Sommaren bara levererar … och massa lediga sommardagar är kvar!

I helgen var jag i Stockholm.

Stockholm på sommaren är helt underbart! Det kändes som en mini-semester, jag älskar ju vatten, och det var vackert att se alla segelbåtar i starten till Gotland Runt. Massor av folk, massor av båtar, varmt och skönt.

Rosendals Trädgårdar var utflyktsmålet i går, och vi åkte Djurgårdsfärjan och spårvagn för att komma dit.

Jag känner mig så underbart fri den här sommaren. Juni är inte slut än, några timmar återstår, och jag har haft så fina upplevelser redan, och ändå finns så många sommardagar  kvar!

Tänk att få så lång ledighet! Vilken gåva!

Och det är massor av roliga saker kvar, som jag och olika ”vänkonstellationer” har planerat in.

En grej jag verkligen ser fram emot är att få se solen gå upp över havet från någon av öarna här utanför. Vi ska ha frukost med oss, gå upp tidigt och åka ut med min båt … Det kommer att bli så fint!

 

Den enda som hade telefon var ”Sjömannen”.

När jag var ung tog jag på mig skulden för allting.
Antagligen och med största sannolikhet hade jag utvecklat det beteendet redan som mycket liten. I en alkoholistfamilj med två dyngraka människor tvingas barn ta ansvar.
Så jag minns i övre tonåren, att jag vågade inte föreslå saker för min pojkvän.
Typ att vi skulle låna bilen av hans brorsas fru, eller göra något annat, där jag inte var säker på att inget eländigt kunde ske.
En gång lånade vi bilen av hans brorsas fru.
Hon hade en gammal Moskwitch.
Det var vinter.
Vi körde ut mot havet, mot Säljemar.
Det var halt och oplogat, och vi hamnade i diket.

På den tiden fanns det endast en i byn, som hade telefon, det var han som gick under namnet ”Sjömannen”.
Vi pulsade dit i snön, hans hus låg inte alltför långt borta från stället där vi hade kört ner, bad att få låna hans telefon, och ringde efter bärgning.

Det jag oroade mig mest för var, att jag inte skulle hinna hem före tio.
Farsan blev galen om jag kom så mycket som en minut för sent.
Ni som var med vet hur det var.
Bärgningsbilen kom, bilen drogs upp, det tog sin tid såklart, och jag kom för sent.

Att säga som det var hade varit samma sak som att få utegångsförbud i fjorton dar.
Eller så hade farsan tagit av mig radion en vecka. Jag vet inte vad som hade varit värst.

Vilken lögn jag snickrade ihop den gången vet jag inte, men det var ett jävla liv.

Jag var sjutton år.

Och idén var min, idén att vi skulle åka ut till just Säljemar.

Efter det vågade jag inte föreslå nånting som innebar någon som helst risk att det skulle kunna gå på tok, på mycket länge.
Det blev ett magiskt tänk.

Drömterapi.

När jag var si så där en sexton, sjutton år drömde jag att min pojkvän slog ihjäl min morsa.
Det var en hemsk dröm, en sån tydlig, som man minns.
Länge.
Jag funderade mycket på den där drömmen, och utbildade mig många år senare i drömterapi, där jag fick lära mig att alla jag drömmer om är delar av mig själv.
Pojkvännen i det här fallet stod för det Jung kallar Animus; de manliga aspekterna i mig. Beslut, logik och så vidare.
Det jag förstod, utan att gå in i alla detaljer, var, att jag i det här fallet hade gjort någonting NYTT och annorlunda. Någonting som jag tidigare integrerat i min personlighet, men bröt mot. Och det var bra. Men det resulterade i denna dröm. Jag vet i dag hur stort det var för mig, att jag faktiskt gjorde det jag gjorde.

Drömmar är spännande. De kallas ibland för ”vår inbyggda terapeut”, och jag tror vi kan lära oss mycket om oss själva genom att analysera dom eller arbeta med dom i terapiform.
Man kan göra om drömmen, nämligen. Om man sprungit och försökt skydda sig från det som skrämmer, kan man med sin terapeut göra på ett annan sätt i en avslappning, gärna i grupp. I det kan man vinna modet att sluta springa, att sluta fly, att gå emot sin rädsla i stället, göra upp.
Det händer oftast stora förändringar efter en eller flera sådana sessioner.

A woman’s got to do what a woman’s got to do.

Ibland blir det en … kamp … mellan förnuft och känsla, mellan hjärna och hjärta, mellan den kloka kvinnan som bor i mig, och hon som bara vill strunta i allt den kloka säger, och bara följa hjärtat och alla känslor och bara vara i nuet och strunta i allt hon vet, och hur hon faktiskt skulle gå emot sina innersta värderingar.
Hon är stark, den kloka inuti, hon har varit med en höstnatt förr, som farmor brukade säga, och hon är rädd om sig själv i dag, hon sätter värde på sig själv, och framför allt, hon har faktiskt börjat att älska sig själv. Äntligen har hon fattat det där alla pratar om, det alla skriver om i tidningsartiklar och frågespalter, det terapeuter (inklusive hon själv) föreläser om, äntligen börjar hon ana vad det innebär, att respektera sig själv, inte jämt och hela tiden, inte allt hon säger och gör, men till en ganska stor del.
Det vill hon inte sabba, den kloka, det vill hon behålla, låta växa, bli till en solid grund att stå på.
Så hon gör det rätta.
Hon stannar kvar i sin sanning.

Fast ibland. Tvekar. Den. Kloka.
Det är då hon sticker ut och joggar fast klockan är halv elva på kvällen, och hon springer med sjukt bra musik i öronen, och när hon kommer tillbaka till huset och trycker på STOP på Runkeeper ser hon sen att det är nytt rekord.

Hon, den kloka, tillsammans med hon som vill följa hjärtat, gör det enda rätta. Tar hand om sig själv, lämnar över till änglarna och släpper taget.

Det blir som det ska.

Och allt är som det ska.

Det vet hon, den kloka, och hon, den andra också.

Allt sker av en anledning.

Alla möten.

Allt.

Slut.

Midsommarhelgen är slut.
Jag hade sju blommor under kudden och drömde om en sjukt söt karl, riktigt vad jag drömde minns jag inte men det är inte så noga.
Vi på ön gjorde allt enligt traditionerna. Pilkastning, fotboll, hästskokastning och ”kluringen”.
– Nu står du för nära.
– Va? Nähä! Vi brukar ju stå här?
– Nej, bakom den där roten ska du ha fötterna. Så har det varit sen 1959.
Och det är alla verserna på ”Enebärssnår” och det är ”Karusellen” och ”Raketen” och sillen och snapsvisorna och Calle Schewen.
Och alldeles underbart.
Tårtorna var sega som tuggummin men gick ner ändå. Det var hög luftfuktighet, det går inte bra ihop med tårtbottnarna.
Efter kaffet var det dans i det lilla köket hos grannen. Bra musik. Han vet hur det ska låta, den mannen. Där stod vi och stampade, timme ut och timme in.
Dan efter var jag helt slut. Fast jag bara hade druckit LOKA Citron.
Men det blev sent innan jag kom i säng.
Tack alla kära ögrannar för ännu en kanonfin midsommarafton här på vår älskade ö.

Dan före dan

Jag gör tårtbottnar på löpande band.

Det är min och döttrarnas ärvda uppgift att göra tårtor till midsommar, samma recept som morsan har gjort från 1959 antar jag, tills hon vek in kepsen.
Tårtorna är av maräng, och regnar det blir dom sega och då går det inte att skära dom i bitar. Dom ska bäras från oss till grannhuset, där kaffet serveras, och det kan hända mycket med tårtorna på den lilla stunden.
Ett år tog vi saxen och klippte bitar. Det var stört omöjligt att skära med kniv.

Men om det är ett lyckosamt midsommarväder blir tårtorna fantastiska!

Efter middagen, med alla sångerna, brukar jag och döttrarna gå hem och lägga ihop tårtbottnarna med grädde emellan, och skiva bananer och lägga på. Fast i år får jag be någon av grannarna om hjälp. Döttrarna har annat för sig.

Förr i tiden, på den tiden jag drack, och morsan levde, var jag alltid lite rund under fötterna när hon och jag skulle gå hem efter den knaggliga stigen och göra tårtor.
Då hade jag en kompis i Gästrike Hammarby som jag brukade passa på att ringa till, och fnittra ett tag i luren. Vi sjöng lite också, hon och jag, i telefonen. Till morsans förtret.

