Tack för mig!

Om man har en egen kaffebryggare som man kan dra igång när man vill, så blir det lite jobbigt när man inte har den, och inte kan göra kaffe när man blir kaffesugen.


Om man har ett hav som man är van att blicka ut över varje dag, så blir det väldigt saknat, det där havet, när man är långt borta från det.

Om man har en katt, som sover på ens höft varje natt, så blir det hemskt tomt när man ska sova utan den där kattens lätta tyngd, och hennes trygga spinnande.


Om man har en kompis, som man har en telefonsittning med nästan varje kväll, så blir det lite tråkigt när man inte.


Om man har en egen braskamin, och kan elda i den varje kväll, och om man har en egen stig i skogen, och om man har talgoxar som kommer och käkar frön varje dag, och väninnor att fika med, och
… nu vill jag åka hem.
Och jag är så tacksam att jag kan det.

Crazy Daisy står här utanför.
Jag behöver inte hålla på passa några tåg.
Jag ska bara städa rummet, och bära ner väskorna.
Sen är det bara några timmars körning så är jag HEMMA.

Jag är hopplös.
Jag längtar hem ibland innan jag ens har hunnit åka bort.

Sugar, nu kommer matte!

Men Älvdalen är vackert, och jag är glad att jag åkte hit. Jag har kommit en bra bit på den ena romanen berättelsen, och lite mindre på den andra.

Jag har träffat inspirerande skribenter och jag har gått hälsosamma promenader.
Men nu är jag klar!

Författarwannabee

Tillsammans med några andra tjejer från landets olika hörn är jag på Skrivretreat.
Jag kände ingen av dem innan. Men det känns som om jag träffat alla förut.

Där jag är nu är det massor med snö, och kallt.

Vi är på ett pensionat i Älvdalen. Det ser ut som Fawlty Towers, men har inte så hispig personal. Det är så gulligt här! På morgnarna, (Jepp. Jag var uppe 8 i morse), äter vi Dinkelgröt nere i köket, och det finns Fäbodsmör att bre på mackorna. Vi eldar i kakelugnen och sitter med våra laptops, eller pratar, eller bara är.

Jag gick till ICA i dag och köpte lite ost, lite nötter, pasta, en sås att ha till, en 70% chokladkaka, päron, satsumas och bananer. (Ni antecknar väl?) Innan seglade jag in på Stadshotellet i mina walkaboutbrallor, dotterns jacka som är för trång över vissa delar, lurvkängorna från Walmart i Farmington eller vilket av alla supermarkets det var, och slog mig ner vid ett bord med en röd ros i en vas. Kände mig lite luffsig. Osminkad. Ful. Men glad! Jag gillar ju snö. Nu fick jag så jag teg.

Jag skriver på två romaner samtidigt.

Varför göra det enkelt?

Det bor många hundar här. Fina, gulliga, söta.

Det är trevligt.

Jag älskar inte alla hundar.

Men alla som bor här har vunnit mitt hjärta.

Nu har jag duschat och smort in mig med Bodylotion. Och nu är jag redo för Wordfeud!

Good Night Musiclovers, i dag spelar jag en låt tillägnad Karl-Ove Johansson.

Hur jag lärde mig busvissla

I går var jag på stödgalan för Gävles hemlösa. En jättefin konsert, som fyllde mitt hjärta med värme.
Sara Kreft sjöng eget nyskrivet material, som gick rätt in i själen utan att passera GÅ. Vilken röst hon har, den tjejen!
När sedan Jacob Gordin klev in på scenen blev det något magiskt i publikkontakten. Han bara får med sig folket, med några ord, med sitt sätt att bara stå där framme och vara Jacob!
Jag vill uttrycka min beundran när något är bra. Så jag busvisslar.
Men jag märker att jag håller på tackla av.
Det blir bara korta visselstumpar, avhuggna. Inte de långa som jag gjorde förr, med liksom en knorr på slutet.
Jag minns när jag lärde mig.
Det var en sommardag. Jag och tvillingarna Åsa och Lena gick på Iggövägen. Jag kanske var åtta. Eller nio.
Jag hade försökt busvissla länge, och var mäkta imponerad av de som kunde.
Speciellt av de som kunde busvissla utan att stoppa in fingrarna. Jag tyckte också det var imponerande med dom som använde tummen och pekfingret. Det var så himla snyggt.
Där på Iggövägen i solen lyckades detta tvillingpar lära mig. Visserligen med fyra fingrar i munnen, men det var busvissla jag gjorde.
Tvillingarnas mamma hade en stuga på Iggön, eller hur det var, i alla fall var dom där då och då. Hon var vitblond och vacker med rött läppstift och jobbade tillsammans med min mamma på Televerket.
På somrarna var jag ju mest på ön, men fick väl någon gång tillåtelse att ta mig till fastlandet, och träffa andra barn än öborna. Fast det var inte ofta. Jag minns faktiskt bara den där enda gången, på Iggövägen, med tjejerna som lärde mig busvissla.

Men alla fall. Konserthuset i går.

Jag skulle hämta min Canada Goosejacka när konserten var slut. Går dit där jag hade hängt den. Hittar den inte.

Medveten om att jag ju är lite vimsig ibland,  tänkte jag, att jag hängde den kanske inte här ändå, så jag letade på alla hängare. Överallt. Men den fanns inte.

Fattar ni, där står man i en tunn tunika, utan ens en kofta, eftersom jackan var så varm.

Och så är den borta.

På iPhonen var batterimätaren på rött, men jag skickade ett SMS till dottern, som var vaken, och så ringde ringde jag, och hon sa att jag kunde komma till dom och låna en fleece eller nåt.

Ingen annan jacka hade försvunnit sa tjejerna i garderoben.

Bara min.

Hoppas den som snodde den behöver den mer än jag.

Men f** vad jag kommer att sakna den.

När jag går på mina walkabouts vid havet är den så bra med den stora huvan som skyddar från en kall Nordan och isblöt snö.

Som tur var tömde jag fickorna innan jag tog av mig den.

Annars hade jag förlorat ett rött läppstift och en lipgloss också.

Det går utför.

I går åkte jag en bit med bilen, hade kameran med, parkerade och gick runt efter stränder och genom skogen och plåtade och såg och log och kände tacksamhet över att få vara.
På kvällen skulle jag åka in och lyssna på Brooklyn Soul Stew.
Hade jag tänkt.

Sitter här i soffan, utan att känna någon entusiasm, fast dom är skitbra, och så tränger sig en tanke på, som jag helst inte vill ta in.
Jag vill hellre stanna på loftet och läsa julklappsboken.

Jag blir rädd.
Riktigt rädd.

Jag känner inte igen mig själv längre.

Var är den där Rockbruttan som gillar att leva loppan och stå och stampa på olika hak halva nätterna?

Nej, nu ska hon läsa julklappsbok och skriva på sin egen.
Nästa steg då, vad blir det?
Hålfotsinlägg? Knyppla, kanske?
Heaven help me!

Vuxet eller jävligt tråkigt, det är frågan.

Usch. Jag vet inte om jag gillar den här delen i mig.

Kan inte sluta.

När jag kommenterar andras Bloggar tänker jag att jag ska skriva typ en mening.
Högst två.
Men det blir som ett eget blogginlägg varje gång.
Jag kan liksom inte sluta.

Jag har nog problem med att sluta både när det gäller det ena och det andra.

  • när jag äter godis
  • när jag babblar
  • när jag hänger på Facebook
  • när jag spelar Wordfeud
  • när jag sminkar mig (jag tänker att jag ska bara ha lite mascara. Men börjar med en ögonskugga ändå. Och hoppsan så har jag en eyeliner också. Sen kommer mascaran.)
  • när det handlar handlade om dåliga förhållanden. Jag stannade kvar för länge sist. Nu har jag slutat med förhållanden.
  • när det gäller arbetsplatser som jag inte mår bra av att vara på.
  • när jag kör för fort på motorvägen och har ös i högtalarna.
  • när jag räknar upp saker jag har svårt att sluta med på bloggen.

Hyacinter

När jag och väninnan var till NYBO där ute i Valbo här om dagen kunde jag inte låta bli att köpa fler Hyacinter.
Fast julen är slut.
Jag älskar Hyacinter.
Dom doftar så gott, och så är dom så vackra att se på.
Vita köpte jag.

Jag har börjat plocka bort lite julsaker.
En tomte här, en ljusstake där.
Men det är massor kvar.
Ett tag till.
I hate goodbyes.

Nej ropade min kropp. Men munnen var tyst.

I kväll när jag kom hem var det mörkt.

Men jag ville ut.

Ut och andas, ut och känna stigen under mina fötter. Dra ner havsluften i mina lungor.

Ut och hitta mig själv igen, efter ett möte på ett ställe, där min kropps reaktioner sa en hel del.

Den ropade ”NEJ!”

Men min mun var tyst.

Så jag slängde in Blingväskan i hallen, sa hej till katten, tog ficklampan och gick ut.

Efter vägen är det isigt, så jag går hellre på stigen i kolsvarta mörkret.

Jag stannade under tallarna och andades, så där långa djupa andetag.

Gick runt i skogen, tänkte, vände och vred.

Sen lämnade jag över alltihopa.

Till Änglarna eller Universum eller min Högre Kraft.

Ta hand om det, du. Jag klarar det inte själv.

Och så gick jag hem och kokade te.

På Facebook hade jag fått ett meddelande från en vän, som jag aldrig har träffat på riktigt.

Hon tackade för det jag skriver där på Facebook, och tycker mycket om mina inlägg. Ibland bär hon med sig känslan hon får när hon läser det jag skriver, under hela dagen.

Mina inlägg gör henne lugn, skrev hon.

Om jag kan skriva så någon blir lugn en hel dag kanske, då är det väl skrivandet jag ska lägga krut på, tänker jag!

Jag blev jätteglad för det där meddelandet. Jag skrev det till henne, och hoppas hon förstår, att det hon skrev nådde mig i exakt den sekunden jag behövde läsa just de orden.

På riktigt.

Jag ser det som en vägledning.

Jag ska fortsätta skriva.

Det är det jag ska göra.

Plötsligt en dag blev det hett om rumpan!

Vi ska till Valbo, jag och två kompisar.
Fika, shoppa, glo i affärer och prata lite skit.
Jag tar den lilla fjompbilen Crazy Daisy och åker till stan för att hämta M.

Det är otroligt varmt.
Svettigt.
Jag, som antagligen passerat klimakteriet fast jag inte märkte några besvär, undrar
om det är först nu det börjar.
På riktigt.
Jag drar ner värmereglaget men ingenting hjälper.
När jag är utanför väninnans bostad kliver jag ur och tar av mig kappan. Lägger den i baksätet.
Lika varmt.

Det är andra vintern jag kör den här bilen, och förra vintern konstaterade jag, att det finns ingen stolsvärme i den.
Så jag köpte ett fårskinn på IKEA.

I julas nu när dottern var hemma frågade hon mig var man sätter på stolsvärmen.
– Det finns inte i den här bilen.
– Men mamma. Så här kan du inte ha det.
– Nä, jag vet.

Men jag tyckte det kändes som om det fanns stolsvärme nu, när vi var på väg till Valbo.
M letade på själva instruktionsboken, eller vad det heter, men det stod ingenstans ett enda ord om stolsvärme.

Klimakteriet, tänkte jag, och fortsatte köra.

Men på hemvägen blir det lika hett om baken igen, och jag säger till M att det MÅSTE vara stolsvärmen som är på.
Vi letade efter knappar eller spakar, men nej! Ingenstans satt det knappar som jag inte kände till.

När jag släppte av henne åkte jag till bilhallen där jag köpte Crazy D och förklarar generat mitt ärende.
Jag har ändå haft bilen en hel vinter.

Vi går ut och han pekar.

Pinsamt att vara jag. Holy shit.

Jag drar iväg ett glatt SMS till M.

– Jag var till bilaffären. Nu vet jag var knapparna sitter!
– Var satt dom!
– Där man lägger läppstiftena!
– Bra beskrivning!

Så.
Nu slipper jag frysa häcken av mig i vinter.

1.1.2012

Nyårsdagen.
Jag sov längre än jag gjort någon dag under hela förra året, möjligen bortsett från då jag låg på sjukhuset.
Ändå la jag mig inte senare i går än vad jag gör i vanliga fall, nattuggla som jag är.
En trevlig nyårsfest var jag på i går, och skålade in det nya året i alkoholfri bubbeldricka utomhus, under stjärnor och raketer. Kallt var det. Jag hade tagit med mig varma kläder och vantar. Det var jag glad för. Vi var ute ganska länge. Någon hade köpt såna där thailändska lyktor, som fylldes med varmluft och seglade i väg upp i den klara nyårsrymden.

Nyårsdagarna när jag bodde hemma på Brynäs innehöll alltid Nyårskonserten från Wien, och backhoppningen från Garmisch Partenkirchen.
Jag blir nostalgisk och får den där speciella Nyårsdagskänslan igen.
Det är möjligheter med ett nytt år.
Bort med det gamla, in med det nya. Det nya som antagligen blir vad vi tänker, och förväntar oss.
Vi gjorde en varsin visionboard i går innan tolvslaget.
Skrev med glada glittriga färgpennor vad vi vill ha under 2012.

I dag har jag gjort fisksoppa med saffran.

Det snöar. Det är jag lite lycklig över.

I kväll blir det möte med fina vänner och andlighet.

Gott Nytt År på er alla mina kära läsare!