Drömmen i mig.

Det här med nytt utseende på Bloggen och fler funktioner, och, som jag hoppas, möjlighet att lägga upp bilder igen, gör mig jättesugen på att skriva!

Ibland vill jag inget annat.

Ibland vill jag vara ledig från Världens Bästa Arbetsplats och bara sitta här i soffan framför brasan, och skriva till långt in på nätterna, med tusen ljus brinnande, och en kopp kaffe, eller två, eller tjugofyra.

Bara min katt skulle jag sakna, men det gör jag ändå. Varje dag saknar jag henne, min lilla goskatt.

Fast i ärlighetens namn ska sägas, att ibland var det trångt med både en laptop och henne i knä. Och hennes huvud på tangentbordet. Så det inte gick att skriva bokstäverna längst till vänster. A S D F ni vet.

Ibland låg hela hon på tangentbordet.

Det var ju varmt åt henne att ligga där.

Tossiga katt.

Jo, jag skulle ibland vilja ägna mig helhjärtat åt skrivandet. Kanske för en månad eller två.

Inte för alltid.

Jag skulle sakna att jobba som addiktolog.

I jul kan det bli så att jag blir långledig. Och då. Då kan jag skriva.

Åh, jag ser mig själv sitta här under mörka nätter medan snön faller utanför, med stora, vimsiga flingor, och jag bara sjuder av inspiration och får orden så där rätt, så det bara sitter som en smäck på en gång! En historia som skriver sig själv, så där som det blir ibland, när man själv sitter nyfiken och undrar vad som ska hända, det är så himla häftigt!

Jag har en del börjor på gång.

På tåget hem i dag hade jag stans snyggaste meningsuppbyggnad i huvudet.

Jag skulle blogga om bitterhet.

Jag har en del bittra människor i mitt liv. Inte nära, men de finns. I periferin, liksom.

Bitterhet gör ingen glad. Och det som är den positiva andliga principen mot bitterhet, det är acceptans.

Att acceptera det du inte kan förändra är bra. Och att förändra det du kan, och samtidigt förstå  skillnaden.

 

Det går att applicera på allt i livet. Från att du har glömt köpa mjölk, till stora tragedier.

 

 

Då gick vi och tog en pizza.

Att äntligen få äta efter att ha fastat i 28 timmar och en kvart.

Jag följde med kompisen, som hämtade mig på sjukhuset, till en pizzeria. Stans godaste.

Och så åt jag bara fyllningen.

Då är det ju faktiskt helt OK, när man, som jag, äter LCHF-kost.

Gud så gott det var!

För övrigt är jag trött som ett utskitet äppelmos efter dagens strapatser, och nattens, och nu hoppar jag upp på loftet.

I morgon blir det spännande att se hur den här nystajlade bloggen kommer att se ut!

 

 

 

Dagen i dag

Går du just nu omkring och oroar dig för något/någon?
Skulle du kunna få en bättre dag om du i stället valde att tänka på något som gör dig glad?
Skulle det vara möjligt för dig, att bara för en stund, en timme i taget, släppa din oro, andas med magen och vara i nuet?
I nuet finns ingen oro, ingen ångest.
Nuet är det enda vi har.
Att oroa sig är att slösa bort sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år av ditt värdefulla liv.
Finns det här och nu, något du kan påverka, för att din oro ska försvinna?
Kan du i handling förändra något för din egen sinnesfrids skull?
Om inte ~ visualisera att du lägger dina orostankar i en bubbla, som du sedan blåser iväg, upp till Universum att ta hand om.
Lämna över.
Släpp.
Ingenting blir bättre av att vi oroar oss.
Att i stället fråga sig VAD BEHÖVER JAG, just nu, för att göra mig själv så glad det bara går, eller för att må bättre, är en bra idé.
I dag är det lördag. I dag är den enda dag du har.
Gårdagen har passerat. Den kan du inte längre göra något åt.
Morgondagen är inte här än. Den enda dag du har är dagen i dag.
Låt den bli så bra det bara går.
Välj glada tankar, begrunda allt du har att vara tacksam för, le mot dem du möter, var närvarande och prova att se, verkligen SE, det vackra runt dig.
Var kärleksfull mot dig själv, inte bara mot alla andra.
Säg JA när du menar ja, och NEJ när du menar nej.
Ta minst en kvart bara för dig själv, stäng av ”bruset”, som mobilen, TV:n, datorn, och sitt i tystnad och stillhet. Möt dig själv, andas, slappna av i varje kroppsdel.
Den här dagen är din.
Den här dagen är en gåva.
Vad behöver du, just nu, för att göra den här dagen så fin som det bara går?

Dagens affirmation:
Jag har frihet och förmåga att skapa det liv jag önskar mig.

Född i november.

November är för många en mörk och tråkig månad. Grå och deprimerande.
Jag älskar november!
I naturen ser jag tusentals olika nyanser av brunt.
Lika många av grått, och av grönt.
November bär på löften som snart ska infrias. Advent, julförberedelser, Luciasånger och saffransbak.
Det är kravlöst i november. Rofyllt.
En månad att lägga i en lägre växel, krypa upp i soffan efter skogspromenaden, tända ljus, koka te.
Släcka ner lite. Som naturen. Komma till ro.
Jag är, precis som Orup sjunger, född i november.
Kanske är det en del av att jag tycker så mycket om den här månaden.
Av alla mina födelsedagar som barn minns jag speciellt en. Jag fyllde nog 9.
Jag gick i skolan på Stora Brynäs, och promenerade kavat hem efteråt, för att bli firad.
När jag närmade mig huset där vi bodde såg jag att farmor satt i soffan, som stod precis under fönstret.
Det kom en glädjekänsla som satte sig som en stor boll i magen! En röd. Mjuk.
Mamma hade bakat sin berömda marängtårta med skivade bananer på, och jag fick presenter och farmor fanns där, min farmor, världens bästa och snällaste.
Bättre födelsedag kunde jag inte ha då.
Mina födelsedagar i första familjen minns jag inte.
Utom den gången när jag fyllde fem, och min biologiska pappas bror, farbror Lennart, hade köpt en docka åt mig, som farfar kom med.
Lennart var på sjön, jobbade på olika fartyg, och i Brasilien hade han köpt en vacker docka, som hette Carmencita, hon hade en ljusblå klänning i ett blankt tyg, med glitter på.
Hon hade långa ögonfransar och kunde blunda. Håret var blont och lagt i vågor. Det var en så vacker docka!
På 5-årsdagen blev jag fotograferad med dockan i famnen. Jag är nypermanentad på bilden. Mamma skickade mig till frissan med Harald, som hon var ihop med, ja, han bodde hos oss.
Det var ofta jag satt där, hos frissan.
Fasaden var det inget fel på, precis som det brukar vara i alkoholistfamiljer.
Snyggt utåt, perfekta gardinuppsättningar och välfriserade barn. Snygga kläder på mamma, och rött läppstift.
Men kaos innanför väggarna.
Nu är jag snart i Falun.
I Falun jobbar jag med människor som vill ur skiten.
Människor som inte vill fortsätta dricka, droga, leva i kaos och destruktivitet.
Människor som tar ansvar för sin sjukdom alkoholism, och ber om hjälp.
Det är en gåva att ha detta yrke.
Och hade jag vuxit upp i Bullerbyn hade jag med all säkerhet inte haft det här jobbet.

Tacksam i dag för:

  • mitt yrke
  • att jag inte har bytt till dubbdäck (+5 i morse!)
  • ett samtal från en glad dotter i går
  • frukostomeletten med ost och räkor
  • att jag hann med tåget utan att stressa i dag med
  • att november är här