Homeward bound

Under en månad har jag hyrt en etta på den ort där jag jobbar.
Jag har ändå rest hem då och då, ganska ofta, faktiskt, och har jag varit borta fyra dygn (det var den längsta perioden), har jag längtat hem så himla mycket.
Jag tog inte med mig så mycket, eftersom ettan är möblerad.
Jag tog med mig kaffe, mandelmjöl, Fiberhusk, en visp, en kaffekopp, (stor, vit mysig, en present), en gaffel, en kniv, en sked, en stekpanna och en kastrull. (Ni antecknar väl?)
För halva priset köpte jag en kaffebryggare i lyxversion. Och ljus och frysta hallon.
Ja, och nu har jag packat ihop. Jag ska fortsätta pendla. Varje dag ska jag åka hem till mitt lilla hus by the Sea, och titta på stjärnorna genom fönstret där uppe på loftet.
Jo, det finns stjärnor där jag har hyrt lägenheten också, men dom gnistrar inte lika starkt och jag tror inte dom är lika många heller, faktiskt.
Det gick ner i 3 stora blå plastkassar från IKEA, det jag har packat med mig hem.
Det bästa med lägenheten har varit badkaret!
Jag har badat varje kväll här. I lyxig badolja och med tända ljus i hela badrummet.
Det näst bästa har varit att jag har fått sova längre på morgnarna.

Men jag är hemmakär. Rysligt hemmakär.

Ingenting uppväger mitt lilla hus, by the Sea. Ingenting.

När det finns hundra bottnar innan, men ett samtal utlöser det ledsna.

Solen såg jag en dag.

I går. Från bilfönstret mest, när jag åkte hem.

jaglängtareftersolen!

För övrigt har jag varit oerhört känslig i dag.

Ledsenkänslig.

Det utlöstes av ett telefonsamtal.

Men det handlade egentligen inte om det samtalet.

Det finns hundra bottnar innan, hundra tillfällen som har skapat samma känsla i mig som samtalet i dag.

Det fattade jag först nu. I kväll.

Ingen kan läka de såren, utom jag själv,  med hjälp av mina likasinnade vänner, som är med på samma tåg.

Det som hände i dag hade ingenting att göra med personen jag talade med i telefonen.

Ingenting.

 

Måndag

Måndagar är bra dagar.
Jag är sällan trött numera, eller utsliten efter helger med vilt leverne.
Tvärtom vaknar jag med glada förväntningar på dagen och ett sinne fullt av tacksamhet.
Tacksamhet för en god natts sömn i en varm säng.
Inget att ta för självklart.

I dag var min närmaste kollega sjuk. Det var flera sjuka på mitt jobb. Till och med chefen.

I kväll väljer jag mellan att gå och simma, eller ta ett kvinnomöte.

Först ska jag hur som helst gå till en butik och byta en top som jag köpte i den senaste shoppingattacken.
Mrs W såg den och tyckte att det var riktig tantvarning på den.

Henne litar jag på.
Och vem vill se ut som en tant at the age of 59?

Livslögner.

När jag var barn fanns det speciellt en familj, som jag tyckte var idealfamiljen.
Jag ville att min dyssiga familj skulle vara såsom deras.
Det var min stora dröm.
Jag såg bara fasaden.
Inte sprickorna.
Såg inte att alkoholen spelade en stor roll även i den familjen, som den hade gjort i min ursprungsfamilj, innan adoptionen.
Jag såg inte medberoendet, rädslorna för vad folk skulle tänka, rädslorna att säga det man tyckte. Inte sticka ut. Inte lägga sig i.
Jag såg inte bristerna.
Varför, pappa?
– För att jag säger nej.

Det uppenbarade sig för mig först i vuxen ålder, bit för bit.

Jag tänker ibland på vad det var, som jag såg, som jag ville ha.
Kanske att det fanns förståelse och empati för min ledsenhet.
Någon som lyssnade. Stöttade.
Men bara när ingen hörde.

I dag vet jag, att det finns inga perfekta familjer, inga perfekta människor, inga perfekta uppväxtförhållanden.
Alla har sitt.
Mer eller mindre.

En del vill inte låtsas om sina problem eller smärtor.

Ångar på.

Tar ”hjälp” av alkohol eller tabletter.
Andra kommer till en station när dom tvingas kapitulera, sluta låtsas, hissa vit flagg.
Ja, mitt liv är ett helvete! Hjälp mig!

Det krävs en del till att våga vara sann.
Så länge vi inte pratar om smärtan finns den inte.
När vi uttalar det som vi är mest rädda för att säga, blir det plötsligt verkligt.
Min man slår mig.
– Jag tror att jag har blivit beroende av alkoholen.
– Min barndom var hemsk.
– Jag blev utsatt för övergrepp.

Sätt kryss i önskad ruta.

Nej, det är inte lätt.
Men det blir inte lättare av att låtsas som att inte.
Livslögner är bräckliga. Och det svåraste man kan behöva ta hål på.

Men det som har hänt har redan hänt.

Det som kommer när vi talar med någon om det, är en känsla.
Och känslor är inte farliga.

Alla Hjärtans Dag

I dag vill jag önska er alla en fin och glad Alla Hjärtans Dag!

 

 

Jag tänker på alla ensamma, som inte har någon att fira med.
Varför inte fira med dig själv?
Köp en blombukett, laga något gott, tänd ljus. Tänk kärleksfulla tankar till ditt inre barn, ta en stund och andas, sitt i tystnad och försök få ett inre möte med detta barn, som hållit dig vid liv.
Meditera en stund, försök att se barnet inom dig, fråga vad det behöver få från dig, som det inte fick i barndomen?
Omfamna henne/honom!
Det finns ett inre barn hos oss alla.
Ibland ett bortglömt, som sitter i mörkret, skrämt och ensamt.
Det barnet behöver du möta, ta fram, älska.
Då kan vi sluta söka ”kärlek” och bekräftelse genom det motsatta könet, då kan vi påbörja en läkning – på riktigt.

Många söker komplimager och uppmärksamhet hos en man, eller kvinna, och det känns gott för stunden att höra någon säga ”Du är vacker”, eller ”Jag älskar dig”.

Men det räcker bara fem minuter.

Sedan vill man höra mer.

Och mer.

Och mer.

När du hittar nyckeln till ditt trasiga inre barn behöver du inte längre gå in i destruktiva relationer med vem som helst, s k ”objektifierad kärlek” för att slippa vara med dig själv och din smärta.

Då kan du sakta börja älska dig själv. Läka. Komma tillbaka till den du var ämnad att bli.

 

Stockholm!

Åkte direkt hit efter jobbet i fredags utan att passera GÅ.
Utan att ta vägen förbi mitt hem, alltså.
Har haft och har en härlig helg tillsammans med min kära dotter och måg.
Ätit gott, varit på stan och myst.
Vi var på ett ställe i går som heter Boqueria. Där var det typ Tapas, massor av smårätter, världens sötaste hamburgare, (pytteliten), friterade småfiskar, såna där små paprikor som Plura lagade på TV i går, jordens godaste ost, äggröra med bacon ~ massa gott!


Sån’t gillas av en lchf-kvinna som avstod från hamburgaren fast den var så gullig.
Vi kollade på Mello på kvällen, och jag konstaterade att Louise Hoffsten äger!
Beträffande Sean Banan undrar jag om vi inte har någon självrespekt längre i det här landet.
Men det är min reflektion.

Mina skyddsänglar blir nog inte sysslolösa i första taget.

