Inför det nya året.

2012 är inne på de sista timmarna. Ett nytt år ligger framför oss, med 365 dagar, 365 oskrivna blad. Vad vill du att det ska stå på dom bladen?

Vilka blad från 2012 hade du helst velat vara utan? Kom det kanske ändå något gott ur de dagar då smärtan skar hål i ditt bröst, om du tittar i backspegeln nu? Hade du kunnat göra annorlunda? I så fall, har du möjlighet att göra annorlunda nu? I dag? I morgon?
Livet är ditt. Valen är dina. Det är du som har kommandot över ditt liv, ingen annan. Och är det någon annan, eller något annat, ja, då kanske du behöver sätta stopp.
Det finns lösningar, även om det inte känns så ibland.
Som vuxen har du bara ansvar för en enda vuxen person: dig själv.
Det är inte ditt ansvar att ”få honom/henne nykter”, eller att stanna i en destruktiv relation för att den andra inte ska få självmordstankar, eller för att barnen ska må bra, (hur ska barnen kunna må bra om inte du gör det? Ungar känner! Ungar vet.), eller att anpassa dig, vara till lags, försöka passa in i någonting som inte är du. Du klipper dina egna vingar. Suddar ut dina konturer. Ingen har kommit hit till jorden för att vara någon annans ”krycka”. Var och en har ansvar för sig själv, för att se till att kunna blomma, kunna sprida sina vingar, kunna flyga!
Många av oss har vuxit upp i hem där vi redan som små fick lov att ta ansvar, och blev berövade vår rätt att vara barn. Vi utvecklade ett behov av att vara behövda. en falsk identitet, som inte är våra äkta själv.
Vi fortsatte rädda, fixa, lösa andras problem, kontrollera, kritisera, skydda, ta hand om, av egna egoistiska själ, för att slippa skräcken i att inte veta vilka vi var, om vi inte längre var behövda.
Som sagt, ingen har kommit till denna jord för att finnas till för andra och sudda ut våra äkta själv.
Det är fint att vara en god medmänniska, men inte när det är på bekostnad av oss själva. Och inte när vi tror oss veta vad alla andra behöver, men inte har en susning om vad vi själva behöver!
Så inför 2013, vågar du släppa taget om det som inte är ditt? Vågar du låta saker och ting hamna där dom ska?
Vågar du lita på att Livet är gott, och att det är till för dig? För dig, för den du är, inte för det du gör,  inte för att du är duktig och har ett hem som är tiptopp eller har den finast krattade grusgången eller har kontroll på var räkningen från Gävle Energi i juni – 09 sitter i för pärm, eller för att du alltid torkar av bordet innan folk ens har ätit färdigt?
Tänk om det är så, att vi duger, allihopa, för dom vi ÄR? Inte för att vi presterar, kämpar, håller på,  ställer upp, skurar, stryker, aldrig säger nej, offrar oss, tänker åt andra, fixar och löser sån’t som faktiskt ingen bett oss om?
Tänk om du kan få ditt bästa år någonsin, genom att fokusera på dig, på dina behov, dina drömmar, dina önskningar, ditt växande och ditt tillfrisknande från gamla destruktiva mönster som funnits i generationer, vare sig det handlar om beroende, medberoende eller andra dysfunktioner.
Ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva.
Det är ett ansvar vi har mot oss själva och våra barn, att våga förändra, våga se att det finns en annan väg, andra val, och att ta itu med sanningen.
Men för att kunna ta itu med sanningen behöver vi först erkänna den.
Ett riktigt Gott Nytt År vill jag önska er alla.
Några positiva andliga principer kan vara fint att ha med på vägen under 2013:
I stället för fruktan och rädsla kan vi välja tillit, vi kan byta ut oärlighet mot ärlighet, bitterhet mot accepterande och självömkan mot TACKSAMHET.
Med värme och kärlek,
”Stjärnklart”

En liten résume över året som gått.

Min dotter, Mrs W, har tagit sitt pick och pack och dragit till sin man.

Det finns inget så tomt som ett hus, när en älskad unge just har lämnat det efter att ha bott där några dygn.

Det är då tacksamheten räddar, tacksamheten över att jag  faktiskt fick rå om henne ett tag, tacksamheten över walkabouten till ön tillsammans, över myskvällarna i soffan, samtalen (fast hon tycker att jag pratar för mycket såklart, båda mina ungar tycker det, kan inte förstå) … och tacksamheten över egen tid igen, för så är det ju, jag gillar att vara med mig själv. Också.

Speciellt i dag, när jag har en totalt kravlös dag, i magnetsoffan såklart, där jag gillar att fastna, och jag har ätit en LCHF-frukost och i dag blir det inget fuskande,  jag har slängt ut rullrånen till skatorna och Noblessekartongens innehåll i soppåsen, och jag ska steka pannbiffar med Fetaost i till middag.

Snön smälter, det droppar från taken och jag är lättad eftersom jag slipper oroa mig för att det ska bli för tungt. Soptunnorna står snart fria och lättåtkomliga, det har varit så illa så han inte kunnat tömma dom, mannen från Gävle Renhållning. Dom blev liksom inbakade, om ni förstår. I snömassorna.

Jag har tänkt tillbaka lite på 2012.

Det var året då jag äntligen tog mod till mig att säga upp mig från en direkt skadlig arbetsplats, och som ett kvitto på att det var alldeles rätt så fick jag jobb på ett av de bästa ställen jag har jobbat på, där jag slapp gå emot mina värderingar vad gäller behandlingsarbete, och fick fina underbara kollegor och en mänsklig chef, som är allt annat än maktmissbrukare. Jag är superglad över det! Att ha ett jobb man trivs med är grundläggande för ens mående. Det är ju några timmar varje dag som man är på sin arbetsplats, oftast.

I september var jag på bröllop i Paris, en otroligt glad och fin upplevelse, med oförglömliga minnen. Jag har alltid velat resa till Paris, och att det skulle bli i ett så trevligt sammanhang hade jag aldrig kunnat drömma om.

Sommaren kunde ha bjudit på fler båttimmar om jag hade fått önska. Det blev inte många dagar jag var ut med båten, tyvärr. Vädret var inte alltid gynnsamt. Men jag badade. Simmade i mitt älskade hav. Långa bad, busiga, med solglitter framför näsan.

Men frukostarna på bron i huset på ön uppvägde det mesta. Vi rensade bort all gammal bråte, satte dit bord och stolar, och det blev en ny upplevelse, helt underbart att sitta där och dricka morgonkaffet! Alla år i barndomen var det en plats för hinkar, lådor, onödiga och nödvändiga saker, men ingen hade insett att det egentligen var jordens bästa frukostställe, förrän år 2012. Och jag var hemmablind. Så där hade det alltid varit, ju.

Midsommaren på ön var som alltid trevlig med god mat och kära grannar. I år var det dessutom kanonväder! Mina midsomrar där ute är något av det finaste som finns.

Även i år har jag haft förmånen att föreläsa på QvinnoQulan i Gävle. Teman har varit alkoholism, vad som händer i en familj där någon dricker/drogar, sjukdomsbegreppet och hur lösningen ser ut, för vet ni, det finns verktyg! Jag lovar!

 

I juli tog vi ett smärtsamt beslut.

Vi avlivade vår älskade lilla Sugar. Älskade katt. Sorgen var stor och vi grät och sörjde. Men det var bäst för henne, såklart.

Hon är med i tankarna nästan varje dag. Men det gör inte ont längre.

Tiden läker sår. Så är det. Tiden och tårarna.

Kryssningen med mina barndomsvänner från Brynäs blev ett trevligt och glatt minne! Fasen va kul vi hade!

Fyra krockade ungar i samma klass, med ungefär samma mönster. Fyra fnittrande, popälskande, osäkra, smygrökande, skolkande och rebelliska tjejer som mest var intresserade av långhåriga killar på flakmoppar. Fyra vilsna själar, övergivna på olika sätt, fyra trasiga tonåringar i mellanölsgenerationen.

Närmande sig 60-årsbräcket åker dom på Seacruise. Och det är som om tiden stått stilla. Plötsligt är dom tillsammans igen, pratar, skrattar, äter gott, dansar hela halva natten, skrattar ännu mer, infogar pusselbitar till varandra, det den ena glömt kommer de andra ihåg. Dessa tjejer är en del av mig, av mitt liv, av min barndom och tonårstid. Att få möjlighet att vara tillsammans ett helt dygn var fantastiskt, och dom finns där ute, dom finns. På riktigt. Och jag bara älskar dom.

Ja, det här är bara en liten del av allt 2012 har levererat. Jag tog bara det som kom upp här och nu.

Och allt skriver jag inte på Bloggen. Faktiskt inte. Vissa saker finns bara i mitt hjärta.

Jag stannar där. Tack.

Köksbordet.

Det är inte ofta jag sitter vid mitt köksbord.

Frukost och middag och ibland lunch, äter jag i mitt bästa soffhörn.

Jag gör egentligen det mesta i soffhörnet.

Bloggar, betalar räkningar, fikar, läser, spelar Wordfeud, pratar i telefon, skriver på min bok, målar naglarna, affirmerar, tittar på stjärnhimlen genom fönstren under taket, drömmer mig bort och äter mandlar.

Men när jag har gäster sitter vi förstås vid köksbordet.

Och faktiskt satt jag där en stund nyss. Bara satt. Tittade ut på snön. På träden.

En stund satt jag där, vid mitt köksbord, och njöt av att faktiskt ha ett.

 

Månsken över glittrande snö

Midvinternatten är vackrare än jag kan beskriva.

Månen lyser över allt det vita runt mitt ljusfyllda hus. Alldeles glittrande ligger ett mjukt snötäcke över jorden, och ljuset är blåtonat och jag vill gå ut fast jag vill ligga här i soffan samtidigt, under täcket, i ljuslyktornas sken.

Återigen, tacksamheten över att bo här på landet, utan neonet, utan motorljuden, utan bruset. Här finns inga filter till det jag behöver. Jag har direktkontakt med en källa av aldrig sinande andlighet, stillhet och frid.

I dag jobbade jag. Klev upp okristligt tidigt, kaffet gjorde sitt för att jag skulle ställa in Skärpan någorlunda. Efter jobbet somnade jag på en soffa i Sätra innan vår sedvanliga ”Lilla Jul” skulle firas med väninnan och hennes barn och barnbarn. Trevligt och gott och gulliga ungar i olika åldrar. Någon hade tyvärr drabbats av magproblem så det fattades en, men hon får sina julpaket en annan dag.

Tacksam för:

min familj

mina vänner

mitt hem

månskenet i natt

att jag får sova länge i morgon

att jag har en älskad nattgäst uppe på loftet

mitt jobb

julklapparna jag fick på julafton och i kväll

att jag har en varm säng att sova i

förutom min förkylning är jag frisk

och i morgon bitti får jag kaffe … jag längtar!

 

Juldagen

Min julafton i sammanfattning:

Frukost med familjen

Skuttande ekorrar utanför fönstret

Glädje ~ Lycka ~ Kärlek ~ Glädje ~Lycka ~ Kärlek …………………..

Julklappar

Nytt ställe ~ julmat

Tomte

Underbart kaffe

Efterrätt med tomtebloss i

Tacksamhet

Hem och däcka i soffan.

 

Så.

I dag är det lugnt, fridfullt, med julklappspapper på golvet, tända ljus i granen, ouppätna chokladkartonger som ligger och lockar, apelsiner som jag är mer sugen på i fruktskålen, det är stilla, tyst. Ett ettrigt snöande utanför, och en lätt förkylning som svepte in i min kropp i går. En förkylning som sa att det är dags att lägga i tvåan. Vila dig, kvinna!

Så mycket har det varit innan jul, mycket att tänka på, komma ihåg, hinna klart, och ändå är jag inte allra värsta sortens julhysterika.

Jobbet har tagit sitt, med tidiga morgnar och inställda tåg.

Nu, precis här och nu, får jag bara vara en stund. Andas, äta en apelsin eller låta bli, lyssna på tystnaden, se snön falla utanför, tänka på allt det fina jag har, på mina kära, på mig själv och det jag behöver.

Just här och nu finns det så mycket glädje i mig. Just här och nu finns tacksamhet, just här och nu finns närvaro.

 

När det har fastnat en töntlåt i skallen.

Äggen kokar, brasan knastrar och ljusen brinner. Kaffebryggaren är laddad.

Det är da’n före da’n och jag har gjort Mozartkulor.

Det är väl ungefär det jag har gjort till den här julen. Och köttbullar. Och en speciell sillinläggning som jag har gjort se’n  – 98.

Bakat har jag gjort, förstås. Livsfarliga Lussebullar med fyllning.

Vaknade i natt med jordens sendrag. Så jäkla ont!

Jag har haft mycket sendrag de senaste månaderna. När man äter LCHF är det vanligt, läste jag. Någon brist som uppstår.

En del morgnar vaknar jag med en låt i huvudet. Det går väl an när jag kan texten och liksom kan sjunga den tills den har försvunnit, men i morse vaknade jag med en låt som jag inte kan titeln på, eller vet vem/vilka som har gjort den.

De enda orden jag minns är ”öppna ögonen”. En dansbandslåt med töntvarning vill jag minnas. Fast bra melodi.

Jag har googlat, men det leder ingen vart.

Hur som helst är det det sista jag har tid med i dag, att fundera på vilken låt det är. Jag får väl leva med den i skallen över jul.

 

 

 

Lite rörd och berörd. Det ska bli jul.

Hörni.

Nu börjar jag bli blödig.

Sentimentaliteten stiger i blodomloppet. Jag är lite hispig, faktiskt. Visslar i korridoren och beslutar att ta ett tidigare tåg hem.

Kanske är det Jordens undergång som påverkar mig förresten? Jag har ju tagit för givet att det är julen!

Men det är något särskilt med den här eftermiddagen, snön faller utanför mitt fönster, så där som i en illustration av Ilon Wikland, och jag, ja, jag är nästan lite tårögd.

Julen är snart här.

Jag vill hem och göra Mozartkulor och lägga in den där sillen jag gör med creme fraiche varje år, jag ser fram emot Uppesittarkvällen och det andra, alltihopa, och att få sova ut och vara uppe länge och bara vara.

Jag ska vila i varandet. Det har jag bestämt.

Inte fara runt och hålla på.

Vara i stillheten, det behöver jag. Söka kontakt med mig själv och Universum eller min Högre Kraft eller vad du vill kalla det.

 

Big mistake.

Att sätta sig i soffan efter en heldag på jobbet med massor att fixa hemma är ingen bra idé.

Det misstaget gjorde jag nyss.

Plötsligt kände jag hur sjukt trött jag faktiskt är.

Innan ångade jag på. Posten, affären. Packa upp. Vattna orkidéerna. Kolla igenom julklapparna.

Och jag skulle fortsätta.

Men så satte jag mig.

Big mistake.

Här kommer en länk där jag pratar om alkoholism och medberoende. Det är en bit in i länken, efter nyheterna.

Stay sober.

Och kan du inte det, fast du har föresatt dig att inte dricka, då kanske du behöver be om hjälp.

Kasta in handduken. Kapitulera. Hissa vit flagg.

http://bit.ly/X6eR7O

 

 

Fick vara människa igen, för en kväll och en hel halv natt.

Kylan har släppt sitt järngrepp lite.

I går var det runt nollan, utan att kräksnöa.

Det fanns med andra ord ingenting att vara rädd för. Ingenting alls. Inga plogvallar, inga fastkörningar när jag ska ut med bilen, som jag by the way börjar förstå mig på, ingen vargkyla som gör att man fryser ihjäl om näsan.

På kvällen åkte jag till stan, utan att klä mig i tredubbla lager med extra raggsockor, tjocka koftor och de bylsiga kängorna med vitt ludd.

Jag kände mig som en människa i mina glittriga strumpbyxor och stövlar utan varma strumpor i. Fri och levande. Inte som ett inslaget paket med både wellpapp och bubbelplast.

Jag åkte till releasepartyt för Brooklyn Soul Stew, som har släppt sitt album nu.

Holy Smoke vilket tryck det var på Kajkanten. Riktigt tunga låtar. Rökiga.  Mycket blås så där så det känns i hela kroppen och man bara vill ha mer.

I högtalaren ropdes ut, att man kunde köpa deras CD, och en badge för 30 kr.

– Vad är en batch? frågade jag min Rock ‘n Roll – unge i ett SMS, men jag stavade fel, så hon skrev ett annat svar.

Men nu vet jag. Det är en sån som syns på bilden.

Klart jag skulle ha en badge!

Efteråt dansade jag hela halva natten, och ute föll det alldeles lagom med små, glesa snöflingor och inte en enda maska gick på mina glittrande ben.

Det var precis en sådan kväll, som jag behövde. En kväll strax före jul, när jag fick komma till en annan värld för en stund, och bara vara i nuet, dancing the night away …

 

 

 

 

 

Kallt och vintrigt i mina båda världar

Numera kollar jag två platser på väder-Appen.

Tre, om jag ska vara ärlig. Vill gärna veta hur min unge i en annan del av landet har det också, med snön, och med kylan.

För egen del är det staden jag jobbar i jag kollar, och så min lilla plats här by the Sea.

I dag var det kallare i Falun, och det var bra att veta, så jag kunde klä mig ordentligt.

Tågen är det ingen ordning alls på.

Man får vara glad om dom kommer överhuvudtaget.

Men en sak är jag glad för, och det är att det inte har snöat i dag!

Vi åt jullunch i dag, mina kära arbetskamrater och jag. Lax och sill och grejer.

Det slank ner en knäck också.

I dag fick jag ett glatt besked av min chef. Jag kommer att jobba heltid ett tag. Det är ett glatt besked, när man har världens bästa jobb!

Nu längtar jag upp på loftet.

Good Night Musiclovers!

http://t.co/slbyi0i6