Tredje världskriget.

Sen jag kom till min adoptivmamma 1960, och tills hon dog 2009, oroade hon sig för det tredje världskriget.
– Nu blir det tredje världskriget! sa hon så fort det var inbördeskrig eller oroligheter på TV.
Vad hon inte visste var, att det redan pågick. Och pågår.
Det pågår i familjer, det pågår hos din granne, det pågår i alla samhällsklasser och det pågår i de små byarna och i storstäderna, det pågår på ditt jobb, hos dina barn och hos politikerna och idrottsstjärnorna och ungarna som deltar i talangtävlingar och det pågår på skolavslutningarna när barnen står där i blommiga sommarklänningar och fina byxor med Liljekonvaljbuketter i händerna och sjunger ”Blomstertiden”.
Det pågår och det blir värre och värre.
Det tredje världskriget är kriget mot drogerna. Alkoholen. Knarket. Tabletterna.
I dag mötte jag en packad man med en systempåse i handen och en tröja med texten ”PRIPPS BLÅ” med stora bokstäver över hela magen.
Inte vet jag, men för mig känns det inte OK att leva i ett land, där långt över 10% av befolkningen är beroende. Alla dessa människor lider av en sjukdom, som är obotlig, kronisk, progredierande och dödlig.
Men på Nyheterna pratar man hellre om ekologisk mat.
Vad är det som gör, att vi inte snackar om alkoholens inverkan på människor?
Varför tiger vi om familjer som lider, om alla barn som har en full pappa att ta ansvar för och bädda ner varje kväll, och om alla barn, som går till skolan med stenklumpar i magen av oro och skam och rädsla? Vad är det som gör, att vi skiter i om grannfrun ljuger om sina skador, och säger att hon har cyklat omkull, fast vi fattar att hennes alkoholiserade make har slagit henne?
Varför tiger vi om om fulla människor som sätter sig bakom ratten, med risk att döda människor dom möter?
Varför kan man ägna tio minuter av AKTUELLT till att prata om näringsämnena i fruktyoghurt?
Vad gör DU om du vet att någon kör onykter?
Ringer du och anmäler det?
Jag hoppas det.

För om du gör det, får alkoholisten en konsekvens, ( ja man är alkis om man kör onykter), en negativ konsekvens, och det behöver han eller hon, för att nå sin botten, kasta in handduken, hissa vit flagg, kapitulera.
Tveka aldrig att ringa polisen när du vet att någon kör på fyllan, eller är påverkad av Benzo eller andra droger.
Du är medskyldig om det händer något, och du har tigit.
INGEN, märk väl, ingen har valt att bli beroende.
Ingen är ansvarig för sin sjukdom.
Men varje alkoholist, narkoman, spelmissbrukare, tablettberoende, sexmissbrukare och så vidare, har ansvar för sitt tillfrisknande.

För att vara kapabel att ta det ansvaret behöver personen vara befriad från nära och käras ”omsorg”, skyddande och räddande.

Rädda dig själv i stället, du är den enda person du kan förändra.

Världens bästa helg!

Helgen var fantastisk.
Havet, båten, familjen och solen, Morsdagsfrukost på Terrassen nere vid vattnet, jag bara satt, och yngsta dottern serverade mig Yoghurt med jordgubbar och päron, kaffe, macka och en liten liten bit Kladdkaka med vispgrädde och ännu fler jordgubbar.
Heaven on earth!

För övrigt vet jag inte så mycket om nånting.
Mitt vikariat kanske går ut snart, eller inte, jag kanske blir arbetslös, eller inte, det är i alla fall 14 dagar kvar och jag känner ingen oro.

Det finns en lösning.

Vilken lösningen är vet jag inte i dagsläget och behöver inte veta heller.
Jag kanske vinner på postkodslotteriet eller så.
Jag har nu mitt perfekta jobb!” är en fantastisk affirmation. Så får änglarna jobba för det, medan jag ligger i båten och guppar i mjuka dyningar och måsarna svävar mot en knallblå sommarhimmel.

Just nu kan jag tänka mig en lång semester.

Den skulle jag spendera på ön, i all enkelhet, grilla lite grönsaker och bara vara, sola,  plantera, bjuda ut vännerna på lite mys, gå i skogen och äga Sommaren.

LEVA. Lyssna. TILLÅTA. Vila. SIMMA. Betrakta. SKRIVA. Andas.

Det är mycket nu.

Kommer hem halv elva från mitt jobb, jag har haft grupp, suttit på tåget hem och kliver ur bilen vid postlådorna, andas in försommardoften av Björk, lyssnar på göken, bara står där, på grusvägen, en stund innan jag dyker ner med handen i postlådan.
Då drar jag upp ett lönebesked från ett ställe där kråkorna flyger upp och ner, ett ställe där jag inte har jobbat på väldigt länge, och inuti står det att jag har en löneskuld på massa tusenlappar.
Först blir jag förbannad, rädd och får puls på 290.
Se´n tänker jag, att dom kan bara ta och kamma sig.
Det är fel på lönebeskedet och det löser sig.
I morgon.
I morgon ska jag ringa löneavdelningen.

Jag behöver sova, jag är trött, men inte kan jag bara gå och lägga mig, det är kriminellt att inte ta del av en så ljuvlig kväll, så jag bara slänger in väskan och tar av mig nya vårkappan och så sätter jag igång att plantera mina Lobeliabebisar i nya krukor, och vet ni hur mycket jord det kan samlas under ett par lösnaglar, och så vattnar jag och pratar lite med dom, och sätter mig en stund på min hutlöst ovårdade altan, innan jag går in och matar katten, och tar en snabb utrensning i ett kylskåp där paprikan travar runt själv och sjunger ”Helan går”, den är väl påverkad av något som har jäst där inne, och jag inser att det är ohållbart att köra på som jag har gjort de senaste veckorna, med föreläsningar, (egna och en fantastisk som Olof Röhlander hade i går), grupper, extrajobb och långa resor.
Jag behöver dra i handbromsen.

Nu.

Jag vill inte fara runt som ett torrt skinn, även om jag verkligen älskar mina jobb.

Men det räcker med två. Inte fyra, som det har varit nu.
Det har bara varit hem och sova och upp och jobba, in på ICA en snabbis, tanka bilen och så går det, runt runt runt.
I alla fall den senaste veckan har det varit så.

Det räcker för att jag ska tappa sinnesron i mig, och andligheten.

Det är tur att det är helg snart.
Jag behöver andas.

När livet är varsamt och vänligt och bjuder på glädje och utmaningar

I min älskade soffa sitter jag och har just ätit frukost. Jag är ledig från Världens Bästa Arbetsplats i en annan del av landet och ska föreläsa på Världens Bästa QvinnoQula på eftermiddagen.
Jag ska prata om Självkänsla, som jag också pratade om på P4 Gävleborg i måndags. Självkänsla kan vi skaffa oss genom att välja bra tankar, bra saker att göra för oss själva, ta ansvar för oss själva, och genom att omge oss med bra människor!
Om vi är tillsammans med dom som säger att vi inte duger och att vi är ”dumma i hela huvudet” och ”Du ska vara glad att du har mig för ingen annan vill vara med dig”, då kommer vi att krympa inuti och bli till små skuggfigurer som inte vågar tro något gott om oss själva överhuvudtaget.
Så välj bort dom som projicerar ut sin egen litenhet på dig, det är en bra idé.
Lär dig att respektera dig själv.
Var med människor som respekterar dig för den du är.
Var snäll mot dig själv.
Säg JA när du menar JA och NEJ när du menar NEJ.
Sätt gränser. Du har rätt att säga STOPP. Jag vill inte mer. Nu får det vara nog.
Så.
Utan att förklara varför.
Det är många som förklarar och förklarar. Timme ut och timme in.
– Nej.
Det räcker.
Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.
Fast JA är ett bättre ord.
Ja är ett underbart ord att säga när det är sant och kommer inifrån ens hjärta.
Vill du gifta dig med mig?
– Jaaaaaa …

Eller när någon frågar om man vill åka på konsert med Bruce i sommar, eller om man vill ha hjälp att sjösätta båten. Eller ”Vill du dansa?” just när de första tonerna av världens bästa låt spelas upp.
Då är ”Ja” det bästa ord som finns.
Just nu hoppas jag på att få en fråga.
Jag affirmerar, visualiserar, hoppas och sänder ut i Universum.
Det handlar om ett jobb.
Jag vill svara ”Jaaa!” på en fråga, som inte har kommit än.

Ha en fin dag i dag, alla.
Sa jag att jag ska lyssna på Olof Röhlander i kväll? Han föreläser i Gävle.
Jag vill lära mig ännu mer om Tankens Kraft. Jag vet att det fungerar.

”Det blir som vi tänker”.

Så var varsam med dina tankar.


Inte så HÄR fort!

Nu ska det bli 19 grader på fredag enligt yr.no och jag får panik!
Jag har inte fått i båten än och när ska jag hinna? Jag jobbar, föreläser, reser, håller påååå!
Är det SOMMAR nu helt plötsligt?
Vad ska jag ha för skor?!
Jag har kritvita ben och inte har jag hunnit till fotvården och inte ens planterat ut dom där stackars Hänglobeliorna jag köpte.
Näe nu går det för fort.
En sak är bra.
Jag har i alla fall hunnit måla tånaglarna i en snygg rosa färg.

Vilken fin helg!

Helgen har varit fantastisk. Så innehållsrik och fin.
Min ena unge har varit hos mig och vi har gjort trevliga saker, ätit gott, sovit på ön, frukosterat på bron och röjt inne och ute.
Jag är trött men nöjd, och skulle vilja orka se Bridget Jones men i morgon bitti när alarmet ljuder kommer jag att tacka mig själv om jag väljer att lägga mig i tid.
Good Night Musiclovers!

Jag bara har det bra hela dagarna.

I går när jag kom hem låg ett paket på altansoffan. Paketet innehöll en bok om Änglar!
Det var en ängel, som hade lagt dit den också.
Ylva heter hon, den ängeln.

Sen skulle vi grilla, dottern och jag.
Jag hade en nyinköpt grill som jag inte hade packat upp än. Vi var hungriga, och medan dottern var upptagen med annat skulle jag skruva ihop fansty … grillen.
DET GICK INTE!
Just då körde sonen i grannhuset förbi.
Jag gick dit och frågade vad han skulle göra.
– Ingenting särskilt, sa han.
Två minuter senare stod han på min altan och skruvade.
Snart var grillen ihopsatt och igång, jag hade köpt en sån där elektrisk mojäng som man lägger på grillkolen och det blev en fin glöd, snabbt.
Gott var det, vi grillade grönsaksspett och lite korvar och Ciabattor som var ingnussade med vitlök, och olja på.
Sen la vi ananas och bananer i bitar i folieformar avsedda för bullar, och la på gallret medan vi åt det andra. Det blev en smarrig efterrätt med lite glass till.
I dag åkte vi till Nostalgibyn i Fellingsbro. Hosta närmare bestämt. Hooooooooosta-inte hosta som när man är sjuk.
Det var ett jätteroligt ställe!
Tyvärr går det inte att ladda upp bilder på den här bloggen längre, inte fler än en verkar det som, men kolla på www.nostalgibyn.se eller kika in på http://trollrike.blogspot.se

Morgon vid tjärnen

I morse vaknade jag tidigt, utan alarm på mobilen. En tanke som kom genast var, ”jag kanske skulle gå ut i skogen nu, tidigt, innan frukost”.
Inte vet jag hur många tankar och idéer jag får varje dag, som jag aldrig genomför, tankar jag bara noterar, som om de vore för långt borta, eller ouppnåeliga, eller invävda i en tjock dimma …
Men det är många, det kan jag lova!
Men nu bestämde jag mig.
Jag drog på mig skogsluffarbrallorn och en fleece, vindjacka och mina skogsdojor och gick ut.
Fåglarna sjöng och det var underbart! Ingen sol, mulet var det, och blött efter regnet. Friskt att andas, och björkarnas löv doftade midsommarafton.
Jag gick ner till tjärnen där några sjöfåglar hade landat på den spegelblanka ytan, och satte mig där och bara var en lång stund.
Sen gick jag hem och åt frukost, bryggde massor av kaffe.
Mina nattugglefasoner håller på att klinga av.
Inte alltid, jag är gärna vaken till två någon natt då och då, men inte lika ofta.
Det är fint med morgnar har jag insett.
Men jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli en sån som går upp fem, frivilligt, och börjar dammsuga.
Härligt att det är långhelg!
Yr.no visar sol i morgon.
Vi får se.

En alldeles vanlig dag fast väldigt ovanlig.

Oj vilken dag … innehållsrik och fin! Tack för i dag, tack för en alldeles vanlig dag (om man nu kan kalla den vanlig … egentligen inte.)
Men glad och tacksam är jag för alla jag fått möta i dag, för de som har delat med sig lite av sig själva, sina innersta tankar, känslor och erfarenheter, för de som jag fått lyssna på, och de som har lyssnat på mig, utan att komma med råd innan jag har bett om det.
Jag uppskattar människor som kan ”äga” sina tillkortakommanden och stå för det, utan att skylla på omständigheterna, på andra människor eller förneka att de har sagt/gjort olika saker. Människor som kan säga ”Förlåt”, ”jag är ledsen om jag sårade dig”, som vågar vara sanna. Som kan bekräfta att ”Ja, så var det. Jag är ledsen.”
Jag möter många som sökt bekräftelse från sina föräldrar, men som aldrig fick ett erkännande.
Barnet ser att pappa/mamma dricker öl och blir full, men när det tas upp kommer förnekandet och föräldern säger att så var det inte alls, det var bara saft i glaset och ingen var full, kanske lite trött bara.
Eller ungen som aldrig fick beröm, bekräftelse på att hon var älskad, att hon var ”good enough”, eller gjorde något bra. Hon strävar efter att få höra ett enda ord, en enda komplimang, en enda gång.

Men det kommer inga såna ord.

En kvinna jag mötte längtade så efter att få höra sin pappa säga, att han var ledsen för att han var full när hon var liten, att han hade önskat att han hade haft förmågan att vara en bättre förälder, men hon fick aldrig höra det från honom.
Ibland strävar vi ett halvt liv efter att få det där erkännandet, få höra de orden vi längtar efter, gång på gång försöker vi.
Men det är först när vi ger upp och inser, att det kommer inte att hända, som vi får kontakt med sorgen.
När inget hopp finns kvar, då kommer den, och det är bra, fast det gör ont.

I dag har jag bara mött ärliga och sanna människor. Människor som vill komma vidare, växa, utvecklas.

Då är det fint att vara med! När det blir ett ”möte” på riktigt. Utan masker, utan lögner och dimridåer.

Eller, som en kvinna uttryckte det: ”När det inte är tomt i holken”.