Kan inte klaga på någonting i dag heller, faktiskt.
Har ätit en god lunch, haft (och har) en bra dag på jobbet, och min nya kaffebryggare är bara guld.
Den kan till och med tidsinställas, så kaffet är klart när väckarklockan i mobilen drar igång!
Fast jag hade inte gjort rätt, för det var inget kaffe klart i morse när jag klev upp.
Får ju vara glad att det inte var åt andra hållet, så jag hade väckts halv tre eller nå´t, av pipandet. Ja, den piper. Tre gånger. Då är kaffet klart.
Dessutom stänger den av sig själv efter två timmar.
Åtskilliga är gångerna när jag missat att stänga av bryggaren och åkt till jobbet, eller – ännu värre – åkt bort över natten!
När jag har kommit hem har lukten av bränt kaffe mött mig i hallen och där har den stått, kaffekannan, på plattan, med ett tjockt svart lager av bränt kaffe på botten.
Mina skyddsänglar har haft att göra.
På alla möjliga sätt.
Dom lär inte bli sysslolösa för att jag har köpt en ny bryggare som stänger av sig efter två timmar.
Holy Shit, dom har nog att göra ändå.

Tågtankar från soffan.

Det går framåt med ljuset.

Jag kan se hur det ser ut utanför tågfönstret igen.

Visst ja, den där sjön … och där är det lilla huset, alldeles vid sidan av spåret, det ryker ur skorstenen … undrar vilka som bor där? Undrar om dom har det bra. Sitter dom och äter frukost nu, medan eldens värme sprider sig? Skäller någon på ett barn? Eller är det kärleksfullt och harmoniskt där inne?

Och där! Den lilla ön … med huset på … mysigt ser det ut.

Världen efter tågspåret kommer liksom fram igen. Jag ser rosa himmel i stället för bara svart när jag tittar ut, jag ser solen stiga och spegla sig i vattnet i den lilla sjön, jag ser ett ljus som är så efterlängtat.

I går blev jag hembjuden på mat till dotter och måg. En trevlig kväll blev det, och vi tittade på ”På Spåret” och drack kaffe.

Det stod plötsligt en skål med Kina-Puffar på bordet.

Är det nå´t jag har drömt om, så är det Kina-puffar!

Tror någon att jag kunde låta bli? Alltså, det går utför med min lchf-diet eller vad det heter.

Skärpning!

Jag har bytt bild här ovanför, letade bland mina egna foton och hittade en bild jag tog förra året i mars.

Det är Tibast.

Tibast, som blommar på bar kvist, och är dödligt giftig.

Men otroligt vacker.

Jag längtar så tills den ska blomma.  Och Blåsipporna, och Tussilagon, och Krokusarna under björken.

I dag ska jag hämta ut en tisha som jag har skickat efter, och sen får vi se.

Den här lördagen kan föra med sig precis vad som helst. Allt som är trevligt och skänker glädje välkomnas!

I går föreläste jag i en gymnasietvåa om beroende och om vad som händer i en familj där någon är alkoholist/narkoman/spelberoende/you-name-it.

Det är ett privilegium att få möta tonåringar i deras funderingar, tankar och känslor.

Vi avslutade föreläsningsstunden med en runda, där var och en fick säga en sak de var tacksamma för JUST DÅ, i den stunden.

Det händer något, när alla i ett rum uttrycker sin tacksamhet.

Energin höjs. Det känns i kropp och själ. Det blir en uppåtgående spiral.

Samma sak sker, om jag skriver en tacksamhetslista.

Så here it comes:

  • ledig lördag
  • mitt hem
  • min familj
  • att jag fick möta just den klassen i går
  • att jag bryggde sjukt gott kaffe i morse
  • ljusets återkomst
  • att jag har mat i kylen till min lchf-lunch (det blir Chorizo med stekt vitkål ingockad i grädde och senap)
  • att jag kan göra precis V.F.S.H.* med den här lördagen
  • att jag slipper vara bitter och i självömkan (apropå ”Skavlan” i går)
  • min sinnesro
  • mina nya armband

* V.F.S.H. = Vad Fan Som Helst (från en kvinna vid namn Helena, kursledare)