Månad: november 2011

Vad kör ni för maktspel i er familj?

http://youtu.be/W8C9U7pMvmc

Att sätta på sig offerkoftan leder aldrig framåt.
I offerrollen finns ingen power. Ingen alls.
Man blir martyr och sprider skuld till folk. Geggigt blir det.
Tänk folk som suckar.

–  >>> S U C K <<<
– Vadå?
– Ingenting. Ingenting alls.
– Men du suckar ju?
– Ja. Är det så konstigt det tycker du?
– Men jag frågade ju om det var nåt?
– Nejdå. Det är ingenting.

Så kan det vara.
Många familjer har ett spel med olika roller. Maktstrukturer som sätts igång med en blick, en suck, en kökslåda som stängs igen skitaningen för hårt.
– Är du arg?
– Nej varför skulle jag vara det!
– Men du smällde ju igen lådan! Ska jag hjälpa dig med disken?
– Haha ja det är så dags nu, det, när jag är färdig!
– Ja men då är du ju arg?
– Nej JAG ÄR INTE ARG! HÖR DU DET!

Dubbla budskap.
Ungar i en sån familj fattar ju ingenting av det dom hör.

Inte vet jag varför jag skriver om det här mitt i allhelgonanatten.

Jag bara ville spela Patti Smith för er.

Good Night Musiclovers.

Skrivkurs

Varje torsdag fyra veckor i rad har jag skrivkurs på Medborgarskolan.
Det är så himla roligt!
Jag tjänar inte mycket på det, verkligen inte, men jag får en annan lön än den som består av cash. Den lönen handlar om att få följa mina elever under skrivprocessen. Möta dom. På riktigt. Det händer grejer med folk som går på skrivkurs. I skrivandet kommer själen till tals. Speciellt när man kommer in i ett flödesskrivande, där texten tar kommandot, och handens rörelser formar bokstäverna själv, utan att själva egot är med och styr.
Då kan det komma insikter som man inte visste skulle komma.
Jag är jätteglad att få ha dessa skrivkurser, och ett av mina mål i livet är faktiskt att ha flera skrivkurser i egen regi, där man skriver en hel helg eller en vecka, med mer terapeutisk inriktning.
Det går att läka sin trasiga själ med hjälp av skrivandet.
Jag är inspirerad att skriva dikter själv. Ge ut en diktbok, med en blandning av Haiku, Tanka och ”vanliga” dikter, för att inte tala om romanprosa.
– Just do it, woman! viskar min inre röst. Undrar just varför den pratar engelska? : )

22.18

I dag mullrar det en ilska i mig.
Den kommer jag att se till att få ut på ett, för mig, bra sätt.
Den här gången handlar det inte om avsågade hagelbrakare, som sist. (Tankar på avsågade hagelbrakare, menar jag. Inte på riktigt.)
Det är på en annan nivå, men tillräckligt ändå.

Dagen i dag har varit bra. Fin. Med möten. Riktiga möten.
Jag är privilegierad.

Katastrof!

Jag har glömt min mobil bort’ i Hilledennä!
Hur ska det gå!
Jag törs inte ens gå på walkabout utan den. Tänk om jag ramlar och bryter benet.
Seriöst, jag törs gå på walkabout, men det är sjukt vad det känns förlamande att inte ha mobilen i närheten.
På en kurs i dag hörde jag att sexåringar går omkring med en iPhone4 i fickan på dagarna.
Jag skulle nog också ha utrustat mina barn med varsin mobil, om dom var små.
Jag tackar änglarna för att det inte fanns mobiler när jag var tonåring.
– Hallå! Var är du? Vem är du med? Vad gör ni? Kom GENAST hem!
Holy Smoke.