta kritik, att inte gå in i relationer med folk som vi tror att vi måste ”rädda” och ta ansvar för, att förväxla kärlek med omhändertagande, att ha svårt att säga JA när vi menar ja och NEJ när vi menar nej, och massa andra onödiga tillkortakommanden som tar energi och hindrar oss från att vara dom vi är ämnade att bli.
Så jag är stolt över mig själv i dag.

Jag sa ifrån.Vänligt men bestämt.
I dag är jag på fastlandet.
Än så länge.
Jag ska ha en mini-seans på eftermiddagen. Min mediala förmåga är en gåva som har kommit utan att jag har bett om det. I dag förstår jag att jag hade den redan som barn.
Det var då mamma gick med mig till doktor Alfvén Palmstierna, som skrev ut Valium till mig när jag var sju.
I dag får jag vara medial utan att någon prackar på mig droger.
Vilken tur.

00.49

Jag har haft en supertrevlig kväll och halv natt på stan med vännerna. Ätit gott, lyssnat på Playtones och suttit på Söderhielmska och skrattat mig halvt fördärvad! Det är så himla skönt att få garva så där ända inifrån! Jag har kompisar med humor, Gud vad jag är glad för det! Mycket folk var det ute, och för mig som mest sitter på en ö eller på havet på dagarna blir det ju alldeles snurrigt med så många intryck.
Största happeningen innan jag åkte till stan i dag var när jag såg två måsar som trakasserade en Häger. Det låg jag och glodde på tills jag blev alldeles trött.
Då förstår ni hur det är att komma till ett vimlande Söder med massor av människor, ungefär som i myrstacken efter stigen.
Jag träffade en flygfotograf också, som jag jobbade med en gång i tiden på Lantmäteriverket, han bor inte i stan längre men är här och plåtar tillfälligt. I dag när jag låg och solade på ön kom det ett lågflygande plan, och det visade sig när vi pratade i kväll, att det var han!
Han håller tydligen på plåtar för en ny bok med flygbilder. Kul att träffa människor som man inte sett på länge, men som en gång varit i ens närhet dagligen.
Har landat i min soffa nu, trött och fnissig och nöjd.
Har badat mycket i dag, havet var så varmt (enligt mina mått mätt, jag är inte bortskämd med uppvärmda poler eller ljumma sjöar), och kan tänka mig att den här dagen kommer jag att minnas som en av sommarens bästa.
Ett glädjande MMS damp ner i min iPhone, men det är kanske hemligt än så jag avslöjar ingenting.