Men numera är jag clean and sober och stigen är liksom inte lika knagglig längre, när tårtorna ska göras. Fnittra kan jag göra ändå, det beror lite på. Sjunga också. Fast inte i telefonen kanske …

Tårtor var inte alls vad jag hade planerat att blogga om, men mina fingrar lever tydligen ett eget liv när dom hittar bokstäverna på tangenterna.

Jag hade tänkt blogga om ansvar.
Att vi, var och en, har ett eget ansvar över våra liv.
Att vi faktiskt inte kan skylla på någon annan.

Men det tar jag en annan gång då.

Snart ska jag till frissan.

Vad är det som gör, att man aldrig är så nöjd med håret, som samma dag man ska till frissan?

Fast jag vet, att om jag avbokar, så ångrar jag mig.

Jag åker dit och sätter mig, så får jag se vad som händer.

Ibland är jag sugen på att klippa mig i sån där frisyr som jag hade för några år sen, med kort på ena sidan och längre på den andra.

Jag var in på ett ställe på söder i går och fixade ögonbryn och fransar. Det är kul att vara lite fin till midsommar.

Min kompis har fått mig att sitta och drgela över skor på en sida på nätet. Jag tror jag ska slå till.

Ni vet. Livet är kort.

Buy the shoes!

Trevlig midsommar önskar jag alla mina läsare!

SoMmArTiDeR

Sommaren är min varenda dag och halva nätter.
Det finns ett störningsmoment, och det är arbetsförmedlingen.
Jag funderar seriöst på att skippa dom. Även fast jag behöver pengarna.
I morgon har jag en tid där.
Jag var också där en dag i förra veckan.
Men hallå.
Vilken förnedring.
Jag vill inte vara där.
Kan man inte få sina pengar ändå? Slippa sitta där timme ut och timme in och bli pratad med, som om man vore åtta år typ.
När jag talade om vad jag jobbar med sa hon som jag skulle träffa:
Så behjärtansvärt!
Alltså vad då behjärtansvärt??? Jag jobbar med människor som har en sjukdom! Jag uppoffrar mig inte. Det är en gåva att ha det yrke jag har!
Ett yrke som jag är utbildad i och jag har kompetens för att utföra mitt jobb.
Då kan hon ta sin kommentar och stoppa upp den där solen aldrig skiner, tycker jag.
Behjärtansvärt!

Nä, tacka vet jag att ha det bra där solen faktiskt lyser, eller ute på havet, eller sitta på en sten på stranden och se när solen går ner.

Det har varit ljuvliga fantastiska sommardagar.

Vi var några som åkte ut i kväll och det var alldeles förtrollande vackert på havet.

Jag älskar min sommar!

Falsk identitet.

Vi är många som har växt upp eller växer upp i alkoholistfamiljer.
Enkel matematik; minst 10% av befolkningen är beroende. Minst. Vissa forskningar pekar på 14%. Runt varje alkoholist/narkoman/läkemedelsmissbrukare/sexmissbrukare/spelmissbrukare finns i snitt fyra anhöriga.
Då kan du räkna ut hur det ser ut i vårt land, med människor som indirekt eller direkt drabbas av alkoholism eller annat beroende.
Och de flesta anhöriga går omkring i sina falska identiteter, alltså de roller de har tvingats ta i barndomen, för att överleva.
”Familjehjälten” som har tagit ansvar sedan barnsben, blivit berövad sin rätt att vara barn, aldrig känt sig omhändertagen, inte blivit sedd och bekräftad för den han/hon är. Familjehjälten ringer till pappas jobb och säger att han är sjuk. Fast han är full. Familjehjälten har toppbetyg i alla ämnen och hjälper till utan att bli ombedd, tar ansvar för de vuxna när de slåss, häller ut sprit och torkar spyor.
I skolan säger barnet ingenting om hur det är hemma.
Men tar inte hem kompisar.
Familjehjälten utvecklar tidigt ett behov av att vara behövd, och jobbar ofta inom vården som vuxen. Där får man fortsätta känna sig behövd. Ta hand om. Vara duktig. Personlig assistent, hemtjänsten, sjukvården, läkare, terapeut och psykolog.
Risken är utbrändhet, eftersom man har svårt att säga nej och sätta gränser. Duktighet och prestation driver på.
Sen gifter man sig gärna med en alkis så man får fortsätta ta hand om, rädda, skydda, fixa, som i barndomen.
Men detta är en falsk identitet.
Det går att ta sig ur, och hitta sitt äkta själv.
Ofta driver smärtan oss in i ett hörn, där vi tvingas be om hjälp.
Besöka en beroendemottagning, gå till ett självhjälpsmöte (Al-anon, googla så ser du var möten hålls i din stad.) söka upp en terapeut. Läsa en bok. Eller en Blogg.

Livet är här och nu.

Hur vill du att ditt liv ska vara?

Du har bara ansvar för en enda vuxen person. Dig själv.

Brända Bockenblogg

Om besöket på Arbetsförmedlingen tänker jag inte skriva något alls.
Så.

I dag var jag på ett betydligt bättre ställe och föreläste, nämligen på Qvinnoqulan.

Där råder en skön avslappnad stämning, där delar kvinnor i alla åldrar sina smärtor, glädjeämnen och insikter med varandra.

Där råder växande, gemenskap och tillit.

Och jag får vara där och kanske plantera ett frö hos någon, någon som lyssnar på min föreläsning.

För övrigt sitter jag på Brända Bocken just nu, och har ätit Pepparlax. Riktigt gott. Kallt är det, men det finns filtar. Olika människor går över torget, som jag ofta reflekterar över, att det är så tomt? Vad är det som gör, att vårt torg är så tomt på människor? Jag jämför med Hötorget, till exempel, som är ett levande torg, med fruktstånd, blommor, människor? I Stockholm bor det ju såklart så mycket mer folk, men jag tror det är något mer. Det är något hårt och kallt över vårt torg i Gävle.

Några stannar och pratar med mig när jag sitter här med min kaffe. En av mina närmaste vänner, till exempel, som jag har känt sen 1974.

I morse gjorde jag det jag bara gjort en enda gång förut.

Jag drog på mig träningsskorna och stack ut utan att ha ätit frukost!

Jag överlevde det också. Ganska skönt, faktiskt. Hade Spotify i öronen, kom hem, drog på Javat och kokade ett ägg till frukostmackan medan jag tog en dusch.

Sen satt jag där i soffan och käkade, och kände mig rätt nöjd.

Vem kan man tro på tro på tro på?

Väder-Appen klart.se har solar från kl 06 till kl 17 och ute regnar det.
Hon som gjorde min deklaration lovade till 90% att jag skulle få skattepengar i juni och nu ringde jag skatten som sa att är du företagare och har deklarerat på papper kommer pengarna i december.
Men min flytbrygga då? Hur ska jag våga skaffa den?
Den som jag ser framför mig varje dag och drömmer om … den vill jag inte vänta med till december. Den vill jag ha till midsommar. Eller helst i går.

I helgen var jag på en 24-timmars med mina fina vänner från 60-talet, vi, som gick på Stora Brynäs, Polhem och Steneberg, vi som hängde på Brynjan och spanade på långhåriga killar och fnittrade och skolkade och snattade godis på EPA och rymde hemifrån och höll på.

Det blev folk av oss också. Fast det fanns tvivel om det då. Speciellt hos min morsa.

Och nu åkte vi på kryssning och dansade och åt och pratade och shoppade.

Jag köpte en ny mascara som var super.

En lipgloss köpte jag också, och så var jag sjukt sugen på en parfym från YSL, den var jag in i Taxfree och sprutade på mig av typ fem gånger, men slog inte till. Min gamla programmering trädde in, i stället för tillit och allt jag vet i huvudet om ”Law of Attraction”.
Fegis.

I dag ska jag kanske gå till Arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingen, som jag har jordens tvivel till, att de överhuvudtaget kan ge ett arbete till en enda människa, eftersom jag fortfarande inte känner någon, som har fått jobb genom dom.

Jag vill inte ha jobb heller.
Jag har ett jobb att komma tillbaka till, men över sommaren behöver jag väl nåt att leva av, nu, när skatteåterbäringen uteblev.

Men jag ska ge dom en chans. Eller mig själv.

Nattbild från ”Cinderella” över Ålands Hav.