A woman’s got to do what a woman’s got to do.

Ibland blir det en … kamp … mellan förnuft och känsla, mellan hjärna och hjärta, mellan den kloka kvinnan som bor i mig, och hon som bara vill strunta i allt den kloka säger, och bara följa hjärtat och alla känslor och bara vara i nuet och strunta i allt hon vet, och hur hon faktiskt skulle gå emot sina innersta värderingar.
Hon är stark, den kloka inuti, hon har varit med en höstnatt förr, som farmor brukade säga, och hon är rädd om sig själv i dag, hon sätter värde på sig själv, och framför allt, hon har faktiskt börjat att älska sig själv. Äntligen har hon fattat det där alla pratar om, det alla skriver om i tidningsartiklar och frågespalter, det terapeuter (inklusive hon själv) föreläser om, äntligen börjar hon ana vad det innebär, att respektera sig själv, inte jämt och hela tiden, inte allt hon säger och gör, men till en ganska stor del.
Det vill hon inte sabba, den kloka, det vill hon behålla, låta växa, bli till en solid grund att stå på.
Så hon gör det rätta.
Hon stannar kvar i sin sanning.

Fast ibland. Tvekar. Den. Kloka.
Det är då hon sticker ut och joggar fast klockan är halv elva på kvällen, och hon springer med sjukt bra musik i öronen, och när hon kommer tillbaka till huset och trycker på STOP på Runkeeper ser hon sen att det är nytt rekord.

Hon, den kloka, tillsammans med hon som vill följa hjärtat, gör det enda rätta. Tar hand om sig själv, lämnar över till änglarna och släpper taget.

Det blir som det ska.

Och allt är som det ska.

Det vet hon, den kloka, och hon, den andra också.

Allt sker av en anledning.

Alla möten.

Allt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *