Vilken gåva!

Jag förstår att jag har kommit en bit med mig själv, eftersom jag inte oroar mig längre, för till exempel hur det ska bli med mitt vikariat efter att jag sa upp mig på förra stället.
Äntligen!
Äntligen sa jag upp mig.
På det ställe jag är nu har vikariatet förlängts med ibland en vecka, ibland en månad, sen jag började här i april.
Men jag har haft tillit.
En känsla i magen.
Det blir som det ska.
Jag har ju en del utgifter varje månad, som alla andra. Men jag har inte varit i rädslan.
Lite pirr var det ett tag, när jag inte visste på onsdagen hur det skulle bli på måndagen, typ.
Men hade det varit förr, då hade jag haft ont i magen, legat sömnlös, oroat mig som bara den.
Att vara i nuet är så skönt.
Här och nu.
Den enda tid vi har.
Och så ha tillit.
Våga åka i baksätet.
I dag fick jag ett besked som gjorde att jag hade kunnat ställa mig och hoppa på parkeringen. (Mötte min underbara chef där.)
Jag får förlängt.
Lite mer än en vecka.
Lite mer än två.
Lite mer än en månad, faktiskt.
Jag är så himla LYCKLIG!
Ha en fin dag, alla.
Släpp taget och surfa på vågorna.
Allt är som det ska.

22.18

Förut bodde jag med en som inte gillade champinjoner.
Jag lagade olika maträtter som det skulle vara champinjoner i, utan att ha i såna. Det blev gott ändå, och jag brydde mig inte så mycket om det.
Men så en dag när jag gjorde Fisksoppa med saffran kom jag på, att visst ja, det ska egentligen vara champinjoner i den här soppan, och då hade jag i det, och tyckte det blev extra gott.
Då hade jag varit skild från den personen i typ 19 år.
Alltså det är helt galet hur det blir.
Jag har nyss mist min katt som jag hade bott med i 15 år.
Hon älskade ”Plättar i luften”, blomman, ni vet. Hon åt upp bladen. Så jag har inte kunnat ha den blomman.
I dag på ICA MAXI köpte jag en. Det blev fint. Jag satte den i en vit ytterkruka och nu står den där på fönsterbänken i köket och ser trevlig ut.
Jag har nog slutat med massor av saker av olika anledningar sen jag blev kattägare för första gången 1988.
Sitta i soffan med svarta brallor till exempel.
Ett tag var jag ihop med en man som ofta hade mörk kostym och så där. När han kom hem till mig brukade jag lägga ett lakan eller nå´t i soffan där han skulle sitta, för att hans brallor inte skulle bli fulla med katthår.
Ja, det för med sig en del, det där med att ha katt.
Eller att bo med nå´n som inte gillar champinjoner.
Det är rätt bra att bli medveten om vad det är jag har ändrat på, som egentligen inte var vad jag ville, kanske.
Tulpaner gick inte att ha hemma heller. Dom blev uppätna. Ja, nu pratar jag om katten, inte mannen.
Jag fick ställa in dom i ett skåp medan jag var på jobbet.
Hur som helst, i går ringde GD och undrade om jag kunde skriva i helgen, det är ju ”Countryfestivalen” i Furuvik.
Shit, va gärna jag hade velat göra det!
Jag vill så mycket!
Det finns så mycket roliga jobb, och jag skulle vilja säga JAAAA till allt möjligt, men det finns bara 24 timmar på ett dygn, och jag får hålla mig själv i strama tyglar när det gäller det som lockar och är kul, och som jag dessutom kan dra in lite cash på!
Så jag bad att få tänka på det, och återkomma, och den där kloka delen i mig vann.
Jag behöver dra i handbromsen lite.
Mitt ordinarie jobb tar en del tid, och så har jag firman, föreläsningar, kurser, och ett hem som jag älskar och skulle vilja vara i mycket mer än jag är just nu.
Så jag tackade nej.
Skit också.
Men det är bra. Det är bra att jag sa nej, jag behöver landa på helgerna och jag behöver havet och vinden och måsarna och tallarna och mossan och stenarna och klucket av vågorna som slår in mot stranden och himlens alla nyanser och tystnaden.
Jag behöver energin som jag får här ute by the Sea, den som kommer ur marken och vattnet och som dras upp genom mina fötter när jag kliver ur bilen efter en arbetsdag, och som fyller min kropp och min själ med en blandning av andlighet och ro, ett lugn, en känsla av att tiden stannar upp och jag får andas, andas på riktigt, och släppa allt som dagen fört med sig, bilkörning på motorvägarna, asfalten, allt jag ska komma ihåg, planeringen i almanackan för att få allt att gå ihop, alla val jag gör, tider att passa…
Om jag inte hade detta ställe vore jag antagligen utbränd.
Här tankar jag, här laddar jag mina batterier, fyller på, landar.
Här bor jag.
Här hör jag hemma.

Life is good!

Underbara sommar, underbara helg, underbara familj och underbara liv!
Så känns det.
Och underbara bil, som jag har lånat över helgen, och som jag vill ha så jag är beredd att sälja allt jag äger för att kunna köpa den.
Nej,  nu tog jag i.
Men ni fattar. JAGVILLHABILEN.
Helgen var så himla fin! Vi åt kräftor och gjorde fint i gäststugan och städade alla hus, till och med utedasset, och solade och bara njöt.
Jag har slutat gråta över min katt nu. I alla fall om jag väljer att inte tänka på hennes mjuka päls och hennes kloka, stora ögon, som ville säga så mycket.
Jag har blivit erbjuden kattungar.
Men det är alldeles för tidigt.
Jag vet inte ens om jag nånsin mer.
Det jag vet är att jag behöver bli klar med Sugar först.
Och det är jag inte på långa vägar.
Även fast jag inte gråter mer. Inte i dag i alla fall.

23.11

Egentligen skulle inte jag behöva ha någon TV.
Alltså jag tittar i princip aldrig.
Ibland står det på Facebook någon kommentar om typ ”Allsång på Skansen”, och då tänker jag ”Shit att jag missade det”!
Jag kommer aldrig ihåg att kolla vad det ska bli på TV.
Ibland hyr jag någon film, det är trevligt. Jag har så´n där videobutik i TV:n, ni vet.
Men annars är jag helst ute på ön på kvällarna när jag kommer hem från jobbet, eller så är jag hemma här eller ute på vift.
Men jag har dator, TV och fasta telefonen på samma.
Den använder jag heller inte.
Jag har den avstängd för det mesta.
Det finns någon som ringer så gott som varje dag och säger
– Hej det är Uffe, klockan är 19.47 och det är tisdag, på mitt meddelandesvar.
Ja men hallå! Varför skulle jag vara intresserad av vad klockan var då han ringde? Jag lyssnar av meddelandena flera timmar efteråt.

Men bortsett från det har jag två väninnor som ringer på den där fasta telefonen. Plus han som jag kallar Uffe fast han heter nå´t annat. Och så hundranitton telefonförsäljare.
Vore det inte bra att säga upp abonnemanget på både TV och lur? Fast bredbandet då.
Det vill jag ju ha.
Men det var inte det jag skulle skriva om, (kom hon på efter en halv B-uppsats i Telias vara eller icke vara), och vad det var jag skulle skriva om egentligen har jag glömt nu.
Jepp.
Så kan det vara.