Novembersöndag

Gick på walkabout i skogen, inte efter stigen i dag utan in bland gran och tall.
Jag trampade en egen stig.
Det gör jag ibland i Livet också, symboliskt sett.
Som han skriver om, Tommy Hellsten.
Att trampa upp egna stigar kräver ibland mod, och det innebär också att man får ta emot spjutspetsarna.
Men det är mer växande i det än att gå sist i ledet och vara lydig, till lags och bara följa med, vare sig själen skriker ”Dra!” eller inte.
Att gå och ”poa” på tomten är trivsamt en dag som denna. Plocka in och plocka bort och bära in veden jag fick av en fin tjej i försenad födelsedagspresent, och nu kom sommardäcken bort från baksätet också.
Verkar ju onödigt att åka runt med däck inne i bilen.
Jag längtar efter  s n ö.
I morgon ska jag baka saffransbröd.
Den här tiden på året är så kolossalt fin! Alldeles före advent, längtan efter adventsprydnader och efter att få sätta upp den gulliga glasbollen med små lampor i, i fönstret, och DE RÖDA GLASLYKTORNA!
Kom advent, fort!

By the way

Jag var på tjejmiddag i går med mina fina vänner.
God mat och skratt och supermys.
Det är ett privilegium att ha dessa kvinnor i mitt liv.

När jag körde hem i novembernatten var det isgata på småvägarna.

För två dagar sen fick jag på dubbdäcken.

Just in time.

I eftermiddag blir det bio med dottern.
Eventuellt går vi ut och äter nåt också.

Kvällen består av skrivande.

Ha en fin lördag, alla.

Gör inget du inte kan stå för.

I dag är allt bra!

Har något hänt sen sist jag skrev?
Har något förändrats, har någon lyft bort det som pressar mig?
Nix.
Hur kan jag då må bra i dag och inte sist jag skrev, när situationen som då gjorde mig orolig, rädd och så vidare, kvarstår?
Det handlar om hur jag t ä n k e r.

Det är allt.

Hur jag tänker!
Jag kan välja hur jag ska tänka.

I dag har jag valt ett bra tänk.
Av ett bra tänk blir det en bra dag.
Ett bra liv.

Tjo!

Inga ord i dag

Det finns inga ord i fingrarna i dag.

Men jag skriver på, så får vi se.

Jag kan göra en lista!

En känslolista.

Känslor i mig just nu:

tacksamhet

frustration

trötthet

utmattning

längtan

ilska

tillit

rädsla

oro

hjälplöshet

stress

ännu mer stress

trygghet

tillförsikt

skuld

sorg

kärlek

Shit.

Varför skulle jag börja med det där för?

Nu blev det jobbigt, ju.

Men att identifiera och uttrycka känslor är bra.

Jag är lite out of  order.

Livet är inte så jäkla lätt jämt.

Jag stannar där.

Tack.

Intuition

I dag har jag total tillit till min inre röst eller intuition eller Högre kraft eller whatever.

Eller alltihop. Samtidigt.

Det är en vanlig tisdag i november.

Och jag älskar den här dagen och jag älskar mitt liv.

Jag älskar min nya Tubhalsduk och min stickade tröja som är stor och trygg och varm.

Jag älskar latten på Waynes med ett hjärta i skummet.

Jag älskar musiken här inne och de engelsktalande gästerna vid bordet intill.

Jag älskar att det är min tur på Wordfeud i alla de fyra omgångar jag spelar i.

Jag älskar att jag var tydlig mot min chef i dag.

Livet är.

Här och nu.

Morgonstund

Jag väcks av månljuset in genom loftfönstret, klart och starkt.
I går kväll somnade jag efter att ha flörtat med en stjärna som lekte ”tittut” med mig bland grenarna i tallens topp.
Kaffebryggaren stånkar och brödskivan hoppade nyss upp från brödrostens grepp.
Det är tisdag.
Allt är som det ska.
Ja, ni vet. Även om inte allt är som vi vill, så är det som det ska.
Pratade med väninnan i Stockholm i förrgår. Hon hade köpt ett läppstift.
Ett rött.
Jag gillar att ha röda läppar. Det är dessutom helt rätt nu.
Förut hade jag ofta rött på munnen. Innan jag träffade någon som pumpade in budskapet att jag såg ”desperat” ut.
Det är genant att erkänna det, men när jag hade hört det tillräckligt många gånger blev det min ”sanning”.
Trist.
Det går att deleta gamla negativa budskap och göra om och göra nytt.
Så jag tog fram mitt gamla Chanelläppstift som är alldeles knallande rött och seglade ut i dagen med rak rygg och tänk, jag kände mig inte ett dugg desperat. Bara jävligt snygg.
Vad går du omkring och tror att du inte kan ha för färger på make up, kläder, skor, för att någon sur typ har kläckt ur sig något för att ha kontroll och makt?

Sudda ut och gör det du längtar efter och vill.

Lyckan att ha en iPad

Sitter i bilen på en parkering mitt i stan.
Drabbades av akut skrivklåda, så där som det bara kan bli in the soul of a writer.
Inget särskilt har hänt, ingen speciell känsla överskuggar mitt liv, men det trängs en massa bokstäver i fingrarna och dom vill ut!

Det är kallt idag.
Jag har min nya halsduk som jag fick i present av dottern och hennes sambo. Rostbrun är den. Stickad. Varm och gosig.

I kväll är det en intressant person på Andrum Brynäs för er som gillar det andliga. Tomas Sjödin heter han. Jag har lyssnat på honom förr, och han lämnar avtryck ska ni veta.

Nu ska jag fönstershoppa lite.

Thohej!

Tur att naturen är gratis

Det är tur att det är gratis att gå ut i skogen, och till havet.
Annars skulle i alla fall jag vara ruinerad vid det här laget.
I dag var jag ute i flera timmar. Det var skönt väder med molnfri himmel och strålande sol över ett knallblått hav.
Så vackert.
Jag gick en extra lång sväng för att det var så fint.
Lugnt och skönt är det här i skogen.
Inte ens en höststorm har fått mig och stugan att darra i år.
Men när jag tog in ved klättrade en riktigt äcklig spindel på ett av vedträna.
Bad idea, Mr Spider.
Hua.
Men jag fick ved i födelsedagspresent, och i köpt ved finns det inga spindlar.
Ska nog hålla mig till det.

I väntan på snö

Det är någon minusgrad i dag och jag kikar förväntansfullt ut stup i kvarten, för att se om jag kan upptäcka en endaste liten snöflinga på väg ner mot marken.

Men det verkar inte bli något i dag.

På bordet står tulpanerna jag fick i går, jag blev verkligen glad för dom. Tulpaner bär på ett löfte om en ny vår. Jag brukar köpa en bukett efter nyår, men nu är det bara november och ändå står dom där i sin vas och lovar mig att det ska komma Krokusar och att björkarna ska skifta i lila, och ljuset ska komma tillbaka en dag.

Jag älskar mitt hem.

Jag kan sitta i soffan och bara känna tacksamheten välla upp i bröstet, för att jag bor här. För skogen utanför och för kaminen och fönstren under taket som jag ser stjärnorna och tallkronorna genom, och för loftet och fåglarna ute och ljuset när solen dalar i väster.

Men fåglarna. En dag fick jag se Nötskrikan sitta på backen och vräka i sig som den värsta hetsätaren. Själva behållaren med talgbollar, som döttrarna gav mig i julklapp ett år, hade fågelskrället lyckats få upp, och av de tre talgbollar som jag hade fyllt mataren med återstod endast några smulor.
Eventuellt har Nötskrikan haft samarbete med Skatorna. Dom brukar lyckas med det mesta.

I kaminen brinner en brasa.
I dag behöver jag inte åka en meter, om jag inte vill.
Jag har mat och kaffe och ved, allt jag behöver.
Dessutom har jag massor av oskrivna bokstäver i fingrarna. November är en bra skrivmånad.
Rofylld och tillåtande.