Livslögner.

När jag var barn fanns det speciellt en familj, som jag tyckte var idealfamiljen.
Jag ville att min dyssiga familj skulle vara såsom deras.
Det var min stora dröm.
Jag såg bara fasaden.
Inte sprickorna.
Såg inte att alkoholen spelade en stor roll även i den familjen, som den hade gjort i min ursprungsfamilj, innan adoptionen.
Jag såg inte medberoendet, rädslorna för vad folk skulle tänka, rädslorna att säga det man tyckte. Inte sticka ut. Inte lägga sig i.
Jag såg inte bristerna.
Varför, pappa?
– För att jag säger nej.

Det uppenbarade sig för mig först i vuxen ålder, bit för bit.

Jag tänker ibland på vad det var, som jag såg, som jag ville ha.
Kanske att det fanns förståelse och empati för min ledsenhet.
Någon som lyssnade. Stöttade.
Men bara när ingen hörde.

I dag vet jag, att det finns inga perfekta familjer, inga perfekta människor, inga perfekta uppväxtförhållanden.
Alla har sitt.
Mer eller mindre.

En del vill inte låtsas om sina problem eller smärtor.

Ångar på.

Tar ”hjälp” av alkohol eller tabletter.
Andra kommer till en station när dom tvingas kapitulera, sluta låtsas, hissa vit flagg.
Ja, mitt liv är ett helvete! Hjälp mig!

Det krävs en del till att våga vara sann.
Så länge vi inte pratar om smärtan finns den inte.
När vi uttalar det som vi är mest rädda för att säga, blir det plötsligt verkligt.
Min man slår mig.
– Jag tror att jag har blivit beroende av alkoholen.
– Min barndom var hemsk.
– Jag blev utsatt för övergrepp.

Sätt kryss i önskad ruta.

Nej, det är inte lätt.
Men det blir inte lättare av att låtsas som att inte.
Livslögner är bräckliga. Och det svåraste man kan behöva ta hål på.

Men det som har hänt har redan hänt.

Det som kommer när vi talar med någon om det, är en känsla.
Och känslor är inte farliga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *