Holy Smoke

När jag blir nervös gör jag en massa galna saker. Jag blir extra nervös innan jag ska flyga, och då gör jag  totalt galna saker.

Jag känner mig plötsligt alldeles kolossalt övertygad om att jag behöver en ny bil. Helst innan resan, som kan vara om ett par dygn. Så jag kollar Blocket, bilhandlare och privatannonser.

Jag shoppar loss riktigt ordentligt på Arlanda Taxfree. Ett par tusen är ingen överdrift. Allt, som jag inte anser att jag har råd med annars, köper jag då. Dyraste märket och gärna hela hudvårdsserien.

Jag kan bli besatt av att hångla loss i sista minuten. Någon av mina stackars ex vet vad jag menar.

Ibland stoppar jag liksom tiden, inbillar jag mig, med att sitta och blogga in i det sista. Det har visat sig att tiden går lika fort ändå. Och så är det full panik innan jag ska vara vid Gaten.

Att flyga är inte min grej, om man säger så.

En gång bet jag mitt ex i handen så det nästan gick hål.

Det var vid landning. Jag tyckte piloten körde så konstigt, och fick för mig att planet var kapat.

Efter shoppingen och innan Boarding ringer jag folk och gråter. Tar farväl, liksom.

Jag flyger alltid med mörka glajjer så ingen ska se att jag gråter.

Om jag flyger med mina barn brukar dom sitta lite för sig själva, några rader framför mig. Och så låtsas jag att vi inte känner varandra. Dom brukar slänga en blick över axeln lite snabbt, för att se om jag sitter kvar. Då brukar jag  försöka le, men det ser mest ut som om jag behöver gå på toa, och att det är bråttom.

Jag går förresten inte på toa på ett plan. Jag sitter stilla. Väldigt stilla. Det måste ju ändå vara det säkraste, om alla sitter stilla och inte håller på viftar och grejar. Och springer runt!

Frågan är verkligen, om det är värt att utsätta sig för flygresor.

Rena självmordsförsöken.

Men fatta, om jag ska åka tåg, buss, taxi eller båt, så står ingen och visar hur jag ska ta på mig syrgasmask eller fallskärm, (jag är inte säker på om jag skriver rätt nu, för jag brukar vara på bristningsgränsen när det här händer. Men jag fattar att dom visar sånt för att risken är så stor att planen störtar.)

Det ligger inte en inplastad A4 i sätet framför med säkerhetsföreskrifter på tåget, till exempel. Det ligger en trevlig tidning där, med korsord i. Och reklam för kaffe och annat hemtrevligt.

Varför inte då? Jo, för att tåg är trygga att åka på! Dom kan bli försenade, javisst, men det dör man inte av.

Flygvärdinnorna har såklart övat under sin utbildning på att se avslappnande och glada ut, vad som än händer. Pokerface Big Time.

Så det hjälper inte att kolla deras ansiktsuttryck, om det blir turbulens. Dom ba´…

– Det här är helt normalt, jaså, lossnade en bit av vingen? Hoppsan hoppsan, det ordnar sig nog, får jag fylla på lite kaffe?

Inuti är dom antagligen skräckslagna.

Och piloterna. Dom är ju sällan spelklara! Det har jag sett på TV, hur dom super.

Men droga ner mig själv kan jag inte, eftersom jag är beroende.

Jo, med shopping på Taxfree, men den kicken räcker bara tills bältena ska på.

En dag i taget stannar jag kvar.

Det finns tillfällen när jag tvivlar.
Verkligen tvivlar.
Är det verkligen det här jobbet jag ska ha?
Är det värt att åka så långt varje dag, och betala bensin för flera tusen, på en 75% tjänst i den lilla orten där kråkorna flyger upp och ner?
Ibland är jag verkligen färdig att skriva på papperen, om ni förstår.
Men så kommer andra dagar.
Dagar som i dag.
När jag bara känner, yes, det är här.
Det är dagar när jag når någon som inte har vuxit upp i Bullerbyn, när jag ser hoppet tändas i ögonen på den som sitter i stolen mittemot och kanske inte har sett någon lösning.
Jag presenterar lösningar på mitt jobb!
Det är fint att få vara en så´n.
Så jag stannar ett tag till.
Tills på torsdag, åtminstone.
Se´n får vi se.
Här och nu. En dag i taget.

Wordfeud

Wordfeud är nya drogen.
Överallt spelar folk Wordfeud.
Det är så bra, för det gör ju ingenting om det blir långa uppehåll mellan turerna.
Först när jag reggade mig på WF visste jag inte hur man gjorde. Det vet jag inte riktigt nu heller, men jag lyckas få till det ibland.
Wordfeud ger, som alla andra droger, en illusion om lindring.
När jag spelar glömmer jag att jag behöver hitta någon som sätter dit en ny ytterdörr till mig, innan vintern, och jag glömmer hur illa jag tycker det är att köra femton mil om dagen, och jag glömmer att båten behöver ösas.
Allt känns bara bra.
But it´s just an illusion.

Lördagen går för fort.

Jag hinner inte med.
Många timmar gick åt till att redigera en text.
Sen kom min dotter och vi åt en sen lunch ihop. Nu tvättar jag och springer runt som en yr höna och plockar lite här och slänger lite där, och petar in en pinne i brasan medan jag undrar vad jag ska ha på mig i kväll.
Jag ska ut med brudarna.

Stjärnklart är bara förnamnet

Vilken stjärnklar natt!
Jag släpade ut täcket på altandäcket och satte på mig dunjackan, och där låg jag och bara glodde.
Vackert och stort och obegripligt.
Jag hade tänkt önska mig det som jag önskar mest av allt just nu, om jag såg ett stjärnfall.
Men det gjorde jag inte.

Jaja, det löser sig säkert ändå.

I dag var jag och färgade ögonbryn och fransar, och sedan seglade jag in på Make Up Store och köpte en ny ögonskugga. Färgen heter ”Ashes” och var skitsnygg på ren svenska.
Eftersom jag skulle jobba för GD i kväll köpte jag en ny söt anteckningsbok på Åhléns, en blommig, och en förvaringsask i samma mönster som jag kan ha alla viktiga papper i. Ja men typ räkningar som är betalda och så. Pärmar är så fula. Blä.
Några säger att man ska spara sina betalda räkningar i tio år.
Det tänker jag inte göra kan jag tala om. Då får jag skaffa större bostad. Så många räkningar som jag har!
Men om, nej jag börjar om:
Men NÄR jag startar upp min eminenta firma,  då behöver jag ju lägga betalda räkningar i en låda. Och kvitton och sån´t.
Som kvittot i dag, på skrivboken. Den får jag dra av. Lätt.
Jag ska ha en annan firma den här gången.
Inte som förut när jag hade en firma för anhöriga till alkoholister. Det blir man inte rik på. Dom har inte råd att komma på samtal. Deras alkisar super ju upp alla pengar.

Jag ska ha en firma där jag ska göra det roligaste jag vet, nämligen skriva. Frilansskribent är jag redan, men det jag får in tar jag inte som företagare.

Det ska jag göra senare i höst. När jag har startat eget igen. Jag ska ha skrivarkurser också. Det är så jäkla roligt!

– Mamma, jag tycker du är lite spretig i dina yrkesval, sa min yngsta dotter med allvarlig röst när jag berättade om alla mina jobbidéer. Det var allt från att köra taxi till att servera mat på en krog i Bönan.

Hon har rätt, flickan.

Jag tror faktiskt att jag behöver fokusera.

Fokusera på en grej. Eller två, då.

Sätta upp mål. Jobba med affirmationer och visualiseringar, känna hur det skulle kännas att vara frilansskribent på heltid. Kunna leva på det.

Allting börjar med en tanke.

Vad vill du göra med ditt liv? Om du får drömma, obegränsat, ta bort Jante och din inre kritiker som säger att du inte kan, och bara lyssna på sången i ditt hjärta?

Nej, det är inte för sent.

Så länge vi andas så kan vi.

Eller, som min mamma nr 1 sa:

Finns det liv, så finns det hopp!

Tacksam i dag för:

  • att jag fick äta lunch i stekhet sol på min altan
  • den där snygga ögonskuggan som jag köpte
  • all bra musik jag lyssnade på i kväll på Sjömanskyrkan
  • att jag ska lägga mig i sängen och spela lite Wordfeud i bingen innan jag somnar
  • att jag bor så jag kan se stjärnorna

Här kommer en fin låt, Stars med Simply Red. Vilka minnen jag har till den.     * ler *

Antibes i mitt hjärta

Mina föräldrar spenderade semestern i Antibes i början på femtiotalet. Jag har sett många  foton därifrån, och tyckt att det var så vackra bilder.

I stugan hade mamma en fantastisk bikini, röd och vitrandig, och hon sa alltid med stolthet i rösten:
Den köpte jag i Antibes!

Och så berättade hon om deras semester där, på Franska Rivieran.

När jag arbetade på en beroendemottagning i Sandviken för några år sedan hade vi en handledare som ordnade kurser i KBT i Antibes.

Under en handledarsession rekommenderade han vår arbetsgrupp att åka på en sådan kurs.
Vi alla blev exalterade, det var inte så dyrt heller, och chefen sa att det gör vi, i maj åker vi!

Nu blir det inte alltid som chefer säger.

Men i mig hade någonting fötts. En längtan som ganska snart blev ett beslut.

Jag skulle åka till Antibes.

Så jag tog semester och åkte i väg. Betalade min kurs med egna pengar.
Jag kände ingen av de andra kursdeltagarna innan, men vi hade en trevlig och kunskapsrik vecka.
Några bodde på Le Petit Reserve, jag och några till bodde på Hotel La Jabotte, där frukostarna i den vackra trädgården har satt oförglömliga spår i mitt hjärta. Precis som hela Antibes.
Förra året åkte jag dit igen, tillsammans med mina döttrar.
Det var mitt i sommaren, och dagen innan vi skulle åka var antagligen den dag, då havet var som varmast och solen sken som starkast på hela sommaren.
Jag simmade i viken och undrade om jag var riktigt klok, som skulle lämna detta paradis.
Helt klart var det galet varmt i Antibes, och vi sov med blöta handdukar som täcke (ett tips från ena dottern som är berest och har lärt sig).

Antibes är ett sådant ställe, som jag kände igen första gången jag kom dit. Jag fick en känsla av att min själ varit där förut.

Jag har någon gång gjort en regressionsresa med ett medium. Jag hamnade i Antibes. Det var en tragisk händelse jag återupplevde där nere vid hamnen. En man jag har älskat även i detta liv och haft otroligt starka band till, sköt sig framför mina ögon, när hans fartyg la ut från piren. På grund av ett missförstånd.

Tro gärna att jag är galen. Men jag är övertygad om att vi lever flera liv.

Jag är inte övertygad om att min regressionsresa är sann.

Men det jag vet är,  att Antibes ligger mig varmt om hjärtat, och att jag vill åka dit igen.

En dröm är, att åka dit och skriva. Jag skulle ta in på Le Petit Reserve, hotellet där Evert Taube skapade sin musik under sina resor. Där, med utsikt över Cote d`Azur, skulle jag skriva på min roman, efter att ha  intagit min frukost avec yaourts, fromage, confiture maison, oranges pressées, baguette, croissants et tartines de pain de campagne, och massor av gudomligt, franskt kaffe.