Ingenting för fegisar

På min förra arbetsplats fanns så mycket rädslor bland de jag jobbade med, så när vi hade handledning ville man bara jobba med fallbeskrivningar.
Jag bär på en övertygelse att det är mitt ansvar som terapeut att hela tiden se till att jag försöker utvecklas, plocka bort ännu mer ur min ryggsäck, växa som människa.
Det gör jag inte om jag ska prata fallbeskrivningar och lägga allt utanför mig själv.
På min nuvarande arbetsplats finns inga fegisar.
Där jobbar vi hårt med det som är inuti.
Vi har en kompetent handledare, trygg och säker i sin roll.
Gud vad jag är tacksam för det!
Det gör ont, jajamen, men vill jag framåt så behövs det smärta.
I dag fick jag kontakt med lilltjejen inuti igen, och hennes uppväxt i alkoholens högborg i Västerås.

Smärtan i att vara liten och ta ansvar, smärtan i separationen från styvpappa, som betydde så mycket och som fanns under de viktigaste åren i mitt liv.
Jag läkte lite till i dag.
Plåstrade om, fick ännu en insikt.
På tåget hem sov jag. Körde sen till Waynes för att landa lite med en kaffe innan mötet.
I morgon blir det en fullspäckad dag.
Frissa, några uppdrag, en session i medialitet och restaurang på kvällen!
Trevligt ska det bli!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *