En alldeles vanlig dag fast väldigt ovanlig.

Oj vilken dag … innehållsrik och fin! Tack för i dag, tack för en alldeles vanlig dag (om man nu kan kalla den vanlig … egentligen inte.)
Men glad och tacksam är jag för alla jag fått möta i dag, för de som har delat med sig lite av sig själva, sina innersta tankar, känslor och erfarenheter, för de som jag fått lyssna på, och de som har lyssnat på mig, utan att komma med råd innan jag har bett om det.
Jag uppskattar människor som kan ”äga” sina tillkortakommanden och stå för det, utan att skylla på omständigheterna, på andra människor eller förneka att de har sagt/gjort olika saker. Människor som kan säga ”Förlåt”, ”jag är ledsen om jag sårade dig”, som vågar vara sanna. Som kan bekräfta att ”Ja, så var det. Jag är ledsen.”
Jag möter många som sökt bekräftelse från sina föräldrar, men som aldrig fick ett erkännande.
Barnet ser att pappa/mamma dricker öl och blir full, men när det tas upp kommer förnekandet och föräldern säger att så var det inte alls, det var bara saft i glaset och ingen var full, kanske lite trött bara.
Eller ungen som aldrig fick beröm, bekräftelse på att hon var älskad, att hon var ”good enough”, eller gjorde något bra. Hon strävar efter att få höra ett enda ord, en enda komplimang, en enda gång.

Men det kommer inga såna ord.

En kvinna jag mötte längtade så efter att få höra sin pappa säga, att han var ledsen för att han var full när hon var liten, att han hade önskat att han hade haft förmågan att vara en bättre förälder, men hon fick aldrig höra det från honom.
Ibland strävar vi ett halvt liv efter att få det där erkännandet, få höra de orden vi längtar efter, gång på gång försöker vi.
Men det är först när vi ger upp och inser, att det kommer inte att hända, som vi får kontakt med sorgen.
När inget hopp finns kvar, då kommer den, och det är bra, fast det gör ont.

I dag har jag bara mött ärliga och sanna människor. Människor som vill komma vidare, växa, utvecklas.

Då är det fint att vara med! När det blir ett ”möte” på riktigt. Utan masker, utan lögner och dimridåer.

Eller, som en kvinna uttryckte det: ”När det inte är tomt i holken”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *