Jag släpper taget nu.

Bloggen har nästan torkat ihop. Det tog tid att logga in.
Livet rullar på.
Det händer bra saker och det händer jättebra saker.
En del saker händer inte alls.
Dom ”går i stå”.
Då är det meningen, att det ska vara så.
Kanske behöver Gud eller Änglarna eller Universum invänta något. Kanske är det inte dags, det kanske ska mogna lite.
Jag litar på att allt är som det ska.
Jag åker runt och badar i olika badkar under tiden.
Jag kan ändå inte göra något åt saken just nu.
Let go and let God.

Kanongod fisksoppa!

Fräs en hackad lök och två vitlöksklyftor i lite olja, tillsätt cayennepeppar, ca 1 krm och timjan. Därefter tar du hummerfond, ca 1dl kanske lite mindre och en burk krossade tomater och 1 1/2 dl vatten, låt detta koka 7-8 min. Sen tillsätter du creme fraich och grädde, sen brukar jag sätta i ett torspkt som är skuret i tärningar och räkor eller kräftstjärtar. Avsluta med en massa dill.

Alltså jag har inte skrivit på ett par dagar, det är mycket nu.

Men då kopierade jag ett recept som jag hittade i ett mail.

Dels för att jag själv ska veta var jag har receptet, och dels för att ni inte ska tro att jag ligger på sjukan igen.

Det är mycket att greja med.

Jag återkommer när jag kommit ut ur denna orkan.

Ett tips: vill ni ha en mysstund, och lyssna på två helsköna gubbar; klicka här:

https://plus.google.com/u/0/photos/100393719545793505396/albums/5701323545055081073/5701323547334601202#photos/100393719545793505396/albums/5701323545055081073/5701323547334601202

Dagen som var.

dagens frukost: gröt med banan och kanel
dagens telefonsamtal: Peter som ringde och sa något väldigt bra, så bra, så jag inte vågar tro det riktigt än.
dagens skratt: med Eva S i telefon
dagens insikt: jag kan välja
dagens oväntade: ett besked till som var superbra – och överraskande
dagens gråt: lättnad och andlighet på ett litet ställe i Skutskär
dagens mys: eld i kaminen
dagens I shouldn´t have: ingenting faktiskt!
dagens bra: dammsugning och fönstertvätt på insidan
dagens bra 2: tog ner en adventsstjärna till
dagens gladaste jag: när jag och B kollade på stjärnorna och jag fick veta, att Stora Björn inte är den stjärnbild jag alltid har trott. NU VET JAG!
morgondagens tanke: Vart jag än går, och vem jag än möter, ska jag ge en gåva. Gåvan kan vara en komplimang, en blomma eller en bön.
Good Night Musiclovers

GÄSTBLOGG!

I dag bloggar Christian Johansson hos mig. Håll till godo:

Författarskapets många Jag
Jag brukar dela upp mitt författande i olika jag. Det handlar om fyra olika jag med vilt skilda karktärer och uppgifter, men som alla är har en stor roll i att det en dag blir ett färdigt manus.
Här följer en kort presentation av dessa jag.
Idé-Jaget, Kreativitets-Jaget, Kritiker-jaget och Korr-Jaget
Först in på banan stiger Idé-Jaget, för det är med detta jag som allt börjar. Idé-Jaget dyker upp när man minst anar det. Jag kan stå i duschen eller steka ägg, eller vara på väg att somna när detta ofta överambitiösa jag dyker upp. Idé-Jaget är ibland som en kalldusch en måndag morgon och när det väl får grepp om uppmärksamheten så släpper det inte gärna taget. Ibland är det som att försöka skaka av sig en grävling som tuggar på ens ben.
Idé-Jaget bryr sig inte heller om att jag redan jobbar på ett manus. Det kräver att jag släpper allt och skriver ner vad det har kommit på. Ibland rör det som om en mening, medan det andra gånger kan producera outlinen till ett helt manus. Idé-Jaget ligger dock ofta latent och puttrar i bakgrunden. Idé-Jaget dricker gärna vin och slarvar med tider. Det är ett jag som ogillar regler och vanor och dagsrytm. Ett jag som gärna trampar andra jag på tårna. Med hälen.
Kretivitets-jaget är det jag som ser till att jag kravlar ur sängen tidig morgon och sätter mig framför laptopen även när jag förmodligen skulle må bättre av ytterligare ett par timmars sömn. Detta jag tvingar mig att skriva minst en timme om dagen – ofta på morgonen, men kan också tänka sig att slå till under sena kvällar när alla somnat. Det är Kreativitets-jaget som får mig att välja bort solen en vacker sommardag, för att istället jobba med ett kapitel som behöver ett bättre slut, eller får mig att tacka nej till en öl på puben för att skriva en dialog mellan en busschaufför och ilsken gammal tant med tax.
Kretivitets-jaget, är det jag som fått mig att sjukskriva mig från jobb, missat avtalade möten och som kommer att vara en bidragande orsak till att min hustru en dag får nog på mina: ” … ska bara …” och skaffar sig en hund, enbart så att jag kan slutföra ännu ett stycke medan orden fortfarande ligger färska i knoppen.
Korr-jaget är en tråkig jäkel. Han har läsglasögon och klär sig i tweedväst och gör ofta samma saker om och om och om igen. Om jag fastnade med detta jag i en hiss så skulle det nog sluta illa. Han skulle aldrig gå mot röd gubbe eller dricka snaps en onsdag. Korr-jaget kan fastna på bagateller som inget av de andra jagen skulle bekymra sig över. Det kan röra sig om ett komma, ett ord som behöver flyttas, eller en upprepning från fjorton sidor tillbaka. Korr-jaget vet vem som gjorde vad med vem och dessutom vem som sa vad till eller om vem. Korr-jaget finner allt som är inkonsekvent, eventuella hål i handlingen som behöver lappas och karaktärer som bör stärkas.
Korr-jaget skulle knappast vinna en popularitetstävlingen, men är trots allt ett jag som jag aldrig skulle klara av att vara utan.
Det sista jaget väntar ivrigt på att allt ska bli klart. Det är ett jag som bär välstruken skjorta och de senaste glasögonbågarna från Calvin Klein. Det är ett jag som har välklippta naglar och gurglar sig varje morgon. Kritik-jaget letar fel och tar inga fångar. Det är ett jag som krossar drömmar och förhoppningar och som inte bryr sig om hur mycket arbete de andra jagen lagt ner på manuset. Kritiker-jaget skakar istället bistert på huvudet medan det rynkar ogillade på näsan och säger:
”Usch och fy. Genomuselt. Skriv om.”
Kritiker-jaget har vuxit mest genom åren. Dess stämma blir högre och dess ord växer allt tyngre. Förr i tiden kunde de andra jagen kväva Kritiker-jaget, men nu har detta jag efter många år vuxit sig tillräckligt stor och stark för att kunna blåsa omkull de andra tre.
Under tiden som jag skrev manuset till min nya bok Herr Lombardo hamnade de många jagen i otaliga konflikter. Idé-Jaget stod som vanligt inte ut med Korr-jaget och Kreativitets-jaget var upprörd med Kritiker-jaget som aldrig gick att göra nöjd.
Huruvida de olika jagen gjorde sitt jobb, kan du själv bedöma den 30 januari då boken släpps. Under tiden är de fullt upptagna med att bråka och skapa nästa manus.
//Christian
För mer info om Herr Lombardo och om mitt skrivande, besök gärna min hemsida http://christian-johansson.com

Katten också.

Jag älskar min katt.
Men m å s t e hon ligga på tangenterna?
Jag föser henne försiktigt åt sidan, men hon manipulerar och trixar och smyger en tasslängd i taget, och plötsligt är alla bokstäverna på vänstra sidan av tangentbordet ockuperade.
Precis som min vänstra blinkers.
Fast där är det inte katten som är skyldig.
Den bara fungerar inte.
Jo. I vissa lägen. Men det är så krångligt att förklara så jag går inte in på det.
Men när jag blinkar vänster blinkar det fort fort fort på instrumentbrädan men inte alls utanpå bilen.
Hur kul är det att svänga höger hela tiden, och ändå försöka ta sig dit man skulle?

Vilken fin dag det har varit i dag.
Möten med människor i olika konstellationer, andlighet och värme.
Jag är fylld av tacksamhet.

I morgon kommer det en gästbloggare hit till Stjärnklart!

Håll i hatten, folks!
Han heter Christian Johansson. Mer avslöjar jag inte nu.

X-masdetox

Mina seriösa försök att få ordning på min dygnsrytm resulterade i att jag har varit vaken sen 08 i morse.
Bra jobbat för en nattuggla som vänder på dygnet så fort det blir mer än tre dagar ledigt.
Men nu är jag riktigt nöjd. Det gäller bara att hålla i nu, så jag inte ger efter för att snooza tills snoozet upphör och ingenting stör mer, och jag kan försvinna in i dimman igen.
I går tömde jag ur Blingväskan, fast jag har inte köpt den där snygga på Åhlens än. Men i garderoben hittade jag en gammal väska, som jag kan ha åtminstone ett tag.
Jag har kollat i andra affärer, men det klickar inte med någon annan väska än just den där på Åhlens.
För nästan 1300 pickadoller.
Typiskt.
Blingväskan är jag kräktrött på. Så där som man bara kan bli på en väska. En väska som jag blev blixtkär i på en affär i Las Vegas i september!
Nu är den bara to much.
Men den kan bli åtråvärd i mina ögon igen. Man kan ju ändra sig. Igen. Och sen en gång till.
En adventsstjärna förmådde jag mig till att ta ner i går. Jag har en kvar, plus en adventsstake.
Jag behöver ta det försiktigt, med min Christmasdetox. Trappa ner i lugn takt.
Det blir ju så tomt.

Ute lyser solen på tall och gran! Jag ska strax bege mig ut på en walkabout innan jag åker till stan och grejar lite med sån´t som jag inte kan välja bort.

”Dagen efter” på LOKA Citron

Tredje koppen kaffe, men jag kommer inte loss.
Jag hade tjejmiddag i går. Tre fina nära väninnor kom ut till mig, vi åt god mat och babblade, planerade för roliga grejer vi ska göra tillsammans, och spelade Rappakalja.
I dag är jag tung i huvudet och känner mig som om jag har skallen full med fogskum.
Vi drack väl för mycket LOKA.

Så inte vet jag hur jag ska komma igång.

Men det får väl vara så här ett tag. Jag har inga förpliktelser i dag. Jag kan, om jag vill, sitta här i soffan och titta på TV hela dan.
Just nu är det ett program om en karl som bara äter Chips och Pizza.
Ändå är han smal.
Orättvisa värld.

Nu är inte det min intention, att sitta och glo på TV hela dagen.
Jag vill gå ut i skogen, så klart, och tänk om jag kunde få tummen ur och åka till IKEA!
Jag har helt slut på värmeljus.
Värmeljus går åt som smör i solsken.
Det är som ett beroende.
Jag får abstinens utan.

Lite mer kaffe, så ska det nog ordna sig med fogskummet.

BOKEN. Men stort B.

LÄS denna länk!

www.newsmill.se

***********************************************************

Det anses ”fult” och respektlöst av många, att berätta om hur det har sett ut i de dysfunktionella hem som många av oss formats i.

Jag har inte vuxit upp i ”Bullerbyn”, och det är antagligen inte många som har gjort det.

När man växer upp i en familj med alkoholism, våld, ilska, fattigdom, arbetslöshet, psykisk sjukdom, tablettmissbruk, spelmissbruk, religiös fanatism eller vad det nu är, får man ofta ett budskap med sig i livet, och det är att ”det här pratar vi inte om. Berätta inte för någon, att pappa super.”

För pratar man inte om eländet, så finns det inte.

Lojaliteten är stark, även när den är oförtjänt. Ofta sitter den som berg, och när man sedan sitter där hos sin terapeut, eller i en behandlingsgrupp, så blir det väldigt svårt, att svara på terapeutens frågor.

För det är samma sak som att svika. Att vara illojal. Skvallra. Lämna ut mamma/pappa/makan eller maken.

Men det är enda vägen till tillfrisknande, till möjligheterna att komma ur hjulspåren, byta mönster.

Att säga som det var.

På riktigt.

– Ja, pappa var jättefull på julafton och slog mamma.

Eller hur det nu var. ”Mamma var alltid fluddrig, fullproppad med Benzo.”

Som addiktolog och samtalsterapeut vet jag vad det gör med en, när man går och låtsas som om man hade en ”lycklig barndom”, vad nu det kan innebära.

Ibland förtränger man, omedvetet, och då är det ju som det är. Livet brukar förr eller senare fösa in en i ett hörn, där bubblan spricker.

Men ibland är skammen så stor, att man inte vill att någon ska veta.

Skammen tar man på sig själv.

I onödan.

För inte var det mitt fel, att mamma söp. Hon hade en sjukdom. Alkoholism.

Och inte är det någonsin någons fel att någon spelar, surfar på porrsidor, stoppar i sig Tradolan och Doleron, ständigt måste vara i ett förhållande, eller skjuter i sig.

Droger som droger.

Ingen är ansvarig för sin sjukdom, men alla är ansvariga för sitt tillfrisknande.

Men den som växer upp i ett sådant familjesystem har rätt till sin sanning. Och rätt att uttrycka den.

Jag tycker Anna Wahlgrens dotter gör rätt, som skriver och ger ut den här boken.

Många kommer att känna igen sig i olika situationer hon beskriver, och det är bra och viktigt.

Att förstå, att jag är inte ensam, att läsa något som väcker ens eget medvetande är bra!

Jag tror att det är så, att för att kunna erkänna sanningen behöver vi få fatt i den, och få bort det där rosa filtret, som ligger framför näthinnan, filtret som gör att livslögnen får fortsätta, generation efter generation, tills någon krockar ordentligt, och smärtan blir för stor, så det inte finns någon annan lösning längre än att börja rota i ryggsäcken.

Modig tjej, hon, som skrev den här boken.

Jag ser fram emot att få läsa den.

Till min pappa.

I går kväll, eller natt, när jag hade gått och lagt mig, låg jag och tittade på mina foton som jag har i min iPhone.
Jag har bland annat fotograferat av bilden på mina biologiska föräldrars svartvita bröllopsfoto. Nu zoomade jag in bilden på min pappa, som dog när jag bara var tre månader.

Jag såg länge på fotot och upplevde det som om hans ögon verkligen mötte mina.
Som när man trycker på en knapp började jag plötsligt stortjuta.
Jag grät och grät och tårarna bara strömmade ut.
Jag pratade tyst med min fina pappa, som jag bara fick möta på riktigt när jag var så himla liten, och som försvann ur mitt liv alltför fort.

Till min pappa.

Du fick aldrig bli morfar till mina fina tjejer, men jag vet, att du skulle ha varit så stolt över dom. Du skulle ha älskat dom av hela ditt hjärta, och funnits där som en morfar ska finnas. Dom har båda drag efter dig. Det är jag så glad för. Jag ser dig i dom.


Du skulle ha varit stolt över mig också, och älskat mig.
Någonstans vet jag, att du är med oss, pappa. Någonstans vet jag, att du ser oss, hör oss, och att du ler just nu, när jag skriver det här till dig.
Jag har haft upplevelser, som gör att jag inte tvivlar en sekund på att det är så.
Men jag skulle ha önskat att jag hade kunnat ha minnesbilder av dig, av riktiga dig, inte bara från det jag har hört om dig, eller från foton.
Jag skulle ha velat höra hur din röst lät, och fått känna hur du luktade. Jag skulle ha velat höra om dina dagar på ditt jobb, eller sett dig köra rally. Jag skulle ha velat hålla dig i handen, och fått vara trygg med en enda vuxen, som inte var full. En vuxen som var närvarande, och inte bakis, eller packad, eller i ständiga känsloutbrott.
Jag skulle ha velat att du kunde berätta för mig, vad det var, som gjorde dig glad, och vad du tyckte om i skolan, när du var liten.
Jag skulle ha velat höra dig sjunga, och veta hur det skulle ha varit, att sitta i ditt knä.
Jag skulle ha velat få ha dig kvar, pappa.
Längre än tre månader.
Min mamma skrev en dikt till dig.
Eller en sångtext.
I den skrev hon, att vi möts igen vid himlens port, du, hon och jag, en dag.
Jag tror ju inte riktigt, att det går till så.


Men vad vet jag.

Att det ska ta femtioåtta år att komma i kontakt med sorgen efter en pappa som fanns där de första tre månaderna i mitt liv känns inte klokt.
Visst har jag gråtit förut, när jag har varit till din grav.
Visst har jag suttit där, bredvid gravstenen, och pratat med dig under varma sommardagar.
Visst har jag det.
Men i går, med ditt foto i min iPhone, hände det på djupet.
Det är bra.
Att få ut sorg är bra.
Och det har antagligen bara börjat.
Du är min pappa.
Jag är din dotter.
Mina flickor är dina barnbarn.
Du är deras morfar.
Jag älskar dig.

Sår som aldrig läker

Det finns sår som aldrig läker, och det finns skador från barndomen som aldrig, aldrig går att reparera helt och fullt.
Ju mer dysfunktionellt, desto djupare skador.
Jag är krockad så in i bänken, med två mycket dysfunktionella uppväxtmiljöer.
Och det kan jag inte ändra på.
Men jag kan ta ansvar och göra det bästa av det, som vuxen.
Gå i självhjälpsgrupp, gå i behandling för att bli medveten.

Själv kommer jag att leda så kallade ”Vuxna Barn”-grupper i vår.
Det har hjälpt många med mig, att delta i sådana grupper.

För även om såren aldrig läker, och skadorna inte går att reparera helt, så går det att laga det värsta, och det kan vara mycket värt.