Unfinished business.

Det där jag brukar prata om med manuset som upprepar sig om och om igen, grundmanuset, råkopian från barndomen, tänker ni på det nån gång?
Jag pratade om det i kväll på ett ställe, där jag var ombedd att berätta typ min Lifestory, och det slog mig igen, hur jag har attraherats av män som varit kopior av någon av mina föräldrar.
Samma manus, men ny arena och nya aktörer.
Det är ingen slump, det är jag övertygad om, att jag träffat och blivit kär i män som sagt och agerat som farsan eller adoptivmorsan, eller som supit som styvpappan och biologiska mamman
tillsammans.
Jung hade den teorin, att vi hittar en partner som är lik någon av föräldrarna i sättet att vara.
Min teori är att det finns något fiffigt i uträkningen med det, nämligen att vi får möjlighet att ta itu med våra unfinished business. När det gör tillräckligt ont blir vi liksom tvungna att kolla vad vi har i ryggsäcken, egentligen.
Själv har jag ju fem föräldragestalter. Alla lika dyssiga.
Jobbigt blir det.
Men jag gör det jag kan och tillfrisknar en dag i taget, sakta men säkert.
Det är mitt ansvar mot mig själv och mitt inre barn.
Jag vägrar stoppa huvudet i sanden längre och låtsas att jag hade en bra barndom.
Jag var över tjugo när jag fortfarande gick omkring och sa till folk:
– Ja, jag har vuxit upp med en mamma som drack, men det har jag absolut inte tagit någon skada av!
Jo tjena.

Sova har jag alltid varit världsbäst på!

Sömn har aldrig varit ett problem för mig.
Jag har kunnat somna typ överallt, och sovit som en stock utan avbrott. Utom när jag har varit tokkär.
Nu är allt förstört. Det är därför jag ligger här och bloggar klockan halv fyra.
Visserligen har jag varit på andra sidan jorden, och visserligen är jag förkyld, men jag blir rädd att jag ska bli en sleepless woman.
Tänk om sömnlöshet smittar. Damerna jag hade med mig på resan vaknade tre, och gick upp och duschade eller kokade kaffe och höll på.
Nej, jag gör ett försök till.
God natt.

”Do you have anything in your bra, miss?”

Jag fick ett ”Blessingcoin” av min f d kollega. Jag tycker om det och nu när jag skulle flyga la jag det på en säker plats nära hjärtat; i BH:n.
Jag har för vana att lägga både det ena och det andra, som jag är rädd om, där.
Nycklar och viktiga papper, och får jag en guldtia i växel åker den ner direkt. Det går liksom fortare än att lägga ner den i plånboken.
Läppstift och örhängen, ja allt möjligt, faktiskt, kan man knöla ner i en BH. Sånt som jag vill ha lättillgängligt. Hotellrumsnycklar, till exempel. Dom har jag alltid där. Då vet jag var jag har dom.
Så det som hände på Flygplatsen i Phoenix när vi skulle in där dom kollar igenom väskor och alla passagerare får ta av sig skor och
jackor, och väskorna åker på ett band där man ser allt innehåll, var att en kvinnlig tjänsteman kom fram och bad mig följa med lite avsides, och så tittade hon på mig medan hon ställde frågan:
– Do you have anything in your bra, miss?
– Ehh … (Jag försöker tänka om jag ska svara ”You bet!” men inser att det nog inte är det svaret hon vill höra.)
Så kommer jag ihåg och utropar glatt ”Yes, my Blessingcoin!”, och fortsätter med att berätta att jag fick det av min kollega och att jag är flygrädd, men hon avbryter och visar att hon inte är det minsta
intresserad av att höra om det, stirrar stint på mig och frågar vad mera jag har.
Javisstja, jag har ju tryckt ner låset och nycklarna till min resväska också, eftersom jag hade övervikt och fick packa om där vid incheckningen.
Så ut med låset, och så kände jag efter så det inte låg något mer där, typ en nagelfil eller min iPhone, men det verkade lugnt.
Hon tog fram något instrument och förde det under själva hyllan, men sen fick jag gå.
Det brukar rasa grejer på golvet hemma, när jag tar av mig på kvällarna.
För jag glömmer alltid att tömma BH:n innan.

Andlighet.

Hittar sakta tillbaka till andligheten igen.
Jag behöver stillhet för att känna andlighet. Närvaro. Tystnad.
När det blir för rushigt tappar jag kontakten med min högre kraft. Och det är inte han/hon/det som flyttar på sig.
När livet bara består av transportsträckor, när man redan är på väg till nästa ställe, innan man ens lämnat det man fortfarande är på, då stängs min andlighet automatiskt av.
När morgondagen redan är ”klar” innan skymningen har fallit.
Jag behöver ”take my time”, som hon på affären i Sedona sa, när vi pratade om stress, och att alltid vara på väg till något, alltid känna att man måste kontrollera vad som ska hända om en timme och på eftermiddagen nästa dag, eller om tre veckor och till jul.
När livet fortfarande mest innehåller ouppklarade affärer kan det vara svårt att landa i stillheten.
Det bökar och kliar och rister i benen av rastlöshet, och rädslan för att få kontakt med sig själv. Det är då behovet av att fly gör sig påmint. Man vill bort. Bort från verkligheten, bort från sig själv.
Alkohol fungerar alltid. Det finns en garanti. På flaskan står, med osynlig skrift, ”Garanti: Drick och du slipper känna hur du mår egentligen. Innehållet ger dig en illusion om lindring.”
En annan lösning på att slippa vara med sig själv kan vara tabletter. Shopping. Sex. Relationer. Innan du har gjort slut med den ena har du sett till att det finns en ”reserv” som du kan vinka in. Det är inte så noga om det är en person som motsvarar dina önskemål om hur en partner ska vara, bara det finns en partner i ditt liv.
Spel, datorn, mat … you name it.

En jag känner sa, att ”jaha, nu får man börja tänka på julen”.
– Redan? frågade jag, och tänkte, att det är ju bara september.
– Ja, det är ju ingenting innan, svarade hon.
– Jo. Livet.
Livet är.
Även om vi inte vågar vara stilla, utan att planera, tänka, stressa, fara runt, jäkta, supa, proppa i oss piller, shoppa, h å l l a p å, så är livet nu och hela tiden.
Jag tänker att livet kan vara som bäst när jag tänder fjorton värmeljus och sjunker ner i soffan med min katt. När jag bara får vara, bara får andas en stund, i stillhet.
Eller när jag får stå under en stjärnklar himmel en kväll i september och lyssna till total tystnad.

Förut kunde jag inte det.

Jag stod inte ut med att vara med mig själv. Inuti fanns för mycket, som ville komma till tals. Smärta och sorg och övergivenhet och annat elände, som jag absolut inte ville kännas vid.

Lösningen är inte att fly.

Det som har hänt, har hänt.

Och det som kommer, när vi låter det komma fram, är en känsla.

Känslor är inte farliga.

Det är mycket mer farligt att fortsätta trycka ner, stoppa upp, låtsas som att allt är bra.

Tacksam i dag för:

  • att jag är hemma i skogen igen
  • att jag numera tycker om att vara med mig själv
  • mina fina grannar som tog hand om min katt när jag var bortrest
  • att jag fick åka ut på havet i går kväll och andas havsluft
  • att jag är förkyld så jag får vara i stillheten lite till

Roadtrip i bilder

Vad som behövs på en Girltrip.

Frukost i Las Vegas

Four State Corner

Entrén till Hilton i LV

Hot

Plåten på vår hyrbil

Grönland

Las Vegas

På tåget in till LV

God macka på uteserveringen

Utsikt från Stratosphere

Red Mountains

Våra sista dollar gick till att fylla tanken innan vi lämnade tillbaka hyrbilen.

Tombstone, cowboystaden.

Grand Canyon

Ett av de finaste ställena – Hat Rock, New Mexico

Från hotellet

Monument Valley

Sedona

Grand Canyon

Fantastiska vyer

Sedona, altanen på vårt hotell.

Packningen. som blev oroväckande stor.

GC

Tidig morgon

Vackert med molnen runt topparna

Nice!

Lite regn

Bergen, hisnande höga!

Truckers!

Cowboy Boots!

Kaktusar i solnedgång.

04.07. Natt. Kolsvart ute.

Det finns dom som vaknar fyra varje morgon.
Frivilligt eller ofrivilligt. För mig är det det sistnämnda.
För mig är det dessutom ovanligt. Mycket ovanligt.
Jag låg här och funderade på vad jag skulle kunna göra, istället för att vrida och vända på mig.
Utnyttja tiden, liksom.
Baka
Städa
Vattna blommorna
Skriva en bok
Kolla på Facebook
Packa upp
Ringa en vän
Slå på TV:n
Gå på walkabout
Blogga

Ni ser vad det blev.
En Blogg.
En alldelesåthelveteförtidigtblogg.

Best Place on Earth/by the Sea

Hemma.
Äntligen.
Lilla katten har blivit väl omhändertagen och nu har vi gossat massor, hon och jag.
Somnade tolv och sov i sex timmar, men är fortfarande i dimman.
Min själ är kvar där ute där i rymden och letar efter mig. Den hann inte med i flygplanets hastighet.
När den kommer ifatt mig ska jag göra olika saker, som att packa upp och fixa höst på altanen.
Men tills dess tänker jag sitta här och tomglo.

Best Western Airport Inn, Phoenix.

Tillbaka där vi startade.
Vi packar. Provar och packar om. Uppskattar vikten. Vi har handlat nya väskor för att få med oss allt.
Den väska jag hade som handbagage hit har jag döpt om till ”handväska”, om nu flygpersonalen godtar det.
Jag har kastat allt jag kan, en tom kartong som jag fraktade Wasa
Sandwich i, och några tomma plastpåsar.
Katarina dricker whisky så hennes flaska ska bli lättare.
Vi gör det vi kan med andra ord.