Så är det med allt.
Det börjar med en tanke.
En tanke som kanske sveper förbi, långt borta i periferin, knappt märkbar.
Senare dyker den upp igen, lite närmare, lite längre. Viskar.
Till sist knackar den på.
Men det hände ingenting i alla fall förrän i går, i ett telefonsamtal med en tjej i Årsunda.
Plötsligt, en lördagskväll, innan jordens bästa gråtfilm skulle börja, kom inspirationen och handlingskraften och jag satte igång med att möblera om.
Bordet skulle ut från vardagsrummet och in i köket. Det var liksom själva syftet. För att det inte skulle bli så tomt där bordet hade stått skulle en soffa flyttas dit.
Så.
Det jag borde ha tänkt på är att min erfarenhet av att flytta en eller två saker brukar föra med sig så mycket mer.
Då blir det så att den grejen kan inte stå där, och så måste jag slänga en lampa eller ge till Myrorna, och den grejen vill jag titta noga i, och kanske jag skulle flytta hela kylen eller varför inte hela köket när jag ändå håller på?
Kaos med andra ord.
Men jag fick klart med bordet och soffan, och se’n började filmen, och med den Det Stora Gråtandet.
”When a man Loves a woman” lämnar ingen oberörd, som har anknytning till familjesjukdomen alkoholism. Om man inte har stängt av förstås. (Stängt av känslorna, inte TV:n.)
Den lilla flickan som hittar mamma på golvet och tror att hon är död, hon, som får bära så mycket ansvar, hon, som inte får vara barn, hon som förstår och vet och ser, hon väcker smärta i mig varje gång jag ser filmen, och jag kan lova att det är många gånger.
Jag gråter varje gång.
Ibland mer, ibland mindre.
I går var det mer.
Väldigt mycket mer.
Och det är bra.
Att gråta är bra.
Jag vill ändra i skåpen nu också. Det ska vara Lycka att titta in där. Prickiga saker. Vitt och rosa. Gulligt. Fräscht.
Jag är i en rosa period. När vi var till ”Min lilla mormor och jag” köpte jag gulliga rosa skålar och grejer, men jag vill ha nya muggar nu också. Dom jag har är visserligen rosa, men det är sprickor i dom. Jag köpte dom på Debenhams i Stockholm för massa år se’n. Jag hade yrsel där inne och höll på missa tåget för jag var alldeles exalterad. Barnen fick leda ut mig därifrån.
Så jag kör på ett tag igen, medan inspirationen sitter kvar. Tacksam att det är mulet, då kan jag lättare hålla mig på land utan att få ont i själen, och greja på här hemma.
Det är ju midsommarafton på fredag.
Jag har massor att fixa tills dess.
Laxtårta ska fixas till lunchen med familjen, innan vi reser stången på ön och lekarna börjar.
Blommor ska plockas, jag ska ha föreläsning på QvinnoQulan och grupp för anhöriga på kvällstid, jobba på dagarna och ösa båten igen och plantera och hålla på. Baka om jag hinner.
Men en dag i taget och här och nu.
Här och nu ska jag kolla öppettiderna på Återvinningen. Det är för mycket skräp i mitt hem.
Ha en bra dag alla, och glöm inte att andas.
