I dag blev jag medveten om en till sak.

Pratade med en klok tjej i kväll på ett kärt ställe på Brynäs.
Jag berättade om min kraftlösa tid efter förkylningen eller influensan, eller vad jag ska sätta för etikett på mina sjukdagar.
Sa, att i dag tvingade jag mig ut till ön, för att det är ett säkert kort.
Där får jag det jag behöver; kraft och andlighet.

– Se’n när jag kom hem var jag ganska matt, och la mig i soffan. Men då är det som om jag inte riktigt kan tillåta mig det i alla fall. Som att det är förbjudet att ligga på soffan på dan.
Och då sa hon, att hon kände igen sig. Och avslutade meningen med några ord som gick rakt in i mig.
– Jag är så jäkla hård mot mig själv.

Där hände något i mig.

Jag blev medveten om att det är det jag är.
Hård mot mig själv.

Att bli medveten är grunden till all förändring.

Tack, M.

Vart tog mitt liv vägen?

Vaknar halv sju med vinnarlåten på hjärnan.
Ni vet hur det är, när man får en låt i skallen, som bara upprepar sig.
Inte kan jag texten heller.
”It’s all because of you-o-o-o-ooo-oooooo”… se’n är det stopp.
Nu har jag lyssnat på den i hopp om att den skulle försvinna, men det gick så där.
Den vinner i längden, som det heter.
Tisdag i dag.
Hemma i dag med.
Men i morgon SKA jag till jobbet, om jag så ska ligga i förarsätet och ha en madrass med mig att ligga på under dagen.
Det är en personaldag och jag vill vara med.
Min aptit är fortfarande så gott som obefintlig.
Jag är sugen på Blåbärssoppa. Endast. Men jag äter lite annat också, i hopp om att få kraften tillbaka.

Inte ens tanken på kaffe gör mig lycklig.

Jag känner ingen smak. Ingen doft.

Det är dött.

Sick Sunday by the Sea

Jag ser att det är en lchf-pannkaka på tallriken, med smält Västerbottenost på, men den smakar ingenting.
Likadant är det med kaffet, med apelsinerna, med blåbärssoppan och avokadon med räkor och mayon.

Febern har sjunkit lite. Ute lyser solen och jag vill vill vill.

Vill ut, vill till ön, vill ner till stranden, vill sitta och sola mot båthusväggen.

Kraftlös och matt, orkar stå den stund det tar att grädda pannkakan, sen säckar jag ihop i soffan igen.

Fick ett meddelande från en av mina gulliga kollegor, och jag längtar till mitt jobb. Men det ser inte ut som om jag kan jobba i morgon, i alla fall.

Så får vi se hur det är på tisdag.

Så jag lyssnar på Spotify, sitter här i soffan, (som jag snart växer ihop med,) och tänker på allt jag har att vara tacksam för.

Som …

  • min familj
    mitt hem
    mitt jobb
    att jag snart är frisk igen
    påsken som närmar sig
    solen
    att jag har mat hemma
    att jag kan höra, se, gå, andas
    Livet

Inte så bra.

Sjuk är jag. Förkyld, hostar som Doc Holiday, feber, ja ni vet. Hela kittet.
Jag vill inte.
Jag vill vara pigg och frisk och orka göra fint till påsk, och åka med massa bråte till återvinningen och så.
Men here I am.
På soffan.
Orkeslös. Matt.

I kväll skulle jag ha haft tjejmiddag!

Men det är som det är.

Så jag har ingen energi att förmedla, inga klokheter tt skriva, ingen entusiasm att föra vidare.

Kom ihåg Earth Hour!

Take care…

Sliten kofta

Bortsett från om fåglarna vänder eller inte, så hade jag en fantastisk dag i solen på ön i går.

Det var så skönt i solen, och det klack till i magen av glädje, när jag fick vinka åt grannarna på ön mittemot!
Det var ett tag sen jag såg dom där, tvärs över viken.

Jag har ingen lust att handla kläder. Det är inte kul när det är så här kallt, och även om min tjocka kofta håller på bli helt sliten, så är det den jag tar till jobbet de flesta morgnar.

Så klädkontot stiger inte i höjden, om jag säger så.

Såg att det kommer snö i veckan.

Så fåglarna gör klokt i att hålla sig undan ett tag till.

Fåglarna vänder

Fick just veta att fåglarna vänder på grund av kylan.
Nu är det allvar.

Solen skiner i alla fall, det är bra. Men minus 18 i morse!
Bilen kändes trög att få igång, fingrarna var stelfrusna runt den iskalla ratten. Varför köpte jag inte en KIA med rattvärme?

Helg blir det, trots kylan, och i går slängde jag in en extra säck med ved i bakluckan, när jag tankade på Statoil.

Undrar hur Pelargonerna mår där ute på ön, jag väckte dom i söndags men nu tänker jag, att dom hade kunnat få sova en vecka till, eller två.

Nu när jag fick veta att fåglarna vänder.

Kreativ visualisering

Tänk på något du vill ha, göra eller uppleva.
Sitt eller ligg ner i en bekväm ställning. Ta några djupa andetag, ända ner i magen, och känn hur du slappnar av.
Föreställ dig nu att du har, gör eller upplever det du önskar dig. Se det framför dig, som om det redan vore verkligt.
Öppna ögonen när du känner dig färdig.
När du nu har visualiserat ditt mål som om det vore verkligt, har du öppnat dörren till dess förverkligande.
Gör den här övningen så ofta du vill.

”Detta eller något bättre förverkligas nu.”

Lång sittning i telefonen i kväll.

Efter en lååååång och ganska djup sittning med kompisen i telefon säger hon ”Åh är klockan så mycket? Då måste jag äta middag!” kl 22.40 typ.
Hur kan man ha så mycket att prata om när man pratar flera gånger varje dag, som hon och jag har… Allt från barndom, här-och-nu, våra barn och deras familjer, och så det där med ”Kommer du ihåg när jag fyllde 50?”
Och hon ba’ ”Nä … Var jag där då?”
Det är tacken, det, för allt jag hade ordnat. Och hon kommer inte ihåg att hon var där?!
Å andra sidan kommer inte jag ihåg när hon fyllde 40. Men det gör inte hon heller.

Vi pratar om att vi är i den ålder vi faktiskt är. Fast vi inte inser det.
– När man är 60, då är man tant, försöker jag övertyga mig själv. (Nej, nej, jag ÄR inte 60. Än.)
– När man är 60, då är man GAMMAL tant, säger hon, muntergöken.

Jag håller inte riktigt med där.
Gamla tanter, det är dom som är 87, och över.

Vi har många frågor och diskussioner, om allt från skräcken att vi ska bli senila till vem som bodde var och vilka var det egentligen som var med på det där kalaset på Urbergsterrassen, och vad som händer med själen när någon dör, och var vi ska stanna och fika i morgon, när hon, jag, och två andra ska åka på en liten Roadtrip.

Men nu ska jag sova.

Fast jag har inte heller ätit middag. Men jag tror jag överlever ändå.

Shoot! Jag är med.

Det är ju så här, att när ett besked kommer, som man kanske inte hade förväntat sig, så slår det i alla fall på mig, igång en centrifug i magen.
Sen slutar den snurra efter ett tag, och blir till en klump.
BÅNNNK.

Och därefter, så andas jag ett tag.
Djupa, långa andetag.

Efter det börjar jag se möjligheterna. Klumpen i magen blir mindre kompakt, fast inte helt och hållet upplöst, men den är inte längre lika tung.

Och just nu hoppas jag att det blir verklighet av det, som för ett par timmar sedan tog musten ur mig. Nästan, hoppas jag. Fast jag törs inte fullt ut.

 

Inte än.

Tillit behöver jag. I massor.

Det kan jag tanka ner. Lätt.

Så … let it roll.

Jag tror nämligen, att det är en mening med allt, som sker. Och att det kan vara så, att min vilja inte är den bästa.

Väldigt ofta är det så.

Jag är en liten skit här på jorden, och jag har försökt regissera tillvaron i massor av år. Det skulle bli som JAG ville. Jag hade ingen som helst tanke på, att det kanske vore bra att släppa taget nån f***ing gång, och låta saker och ting hamna där dom ska.

Nej. Jag visste bäst. Trodde jag.

Jag kunde gå genom eld och vatten för att få min vilja fram. Stånga huvudet blodigt mot en cementvägg.

Åh, så mycket jag hade sluippit, om jag bara hade satt mig i baksätet! Bara åkt med! Åkt med i det som gjorde ont, i det som skrämde …

Jag ville ha kontroll. Kontroll är motsatsen till tillit. Kontroll kommer ur rädsla, ur fruktan.

Vi kan inte kontrollera Livet, inte vårt eget, och inte andras. Vi hamnar i en falsk föreställning om att vi blir tryggare inuti, om vi kontrollerar alkoholisten, barnen, maken, arbetskamraterna eller chefen … but it´s just an illusion.

Det blir som det ska. Allt ÄR som det ska. Även om det inte är som jag vill.

Det är ju tur att NÅN jobbar.

Köp aldrig en bil utan mugghållare!

Var in på Waynes en snabbis och köpte en Coffe-to-go. Plötsligt var kaffet all over the växelspaken och överallt, utom i muggen. Och ingenting hade jag att torka upp med.

Men annars är det bra. Jag bloggar mycket på min andra blogg nu, eftersom det pågår en utmaning att man ska blogga varje dag i 100 dagar. Det är roligt! Jag gillar utmaningar. Ibland.

Vad beror det på att så många är lediga?

Lägger jag ett ord på Wordfeud tar det en tiondels sekund så har jag ett ”svar” från den jag spelar med. Vilken tid på dygnet det än är.
På arbetsplatsen gapar varannat rum tomt.
Kompisen har åkt till Sundsvall och shoppat och på Facebook läser jag uppdateringar om ”Nu ska jag lägga mig och sova en stund” (mitt på dan), eller så läggs det ut bilder från ett SPA, eller en promenad i Boulognerskogen.
Chefen vabbar med barnbarnen och på Twitter är det en ständig ström av bilder och tweets från än det ena, än det andra. Dygnet runt.

Verkar ju onödigt att sitta här om man kan ha kul hela dagar? Och nätter.

Ja, jag är avundsjuk. Om februari döptes om till vabruari, vad ska vi då säga om mars?
Inte är det fler folk ute i arbetslivet i alla fall.

Jag vill också vara ledig. Vara uppe sent. Sova länge. Strosa runt och låta själen gå i morgonrock och tofflor. Äta lunch på Stureplan och gå på SPA.
En vecka, i alla fall.

Men jag sitter väl här och ropar tills det ekar i korridoren, jag.

Håll på ni, bara!