Den enda som hade telefon var ”Sjömannen”.

När jag var ung tog jag på mig skulden för allting.
Antagligen och med största sannolikhet hade jag utvecklat det beteendet redan som mycket liten. I en alkoholistfamilj med två dyngraka människor tvingas barn ta ansvar.
Så jag minns i övre tonåren, att jag vågade inte föreslå saker för min pojkvän.
Typ att vi skulle låna bilen av hans brorsas fru, eller göra något annat, där jag inte var säker på att inget eländigt kunde ske.
En gång lånade vi bilen av hans brorsas fru.
Hon hade en gammal Moskwitch.
Det var vinter.
Vi körde ut mot havet, mot Säljemar.
Det var halt och oplogat, och vi hamnade i diket.

På den tiden fanns det endast en i byn, som hade telefon, det var han som gick under namnet ”Sjömannen”.
Vi pulsade dit i snön, hans hus låg inte alltför långt borta från stället där vi hade kört ner, bad att få låna hans telefon, och ringde efter bärgning.

Det jag oroade mig mest för var, att jag inte skulle hinna hem före tio.
Farsan blev galen om jag kom så mycket som en minut för sent.
Ni som var med vet hur det var.
Bärgningsbilen kom, bilen drogs upp, det tog sin tid såklart, och jag kom för sent.

Att säga som det var hade varit samma sak som att få utegångsförbud i fjorton dar.
Eller så hade farsan tagit av mig radion en vecka. Jag vet inte vad som hade varit värst.

Vilken lögn jag snickrade ihop den gången vet jag inte, men det var ett jävla liv.

Jag var sjutton år.

Och idén var min, idén att vi skulle åka ut till just Säljemar.

Efter det vågade jag inte föreslå nånting som innebar någon som helst risk att det skulle kunna gå på tok, på mycket länge.
Det blev ett magiskt tänk.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *