BOKEN. Men stort B.

LÄS denna länk!

www.newsmill.se

***********************************************************

Det anses ”fult” och respektlöst av många, att berätta om hur det har sett ut i de dysfunktionella hem som många av oss formats i.

Jag har inte vuxit upp i ”Bullerbyn”, och det är antagligen inte många som har gjort det.

När man växer upp i en familj med alkoholism, våld, ilska, fattigdom, arbetslöshet, psykisk sjukdom, tablettmissbruk, spelmissbruk, religiös fanatism eller vad det nu är, får man ofta ett budskap med sig i livet, och det är att ”det här pratar vi inte om. Berätta inte för någon, att pappa super.”

För pratar man inte om eländet, så finns det inte.

Lojaliteten är stark, även när den är oförtjänt. Ofta sitter den som berg, och när man sedan sitter där hos sin terapeut, eller i en behandlingsgrupp, så blir det väldigt svårt, att svara på terapeutens frågor.

För det är samma sak som att svika. Att vara illojal. Skvallra. Lämna ut mamma/pappa/makan eller maken.

Men det är enda vägen till tillfrisknande, till möjligheterna att komma ur hjulspåren, byta mönster.

Att säga som det var.

På riktigt.

– Ja, pappa var jättefull på julafton och slog mamma.

Eller hur det nu var. ”Mamma var alltid fluddrig, fullproppad med Benzo.”

Som addiktolog och samtalsterapeut vet jag vad det gör med en, när man går och låtsas som om man hade en ”lycklig barndom”, vad nu det kan innebära.

Ibland förtränger man, omedvetet, och då är det ju som det är. Livet brukar förr eller senare fösa in en i ett hörn, där bubblan spricker.

Men ibland är skammen så stor, att man inte vill att någon ska veta.

Skammen tar man på sig själv.

I onödan.

För inte var det mitt fel, att mamma söp. Hon hade en sjukdom. Alkoholism.

Och inte är det någonsin någons fel att någon spelar, surfar på porrsidor, stoppar i sig Tradolan och Doleron, ständigt måste vara i ett förhållande, eller skjuter i sig.

Droger som droger.

Ingen är ansvarig för sin sjukdom, men alla är ansvariga för sitt tillfrisknande.

Men den som växer upp i ett sådant familjesystem har rätt till sin sanning. Och rätt att uttrycka den.

Jag tycker Anna Wahlgrens dotter gör rätt, som skriver och ger ut den här boken.

Många kommer att känna igen sig i olika situationer hon beskriver, och det är bra och viktigt.

Att förstå, att jag är inte ensam, att läsa något som väcker ens eget medvetande är bra!

Jag tror att det är så, att för att kunna erkänna sanningen behöver vi få fatt i den, och få bort det där rosa filtret, som ligger framför näthinnan, filtret som gör att livslögnen får fortsätta, generation efter generation, tills någon krockar ordentligt, och smärtan blir för stor, så det inte finns någon annan lösning längre än att börja rota i ryggsäcken.

Modig tjej, hon, som skrev den här boken.

Jag ser fram emot att få läsa den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *