Mitt-i-Allsången-Blogg

Hej hopp nu kommer solen!
Just när jag kommer från stan och har köpt in lite kurslitteratur av en främmande yngling på busstorget, eller vad det heter, det där bakom centralstationen (eller vad det heter?)
Jag behöver antagligen lära mig sån´t.
Vad allting heter.
Ja, jag har planer.
Nu igen.
På väg.
Kommer aldrig fram.
Vill inte komma fram till punkt, vill inte sitta nöjd och konstatera ”Jaha, så blev livet”, eller som man säger i våra trakter, ”Jaha var det så här det vart, Livet mitt”.
Jag vill ha mer och bättre och jag vill ha utmaningar och aldrig bli sittandes med ena benet över det andra och armarna i kors och tänka, att varför testade jag inte när jag så gärna ville, den dan när allting är för sent.
För övrigt tas bidrag tacksamt emot till nästa gång räkningarna ska betalas.
På mitt jobb har ”någon” gjort fel, och efter eget huvud anmält mig frisk när jag fortfarande var sjukskriven, trots att jag har skickat in alla sjukintyg enligt konstens alla regler. Så nu är jag skyldig arbetsgivaren pengar, och dessutom har samme arbetsgivare missat att göra anmälan till FK, som har en handledningstid på trettio dagar.
Men det ska väl lösa sig det här också, fast inte jag vet hur det ska gå till.
PS Jag tar helst bidrag i guldtior.

Ett steg i taget – då går det!

I kväll har vi ätit bröllopsmiddag med de nygifta.
Det var så himla trevligt. God mat och glädje som delades av alla familjemedlemmar och jordens snyggaste brudpar.
Brudklänningen var kvar på ön, och jag hade lovat att hämta den till middagen.
Inte visste jag då, att det skulle blåsa Nordan med 11 m/s!
Båten vågade jag inte ta, i stället vadade jag över med jeansen uppdragna till knäna, fast det hjälpte inte när vågorna slog in mot stenarna.
Med en lång pinne i ena handen och brudklänningen i en påse i den andra, livrädd att ramla så den skulle bli blöt, tog jag ett steg i taget och placerade fötterna så stadigt jag kunde innan nästa våg sköljde över mina ben och jeans.

Allt gick bra och när jag kom hem skickade jag in Västerbottenpajen i ugnen, packade ner mina hemgjorda biskvier (Marjas recept igen, jag fick det nån gång på 80-talet), tog med lite andra tillbehör och åkte in till stan i min långklänning från Nice för att fira min dotter och hennes man.
Det är fint att leva.
Fast det har gungat bra den senaste tiden.
Det gäller att ta vara på guldkornen när det blåser hårt. Vara tacksam för de fina stunderna.
Och våga lita på, att allt är som det ska.
Det är inte alltid så lätt.
Jag skulle lätt kunna skriva ett nytt manus i mitt liv, men det brukar inte bli så bra när jag gör mig själv till regissör heller.
Så jag åker i baksätet så gott det går och gör det jag ska.
Så får vi se hur det blir med allting.
Här och nu är jag en lycklig kvinna som känner en enorm glädje över kvällen som var.
Good Night Musiclovers.