Sol!

I dag är en bra dag om jag väljer att tro det.
I dag är en möjligheternas dag, och en dag med positiva överraskningar.
I dag ska jag göra något fint för någon annan, och den ska inte få veta att det var jag.
I dag ska jag tänka fina tankar om alla jag möter.
I dag ska jag göra mitt bästa.
I dag ska jag ha tillit.
I dag ska jag ha koll på mina tankar, för det är dom som blir mina handlingar, och mina handlingar blir mitt öde.
I dag ska jag tänka på allt jag har att vara tacksam för, och inte på det som fattas mig.
I dag ska jag le mot dom jag möter.
I dag ska jag hålla hastigheten på vägarna vare sig ni tror mig eller ej.

Medberoendet och relationsberoendet

”Vare sig de medberoende verkar bräckliga och hjälplösa eller starka och kraftfulla, är de flesta av oss rädda, behövande, sårbara barn som lider och längtar förtvivlat efter att bli älskade och omhändertagna.
Barnet inom oss tror att det inte är möjligt att älska oss och att vi aldrig kommer att finna den tröst vi söker. Ibland blir detta barn alltför desperat. Människor har övergivit oss, känslomässigt och fysiskt. Människor har avvisat oss. Människor har behandlat oss illa, svikit oss. Människor har aldrig funnits tillhands när vi har behövt dem, de har inte sett, hört eller svarat på våra behov.
Vi har funnits till för så många. De flesta av oss längtar förtvivlat efter att det äntligen ska finnas någon för oss. Vi behöver någon, vem som helst, för att rädda oss undan den nakna ensamheten och smärtan.
Vi blir beroende an den personen.
Vi blir beroende av älskare, makar, vänner, föräldrar och barn. Vi blir beroende av deras närvaro. Vi blir beroende av deras behov av oss
.”
(Melody Beattie)
Så det som händer är, att en annan människa blir nyckeln till en annan persons ”lycka”.
Som en drog.
En magisk övertygelse växer till betongsanning; ”Can´t live when living is without you”.
Hu så hemskt.
Vilket ansvar att bära för den andre personen.
Han/hon kanske vill avsluta relationen, men då dör partnern.
Eller åtminstone släcks lyset i hans/hennes värld.
Det blir tungt att vara den som lyser upp för någon annan.

Någon annan ska fixa livet. Lyckan. Livslusten. Andningen.
Det är också lätt att bli beroende av att ha en alkoholist eller annan dyssig person i sitt liv, om man från start vuxit upp i en familj där man känt sig ”behövd” och tvingats ta vuxenansvar som barn.
Ett behov av att vara behövd har utvecklats.
Man blir beroende av människor med bekymmer, som man kan fortsätta ta hand om. Man kan bli beroende av människor som man faktiskt inte älskar eller ens tycker så mycket om. Man behöver någon, vem är mindre viktigt.
Kärleken objektifieras.
Förvrängningen blir bisarr och det onormala blir normalt ibland.
Man stannar för att han inte slår eller är otrogen eller super.
Man prisar någon för något som är en självklarhet för de som inte vuxit upp i värsta geggan.
Så länge man fokuserar på en annan persons problem, alkoholberoende, passivitet, obeslutsamhet eller annat, behöver man inte känna på det som finns djupt nedstoppat inuti en själv.

Men man är i det tillståndet ingen levande person. Och inte den man är ämnad att bli.
Det finns en väg ut ur medberoendet, relationsberoendet, sexberoendet,  alkoholberoendet, tablettberoendet, spelberoendet och allt vad som finns för att fly undan sig själv.
Den vägen hittar man oftast när smärtan blir för stor.

När man blir medveten.


Monday monday…

En kall morgon i dag. Termometern visar på nära – 10.
Men solen värmer säkert, så det kan nog bli riktigt skönt fram på dagen.
Kreativiteten håller i sig. Bara jag inte slarvar bort den nu!
Det kan hända snabbt som ögat.
Ett telefonsamtal där jag försvinner in i andra frågor och samtalsämnen, tankar som drar mig åt ett annat håll, vad som helst.
Bäst jag sätter fart.
Dagen är min.
Och din.
Vad behöver du göra i dag som du skjuter upp?

Från tanke till handling.

Gick ut i dag igen på walkabout. Det var snorhalt och kallt, fast solen bara dundrade på!
Satte mig i solstolen ett tag, i lä, och nästan somnade.
Det blev sovmorgon hemma hos mig i dag.
Värsta Sortens sovmorgon.
Det var det värt.
Jag är fortfarande lycklig över en så rolig kväll, som jag hade i går. Känslan sitter kvar.
Jag vill åka till Antibes och skriva.
Egentligen går det precis lika bra att skriva här hemma.
Det är antagligen en tankefälla, att om jag bara fick ta in på ett hotell där i Sydfrankrike, så skulle jag skriva så det ryker.
Förut tänkte jag, att ”om jag bara hade ett litet hus, då skulle jag skriva”
Nu har jag ett litet hus.
Så vad väntar jag på?
Ja, alltså jag skriver, det gör jag, men för sällan och för korta stycken åt gången, och sen går det veckor innan jag skriver nästa gång.
Undrar om jag ska bestämma att skriva tjugotre minuter varje dag den här veckan?
Det är vad som rekommenderas.
Då kan det också bli en timme också. Eller två.
Det gäller ju att komma igång. Börja.
Jag har så många planer i skallen.

Idéer och tankar och projekt.
Men så länge dom bara snurrar runt i mina tankar kommer dom inte att BLI.
Jag behöver agera.
Igen.
En idé är att starta en kurs för anhöriga till alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare, sexmissbrukare, tablettmissbrukare och alla andra missbrukare.
Det skulle jag vilja ha klart, så jag kunde gå ut med det på min föreläsning om medberoende på onsdag.
Jag har lokal, jag har kompetens, jag har tid.
What´s wrong with me?
Nu ska jag genast skriva en inbjudan, som jag kan dela ut på onsdag.

Good Night, musiclovers.

Hittade liksom inte Stoppknappen.

Hur det kan bli.
Jag går på barnkalas och kommer hem kl 02 på natten med värkande fötter.
Ändå liksom fortsätter benen dansa när jag kliver ur bilen.
Det var länge sen jag hade så kul! Kanonmusik på Mingel & Bar med Budda som DJ.
Det gick inte att sluta.
Jag tänkte att det måste finnas någon avstängningsknapp på mig. Men jag var som en Duracellkanin.
När det är bra musik kan jag stå på hur länge som helst. Men då ska det vara BRA. Inget trams och inga halvmessyrer.
Järnet.
Rakt igenom.
Det var det i kväll kan jag lova.
Mina fötter är det synd om.
Ajajaj.

På dansgolvet stod min polare från högstadiet.
Hon som fick vara ute mycket längre än jag.
Nu kunde jag också.
Fast katten var sur när jag kom hem,  såklart.

– Men tyst, sa jag. Du måste förstå att matte behöver ha lite kul ibland. Det är faktiskt jag som betalar huset och din mat och kattsanden. Nu lugnar du ner dig. Jag är hemma nu, OK?

Hon ba´.
– Mjauuuuuuuuuuuuu mjauuuuuuuuuuu mjaaaaaaaaauuuuuuuuuuuuuuuuu.
Nu har hon lagt sig.
Själv ska jag in i duschen.
När jag stod där på Mingel o Bar tänkte jag, att jag gör som jag gör på somrarna efter en kväll på dansgolvet; kör direkt ner till bryggan och sliter av mig kläderna och hoppar i.
Fast det var bara en tanke.

Hur kul som helst har jag haft i kväll!

Born to be alive.

I kväll kände jag igen mig själv.
”Det där blir en riktig dansdocka, det” minns jag att dom sa om mig när jag var under 5 år.
Men det har varit för lite de senaste åren.
Det tänker jag ta igen.
Good night Musiclovers

Lördag i bushen

Det blåser som tusan.
I köket visslar det. Då vet man att det inte är någon lek.

Ljuset i fönstret bringar löften om sol. Det gjorde han på TV nyss också. Sol på eftermiddagen, sa han.

Härligt!

På eftermiddagen ska jag gratulera en finfin liten kille som fyller 4.

Men nu är det kaffedags innan jag avlider.

Låååååååång walkabout med mig själv och tystnaden, stillheten och havet.

Jag var på walkabout i 3 timmar. Det känns vårigt nu! Isflaken låg och guppade i viken. Det var skönt ute, fast solen inte var framme.

Det finns inget bättre än att få vara i naturen för mig numera.
Andlig påfyllning, lugn och sinnesro

Tacksam i dag för: