Vår lilla katt.

Jag har inte bloggat på länge, och jag hörde att några undrar var jag är och varför det är så tyst och så.
Det som har hänt är, att vår lilla katt har fått somna in.
Jag saknar henne så.
De första nätterna efter att hon dog sov jag på ön.
Där har hon aldrig varit, aldrig satt några fotspår, där finns inga minnen, där hör jag inte hennes rörelser fast hon inte finns mer, där ”ser” jag inte henne fast hon är i katthimlen.
I helgen var jag bortrest.
När jag kom hem igen blev det så påtagligt.
Jag öppnar dörren och alla mina sinnen förväntar sig att hon ska stå där i hallen, eller ligga högst uppe på hyllan, eller sova i fåtöljen, hoprullad som en liten kanelbulle med svansen under hakan eller över nosen.
Men det är bara tomt i mitt hus by the sea.
Jag har mist min livskamrat.
Min älskade katt som sov på min höft varje natt.
Hon, som satt i mitt knä så fort jag slog mig ner i soffan.
Hon som gossade och skulle krypa in i mig om hon hade kunnat.
Inget är så sorgligt som att åka hem från veterinären med en tom kattkorg.
Eller jo, det är klart det finns det som är sorgligare.
Men i mitt hjärta värkte det, och i mina döttrars.
Min yngsta dotter var med hos veterinären.
Det skulle bara vara ett återbesök.
Men jag hade sett att Sugar var sämre.
Dottern, som inte hade sett henne på någon vecka, såg en stor skillnad.
Hon var orkeslös, hade minskat i vikt, åt dåligt sen två dygn.
Veterinären sa att om det var hennes katt skulle hon låta henne somna in.
Vi bad att få vara ensamma ett tag, med Sugar, tårarna rann på våra kinder, katten i dotterns famn, och vi pratade om det, att låta henne få somna in.
Vi ringde till min andra dotter, frågade hur hon kände.
Vi var överens.
Katten ska inte behöva lida, det är hennes väl som kommer först.
Inte våra känslor, vår ledsenhet, vår smärta.
Så vi hämtade veterinären, och Sugar fick en lugnande spruta och medan den verkade låg hon i dotterns knä, hon fick sen komma upp på britsen och hennes lilla ben rakades och så fick hon narkos, sedan påfyllning, och så somnade hon, med sitt lilla huvud i dotterns hand.
Älskade katt.
Tack för att vi fick ha dig i femton år, tack för all kärlek du gav, tack för alla minnen, som när du klättrade upp i julgranen och satt mellan grenarna när du var liten, eller när du gjorde kullerbyttor baklänges, eller när du första gången du var utomhus blev rädd för den där flugan och slet dig ur kopplet, och alla gånger du har klöst, rivit, spjärnat emot, kutat under bordet eller upp på loftet när du visste att nu är det dags för den där hemska resan till veterinären igen, för din allergiklåda.

I våra hjärtan kommer du alltid att finnas, och min saknad och sorg kommer att gå över en dag, eller minska i alla fall, men ännu gör det ont att ligga där uppe på loftet utan katt på höften, och jag gråter en skvätt för att jag inte kan låta bli och för att jag vet att det är bra och för att tårar läker sorgen.
Men jag är inte i sorgen hela tiden, den kommer och går, som sorg gör, och jag kan skratta högt och faktiskt har jag känt mig alldeles lycklig vid två tillfällen efter det här, och en gång var i havet, när jag simmade och snurrade och plaskade och solen bara sken och det var sommar så in i bänken och säkert nitton grader i havet, och en gång var när vi sa att vi skulle till Elsa Anderssons konditori när vi drog ner till Göteborg.
Fast mina lycko-moments brukar vara många, och komma ofta, men nu är det inte så.
Och då skriver jag inte på bloggen heller, eftersom jag helst vill förmedla glädje och inspiration och entusiasm och klokhet och hopp.
Men jag vet att en dag kommer jag antagligen att skaffa katt igen.
Jag har haft katt/katter sedan 1988, och jag vill inte leva utan.
Katter är underbara och mysiga och rogivande och kärleksfulla, kloka individer, personligheter.
Men jag vill inte ha en katt nu eller i morgon.
Jag vill sörja färdigt Sugar, hur man nu sörjer färdigt, det går inte, men det värsta i alla fall, låta hennes minne landa i mitt hjärta, linda in hennes gestalt i bomull inuti och älska henne alla dagar.

Jag vill vara ledsen klart.
Det kommer att komma till mig, det där med katt.
När det är dags.
Och det är ingen brådska alls med den saken.
Katter byter man inte ut, skaffar ny, som när kaffet är slut.
Så.
Nu har jag skrivit klart.
Vi får se när jag dyker upp här på Bloggen igen.
Ha det gott alla mina fina läsare!

2 reaktioner till “Vår lilla katt.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *