Drömmen i mig.

Det här med nytt utseende på Bloggen och fler funktioner, och, som jag hoppas, möjlighet att lägga upp bilder igen, gör mig jättesugen på att skriva!

Ibland vill jag inget annat.

Ibland vill jag vara ledig från Världens Bästa Arbetsplats och bara sitta här i soffan framför brasan, och skriva till långt in på nätterna, med tusen ljus brinnande, och en kopp kaffe, eller två, eller tjugofyra.

Bara min katt skulle jag sakna, men det gör jag ändå. Varje dag saknar jag henne, min lilla goskatt.

Fast i ärlighetens namn ska sägas, att ibland var det trångt med både en laptop och henne i knä. Och hennes huvud på tangentbordet. Så det inte gick att skriva bokstäverna längst till vänster. A S D F ni vet.

Ibland låg hela hon på tangentbordet.

Det var ju varmt åt henne att ligga där.

Tossiga katt.

Jo, jag skulle ibland vilja ägna mig helhjärtat åt skrivandet. Kanske för en månad eller två.

Inte för alltid.

Jag skulle sakna att jobba som addiktolog.

I jul kan det bli så att jag blir långledig. Och då. Då kan jag skriva.

Åh, jag ser mig själv sitta här under mörka nätter medan snön faller utanför, med stora, vimsiga flingor, och jag bara sjuder av inspiration och får orden så där rätt, så det bara sitter som en smäck på en gång! En historia som skriver sig själv, så där som det blir ibland, när man själv sitter nyfiken och undrar vad som ska hända, det är så himla häftigt!

Jag har en del börjor på gång.

På tåget hem i dag hade jag stans snyggaste meningsuppbyggnad i huvudet.

Jag skulle blogga om bitterhet.

Jag har en del bittra människor i mitt liv. Inte nära, men de finns. I periferin, liksom.

Bitterhet gör ingen glad. Och det som är den positiva andliga principen mot bitterhet, det är acceptans.

Att acceptera det du inte kan förändra är bra. Och att förändra det du kan, och samtidigt förstå  skillnaden.

 

Det går att applicera på allt i livet. Från att du har glömt köpa mjölk, till stora tragedier.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *