lycklig.nu

Hela kroppen bara skriker efter hav och skog och tystnad och stillhet och kontakt med mig själv när jag kör hem. Jag gör ett ärende som tar längre tid än jag trodde, och sen hem och in och av med skorna, på med gummistövlarna och utiskogensåfortdetbaragår.
I kväll var det så trollskt tyst, stilla, jag ville smyga fram (och nu när jag skriver det här märker jag att jag smyger med fingrarna på tangenterna också), och jag tog mig över till ön och satte mig på min sten, den som är bara min, fast ingen kan äga en sten, men stenen vet faktiskt också att den är min, och där satt jag och bara landade och kom in i mig själv, mötte min själ om ni förstår.
Och sen började det igen.
Av med strumpan och i med ena foten.
Lite bara.
Sen var jag rökt.
Springer upp och byter till baddräkt, och badrock på, för det är inte varmt längre, solen är bakom molnen, och ner igen till stenen och i, fort i, känna det våta kalla omsluta mig, andas, simma några tag och upp igen på stenen, alldeles lycklig.

Det kan ha varit sommarens sista.

Fast jag vågar sätta en slant på att det inte.

En kommentar till “lycklig.nu”

  1. Men guud vad modig du är. En riktig friskus! Bada nu.
    Det är många gånger jag tänker att jag skulle vilja leva så där med naturen som du gör Eva. Det är självrespekt att du kämpar för att upprätthålla det som är viktigt för dig!
    Du inspirerar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *